onsdag 18 oktober 2017

Sollentuna Författarsällskap på sitt bibliotek

Härom dagen fick medlemmarna i Sollentuna Författarsällskap en inbjudan till Sollentuna Bibliotek den 25 oktober kl 18. Utgångspunkten är sällskapets fjortonde antologi:


Medverkande i boken berättar då om vad de skrivit. Själv vill jag berätta om mitt försök med science fiction: en tidsresa. 
Sällskapets inbjudan råkar komma just när bibliotek åter larmat om att deras verksamhet och besökarna störs av gapiga tonårsgäng som inte följer några regler.
Roger Mogert, kulturborgarråd i Stockholm kommenterade detta i Svenska Dagbladet. En nyckelmening:
”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.”

Inte heller biblioteket i Sollentuna har undgått problemet med gäng som stör. Vårt moderna samhälle har tappat en insikt som funnits i de flesta kulturer: 
I varje årskull vill några pojkar härska obehärskat.

Denna insikt har lett till seder, ritualer, till och med riter för att socialisera pojkarna. Annars utvecklas en del av dem till marodörer. I likhet med de flesta andra människor som vill väl ser inte Roger Mogert det problemet och förstår inte det man i tidigare generationer gjorde för att få ordning på ”vilda pojkar”.  

På mötet den 26 oktober hoppas jag få tillfälle att berätta om en annan bok, redan i bokhandeln och i Sollentuna Bibliotek:


Peter Englund, berömd från slaget vid Poltava och medlem av Svenska Akademien, snappade upp och förfinade en idé: uppmuntra människor skriva minnen med max 350 tecken. Jag, som sedan länge arbetar på ”Minnen i nådatid”, sände in minst ett ”Jag minns” för varje årtionde från och med 30-talet.   

Detta ledde till att jag för SvD intervjuats, fotograferats – och filmats när jag reciterade ett av mina bidrag. Här citerar jag ett annat från 1930-talet

”Jag minns vägen till Majornas Folkbibliotek. Först snett över Preppens gård med dom väldiga hästarna och vagnarna. Sedan upp den höga trappan som knarrade för varje steg. Sedan in till den snälla tanten som alltid hjälpte mig finna det som jag trodde jag ville ha.”  

Buspojkar fanns, de kallades så, men många var beredda att stoppa dem, inte minst karlar som varit buspojkar själva – även om de hunnit bli betrodda kuskar för Pripps bryggeri. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

torsdag 28 september 2017

Minnen i nådatid: 4 Hur ”vilda pojkar” tämjdes

Har sedan årsskiftet lämnat glimtar här från de Minnen i nådatid som jag då och då arbetar på. På senare tid har jag blivit påmind om flera minnen, till exempel i Axess nr 5 där Isak Skogstad skrivit  Pseudovetenskap tar över i skolan och i DN 20/9 där Nohan Zainudini skrivit Vi behöver anpassa skolan till pojkar.  

Alla kulturer som lyckats överleva någon längre tid har haft seder, riter, ritualer för att socialisera alla pojkar men särskilt de som i min barndom kallades ”vilda”. Sådana seder har nästan helt försvunnit hos oss. Samtidigt har det blivit självklart att alla måste tillbringa hela sin uppväxt i skolan, dvs alltid bland lika omogna jämnåriga, och att lärarna inte får vara ”auktoritära”. Då stör en del pojkar undervisningen, och de rycker lätt med andra. 

Skogstad och Zainudini väckte det här minnet hos mig:

Sista avslutningen i Småskolan: vi har sjungit och deklamerat. Fröken har avtackats med blommor och annat. Vi tror allt är över så vi kan springa ut. 

Då dyker Fröken ned under katedern. Hon lyfter upp en kista som vi inte har tänkt på förut. Hon lyfter upp en sak i sänder och säger varje gång ett namn. Vi får tillbaka allt vi försökt leka med under lektionerna i två år!  

Jag får mina flygarglasögon. Dom hade jag glömt! Nu sätter jag på mig dom och fly-y-y-ger hem. Jag påmindes om det minnet första gången sjuttio år senare när man började diskutera om lärare skulle få förbjuda elever att använda mobiler under lektionerna.

