lördag 2 januari 2016

Skandalfinal 2015: Tvärvändning om flyktingarna




Under 2015 avslutades en skandal – med en skandal. Åsa Romson kämpade mot gråten den 24 november för att hon kände sig tvungen delta i den nya skandalen. Hon och många andra borde ha gråtit långt tidigare för den skandal som pågått länge. Både flykting- och integrationspolitiken under årtionden och tvärvändningen som hon deltog i är en skam för Sveriges politiska ledning. 

Ena veckan beskrevs Viktor Orbán på goda grunder som avskyvärd därför att han stängde Ungerns gräns och angrep demokratin. Andra veckan inför svenska regeringen gränskontroll och fortsätter med att vidga den trots stor olägenhet för pendlarna över Öresund.

Flykting- och integrationspolitiken började få problem när en ny attityd växte fram. Genom växande statlig administration och sammanslagningar av kommuner på 50-talet hade synen på vad medborgaren bör