Idag läser jag att Svenska Dagbladet och Aftonbladet tillsammans avslöjar identiteten på ledande aktivister och medlemmar i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Arbetet har utförts av Frida Sundkvist , Frida Svensson  och Erik Wiman. Se:




De grävande journalisterna har haft hjälp av en avhoppare:


Majoriteten av dessa ledande nazister är fällda för brott, i allmänhet våldsbrott. De har gått vår välmenande skola som verkligen vill motverka brott. Men hur klarar man den uppgiften då det gäller pojkar som struntar i normer och är våldsbenägna? Ett minne hoppar fram från 1936:

Ringen på skolgården samlas så fort två pojkar börjar slåss. Nu samlas ringen: den störste i klassen börjar slå mig. Är det bäst att jag slåss? Då får jag stryk! Eller är det bäst att jag ger mig? Då får jag höra alla skrika Fegis! Fegis! Min lillebror kommer springande.  Han hoppar in ringen och ger sig på den store. Han klår upp honom! 

Ringen ropar rytmiskt: En förstaklassare slår en tredjeklassare! En förstaklassare slår en tredjeklassare! En förstaklassare … Ingen märker att jag smiter. Sedan försöker ingen slå mig. 

Jag höll sedan ett öga på pojkarna som försökte härska bland kamraterna, även handgripligen. Upptäckte att flera fick ledande befattningar eller blev ordförande i fack eller kommun – och blev omtalade som goda ledare. 

Pojkar fick slåss, till och med på skolgården, men det fanns tydliga regler om vad de inte fick göra. Strängt förbjudet att slå en flicka eller någon pojke som gav sig.  På skolgården bildades en domarring snabbt, där kunde till och med en lärare ställa sig som en av domarna. 

Våra barn behöver en ny uppväxt och en skola som har realistiska föreställningar om vad barn är. Det gäller att så få som möjligt ska bli våldsverkare och nazister.



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

fredag 25 augusti 2017

Blodcancer bromsas, patient börjar arbeta


Den 26 maj skrev jag här: ”Minnen i nådatid kan bli en kort historia”. Jag hade drabbats av något som var svårt att diagnosticera. Alltså massor av stick för blodprov ut eller något ämne in. Till slut byttes hemsk ovisshet mot en hemsk sjukdom: Myelom. Jag gick med i Blodcancerförbundet. 

Christian Pedersen i förbundet frågade om jag ville medverka vid ett möte. Personal vid läkemedelsföretaget Janssen-Cilag behövde möta någon som berättar om sina upplevelser av sjukdomen och av bemötandet. Jag svarade Ja om Evelyn är med.

Mitt svar utlöste mejlande med Janssens Stina Winquist om arrangemangen och Helena Lundquist om innehållet. Jag skulle tala på engelska – men vilka är orden i fråga om blodcancer. Gärna foton att projicera – vilka?


Den 23 augusti hämtades vi i taxi hemma, kördes till Såstaholm, hänvisades till rätt lokal och blev presenterade.



Jag återger nu bara de delar av anförandet som gäller sjukdomen.


The task my wife and myself have undertaken: Tell what life became when I first turned into a tired somnambulist, then an often perforated deliverer of blood tests and, finally, was told that all this is caused by a cancer that cannot be cured. 

Now I will give his testimony, and my wife is prepared to help Like many other old couples we experience memory losses. Fortunately not the same losses! If you have questions concerning my medication, she will give the answer.

A warning before we start: Do not believe that I look as a typical Myeloma patient! The typical Myeloma carrier, although usually over 60, looks like you. 



My stoop and lowered head are not caused by the Myeloma alone. It began with the construction of my vertebrae. That construction was first described by a Danish doctor, named Scheuermann

Today, scoliosis children are helped from getting an oblique spine. Please, Janssen-Cilag, take that as a challenge! Why not help  Scheuermann children from getting a compressed spine as adults?

I am dependent of a walker, the strange English name for rullator or gåstol. Most Myeloma patients are not! Do not remember the sight of me or the walker when you think of Myeloma! Simply look of yourself and other fit people! 

The assault on my health started in October last year. I arrived home with pneumonia after a wonderful cruise on and along the Danube. In spite of a penicillin cure I got blood in the nose, smog in the head and became unable to read or write. Slowly the smog left my head. However, when walking I perceived myself as a zombie. What could be the cause?

I turned to Rotebro Medical Center. My doctor, Carl-Owe Savolainen, started hunting the cause of the illness. Thus one blood test after the other! I became a pincushion on the chair at the laboratory. But the zombie returned as soon as I tried to walk. I felt awful but I remembered my belief in egenvård, self-care. In my case that often means black humor. My first attempt:
It was at Kastrup
I saw a man with a stoop
in a mirror wall

Soon it was obvious that my blood hemoglobin was too low, 101-103, and so were several other vital elements of the blood. Did these elements leaked from the blood to the intestine? Savolainen made me deliver a specimen of my defecation. I did. The result: nil!

He then sent a referral to the Karolinska Hemotolog Department. The reply ordered a series of blood test from the end of January to the beginning of March as well as one colonoscopy. t was fascinating to watch the intestine exploring expedition on the screen. Its result, however: nil

On March 13 I was called to the hematologist for a consultation at April 12 – a long time of waiting.  In the meantime, on March 27, a specimen of my bone marrow was taken. My symptoms continued as annoying and exhausting as before.   

On April 12 I arrived stricken by the same fatigue, the same zombie feeling, the same pain in the low back when changing positions and the same difficulties to read as well as inability to write. The hematologist mentioned something we did not understand: a specimen had shown Plasma: M.komponent av typ IgG-lambda, ca10-12. 

Then words that we did understand: You have got Myeloma. It is an illness that cannot be cured, just curbed. I also got a brochure, Myelom.  We read it back home. It told us that Myeloma is s form of blood cancer. The hematologist had not mentioned the word cancer. Unfortunately blood cancer was not new to us. 

The brochure turned out to be a work of the Blood Cancer Society with economic support from you, from Janssen-Cilag. Thank you ever so much! When we read it we got elated! Knowledge instead of mysteries, reasons for hope instead of reasons for despair! 

Evelyn and I entered the time of curbing the Myeloma. One element every month:  “infusion” of Zolendron syramedac in order to strengthen the skeleton. I lay on a stretcher for 20 minutes while the substance is dropping into a vein. 

I joined the Blood Cancer Society and got a book with 55 instructive pages: LITEN MYELOMSKOLA, “A Small Myeloma School”.  But my symptoms continued as before: pain in the low back, especially when going to bed and rising, zombie-walk and inability to write. However, I began to sleep less in daytime. 

A computer tomography was carried out in May 3 but the report of it did not reached the hematologist until May 23.  My old arthritis in the right hip and leg was still visible but now I had “a Myeloma skeleton” with further vertebrae compressions. 

On May 26 I felt better and made a blog post about my Myeloma. Gradually I managed to walk more, always accompanied by my patron, Evelyn.  On June 20 an encouraging letter from the hematologist: No deterioration! Thus, the extensive blood tests are to be taken every other month instead of each month. We felt relieved: the curbing does work!



n July I started to ride a tricycle. That enables me to keep pace with Evelyn walking. Today my assortment of symptoms is the same but they are weaker – and I have been able to prepare this presentation!  I do thank the Blood Cancer Society and Janssen-Cilag for this challenge. I really needed it. My writing has got a re-start!

Sedan svarade Evelyn på frågor om testerna och medicinerna samt kompletterade mitt anförande. När mötet var slut fick vi frågor och tips av deltagare. En av dem gav det här rådet inför nästa besök hos hematologen: Skriv alla frågor på en lista! 


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.




KOMMENTERA

måndag 24 juli 2017

Jämställdhet – min kamp och Birgitta Ohlssons



Duktiga flickors revansch har Birgitta Ohlsson publicerat i år. Jag, som arbetat för jämställdhet sedan 40-talet, läste den noggrant. Upptäckte att denna bok är två böcker.
Den ena boken stämmer inte alls med titeln för dem båda. Den är en historisk redogörelse för hur jämställdheten ökat och hur långt kvinnor ryckt fram. Birgitta nämner till exempel att 60 % av de studerande på universitet och högskolor nu är kvinnor. Denna bok är strikt saklig och kan utvecklas till en avhandling.
Den andra boken, den som stämmer med titeln, vittnar om hur duktiga flickor används som ett verktyg för att driva undervisning trots störande pojkar. Detta är gripande och övertygande – men Birgitta går helt förbi ett svårt problem: att allt fler pojkar sedan många år misslyckas i skolan.
Arbetsgivarna kräver allt oftare teoretiska meriter. Män som misslyckats i skolan blir utanför – kvinnor avancerar sedan länge. När jag var expert var nästan alla experter män. När jag var vd i SNS och senare i en annan organisation fanns ingen kvinna bland mina kollegor. Nu dominerar kvinnor i den gruppen liksom i media. 
I och med att Birgitta gått förbi detta är hon med i ett stort och aningslöst sällskap: alla som inte ser jordskredsförändringen. Detta att allt fler kvinnor övertar kvalificerade uppgifter från män. Beror det på hennes starka engagemang för feminism?
Jag kommer att tänka på den här boken:  


I dessa memoarer finns I väntan på Birgitta, ett avsnitt där Per i åtta punkter hävdar att Birgitta är en bättre liberal partiledare än någon annan. I den sjätte punkten noterar han dock bara att hennes feminism ”kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män”. 
1959 valdes jag till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund och antog jämställdhet som mitt profilkrav. Jag var först med det bland politiska företrädare. Alltså naturligt att gå på Birgittas möten i Felira, feministiska liberaler, hennes svar på Gudrun Schymans Fi. 
Vid den tiden blev det allt tydligare att de som marscherar under fanan feminism utvecklats till en trosrörelse. Under den fanan finns olika tro, även sådan med liberal prägel, men likhetsfeminister har kommit att dominera. De har förföljt kvinnor som avstår från beteckningen feminist, t ex Nyamko Sabuni.
Per Ahlmark har beskrivit Birgittas förtjänster men behandlat hennes feminism på ett annat sätt. Jag gör samma skillnad. Hennes feminism kommer mig att tänka på ett drivankare som minskar framdriften.
I sin bok riktar inte Birgitta blicken mot det svåra problemet att allt fler pojkar sedan många år misslyckas i skolan och mot paradigmskiftet att unga kvinnor går förbi unga män. Men andra har vaknat, till exempel Emma Leijnse:




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

söndag 11 juni 2017

”Jag minns” och annat minnesvärt


Har just fått besked att jag medverkar i Peter Englunds bok Jag minns. Ett roligt besked för mig som drabbats av Myelom och därmed ökad risk för bland annat sviktande minne. Berättade om sjukdomen i mitt förra inlägg.

"Jag minns" började för min del med att Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius och litteraturredaktör Madelaine Levy vädjade om korta minnen: högst 350 tecken och alltid inledda med orden Jag minns. En del skulle publiceras på SvD.se, några dessutom i Englunds bok.

Inte kunde jag stå emot deras vädjan! Jag är ju redan igång med att skriva ”Minnen i nådatid”. Så jag sände in flera bidrag, undertecknade Göran C-O, och fick se några publicerade på SvD.se, bland dem dessa:

1930-talet  
Jag minns min Mjölk-Choko. Hade äntligen lyckats få ihop slantar nog för att köpa en. Gick hemåt längs älven. Vecklade långsamt upp staniolpapperet. Stoppade full av förväntan min Mjölk-Choko i munnen. Hörde i nästa ögonblick ett plupp från vattnet och kände äcklig staniolsmak i munnen.

1970-talet 
Jag minns något som hände när Kjell-Olof Feldt hade tillträtt som handelsminister och samlat oss alla som arbetade i departementet. Han presenterade sig och sin statssekreterare, Bengt Dennis, och de planer de hade i utgångsläget. Lägger till: Nu säger vi du till varandra. Ännu en svensk samlevnadsreform genomfördes uppifrån.

Det blir intressant att se vilket eller vilka av mina bidrag som finns med i boken. 

Men även annat jag skrivit har nu blivit publicerat. Min novell Rotebroskatten är med i antologin Den blommande framtid … som ges ut av Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord, se www.stockholmnord.org ! Det sällskapet låter sollentunaborna möta kända författare som också kan medverka i någon antologi. Bland författarna i denna antologi finns t ex Aino Trosell.

Sollentuna Författarsällskap arbetar på ett annat sätt. Vi försöker locka människor att våga försöka författa och sedan delta i diskussioner om hur det som skrivs kan förbättras. Vi ger tips på hemsidan sollentunaforfattarna.se och ger ut antologier. Efter 20 år är vi nu framme vid den trettonde antologin: 


Jubileumsblandning är inbunden och på 284 sidor. Den är skriven av 23 författare, nuvarande och före detta medlemmar i sällskapet, unga och gamla. De har bidragit med dikter och noveller – från komiskt till djupt allvarligt. 
Boken kostar 90 kr inklusive porto. Beställs på förlaget: Vudya. Adress: vudya@vudya.se. Betalningen sätts in på PG 931191-1. Finns också som ebok. Den kostar 30 kr och beställs på samma sätt. 
Jag har medverkat med två noveller. Den ena, Choklad med vispgrädde, är mitt första försök att skriva science fiktion, i detta fall en tidsresa. Det gav mersmak.  
Jubileumsblandning innehåller en debut: Jungfrudyket av Hasse Claesson. Vår son började som dykare, sökte sig till offshore, dvs oljeborrningsindustrin till havs. Blev dykledare i Nordsjön med ansvar för dykare under tryck på stort djup. Han har nu vågat språnget att börja skildra det spännande livet.    


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

fredag 26 maj 2017

Minnen i nådatid – kan bli en kort historia


Den 31mars skrev jag här:
”Inte ett minne här på bloggen sedan januari! Jag blev svårt sjuk då, och ännu är jakten på orsaken igång.  Jag tar det som en varning: Skriv medan du kan!”

Sjukdomen jag fått gjorde mig allt mer okoncentrerad, passiv, trött, sömnig. Kunde somna när som helst, till och med vid middagsbordet medan jag tuggade på maten. 

Jakten på sjukdomen gjorde mig till en levande nåldyna. Blodprov efter blodprov togs, analyserades och föranledde nya blodprov. Mitt blod visade allt värre brist på väsentliga ämnen, bland dem hemoglobin som transporterar syrgas från lungorna till alla andra organ.   

Berodde bristen på att hemoglobinet och de andra ämnena läckte ut? Urinprov! Avföringsprov! Inget läck, konstaterade min husläkare, dr C-O Savolainen på Rotebro Vårdcentral. Bristen måste bero på att ämnena inte produceras som de ska i benmärgen. Remiss till Hematologiskt Centrum Karolinska. 

Dr Olga Stromberg lät ta benmärgsprov, gick sedan vidare. 12 april gav hon ett dystert besked: jag har den sällsynta cancersjukdomen Myelom. Kan inte botas men bromsas. Det sker genom att angripa cancern – om patienten är ung och frisk nog för att tåla angreppet. Jag tänkte på mina 89 år och insåg att min prognos är dålig.

Till min förvåning blev jag inte nedslagen utan tvärtom upplivad. Det hände när jag läste symtomkatalogen för Myelom: allt stämde med det jag upplevt! Rädsla och ovisshet byttes mot förtroende för att allt skulle göras som var meningsfullt att göra. Vad? En första åtgärd blev datortomografi av mitt skelett


Nu har jag gått med i patientföreningen Blodcancerförbundet och tar del av dess information på http://www.blodcancerforbundet.se/  Hoppas bromsningen av min Myelom ger mig möjlighet att skriva färdig mina Minnen i Nådatid.   




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

fredag 31 mars 2017

Minnen i nådatid: 3 Det enda säkra i livet

Inte ett minne här på bloggen sedan januari! Jag blev svårt sjuk då, och ännu är jakten på orsaken igång.  Jag tar det som en varning: Skriv medan du kan!


Minnen i nådatid tänker jag nu som en bok. Inser till slut att nyfikenhet alltid varit ett dominerande drag hos mig. Det har gett minnen! Jag tänker mig skriva dem i den ordning de tränger sig på. Om hälsan tillåter blir det ett manuskript till en bok. Här på bloggen blir det enstaka exempel. Nr 3 idag gäller det enda säkra i livet.


Jag var på Blackebergs sjukhus. Det var på 80-talet. Hade följt med en vän till en dödsbädd. När vi kommer fram är den döende medvetslös. Jag går fram till henne, tar en tops på hennes nattygsbord, doppar det i vattenglaset som står där, fuktar hennes läppar. 
Just då kommer en sköterska, ber om ursäkt och börjar förklara varför ingen hunnit fuktat läpparna. Jag börjar fundera. Hur i all världen vet jag att det är viktigt att fukta läpparna?
Då är jag plötsligt sex år och ser Mor i sin säng. En kusin till Pappa sitter vid sidan av sängen, doppar en hönsfjäder i vatten och stryker den över hennes läppar. Varför gör Farbror Evald så, viskar jag. Mamma svarar: Människor får torra läppar när dom håller på att dö.
Till Malmön mitt i vintern? Konstigt! Hade liksom inte tänkt på att Malmön finns också på vintern. Men nu är vi där. Mor vill ta farväl, säger Mamma och Pappa. Snö och väldigt halt i backen upp till Mors hus. Konstigt! 
Mor, det är Farmors mamma. När vi ungar hälsar på henne tar hon fram toppsocker och en tång. Hon bryter loss bitar till oss och frågar om vi vill ha smörgås. Dom vuxna berättade mycket om henne. Själv hade jag sett henne göra något som jag aldrig sett någon annan göra: gå genom samhället i full fart medan hon stickar strumpor.  
Men nu ligger Mor i sin säng och är vit i ansiktet. Hon får syn på oss, tittar särskilt på Ingemar och mig, vinkar lite till oss. Så går vi ut. Jag hade fått med mig något för livet, det bekräftades på Blackebergs sjukhus. År 2001 hoppade minnet fram i den här formen:  
        
Styrka 

Hon hjälpte barn att födas
och svepte lik.
Hon rodde posten till ön
och rensade sår i kropp och själ.
Hon tröstade barn
och lugnade gamla.
Hon gick raskare än de flesta
och stickade strumpor i farten.

Alla såg upp till henne.
Det märkte redan små barn.
Hon var den självklara styrkan.

Hon sände sin styrka vidare
till sina barnbarns barn
när hon vit
mellan vita lakan
vinkar lugn sitt farväl. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

onsdag 4 januari 2017

Minnen i nådatid 2: På väg mot Grundskolan


Färsk pol mag 1952 med statistik som ett av huvudämnena. Det skulle ta tid att hitta rätt arbetsgivare för en sådan. Under tiden vikarierar jag som lärare i Askum som numera ligger i Sotenäs kommun. Det är en B3-skola med 3 årskurser i samma rum: klasserna 5, 6 och 7 som det hette på den tiden.
Den ordinarie läraren hade varnat mig för två pojkar i femman: De måste hållas i strama tyglar! Det visade sig också att de flängde omkring och störde de andra. Men de verkade klipska. Jag kom att tänka på något som inspirerat mig när jag studerade statistik: normalfördelningen.
Människorna är inte multiplicerade kopior av det medeltal som observerats för dem – medeltalet som deras politiska företrädare ofta stirrar sig blinda på.  I stället är de utspridda på det sättet som normalfördelningen visar. Inte stämde de två störande pojkarna med medeltalet!
Jag flyttar pojkarna till sexan – de stör mindre. Jag flyttar dem till sjuan – de blir mönsterelever och försöker bli bättre än sjuorna. Senare fick jag höra vad den ordinarie läraren gjort när han kom tillbaka. Han hade flyttat ned pojkarna till femman och åter satt strama tyglar på dem.
Senare under 50-talet är jag sekreterare för en utredning på SNS - Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Uppgiften är stimulerande – och kaffepauserna med kolleger blir stimulerande, inte minst när någon forskare deltar. SNS låter ofta en forskare låna ett arbetsrum.
SNS har sitt kontor i ett gammalt hus på Sköldungagatan inte långt från Engelbrektskyrkan. Kaffet intas i det gamla brasrummet. Det har avdelats med en glasvägg, och på andra sidan är just en forskare: Gunnar Helén som senare blir ordförande i Folkpartiet.
Under en rast kommer diskussionen att gälla Enhetsskolan, den som håller på att konstrueras och som sedan utvecklas till Grundskolan. Gunnar är en av pådrivarna och idégivarna. En av mina kolleger säger: Jag hoppas ni inte glömmer att särskilt begåvade elever behöver särskilda utmaningar. Gunnar fräser till: Redan privilegierade ska absolut inte gynnas!
En av mina kolleger berättar då om en pojke som tröttnade på skolan när allt var för lätt där. Andra ger liknande exempel. Jag tänker just berätta mitt exempel från Askum men då hoppar Gunnar upp: 
Ni har förläst er på Svenska Dagbladets ledarsidor! 
Han rusar in i sitt rum och slår igen dörren så att glasväggen skångrar. En tanke slår mig. De som arbetar på att utforma den nya skolan glömmer väl inte normalfördelningen? Slår sedan bort den obehagliga tanken genom att fråga mina kolleger: vilken tidning läser ni? Det visar sig att alla läser Dagens Nyheter. 
Det visade sig på 60-talet att de som konstruerade Grundskolan oftast glömde normalfördelningen.


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA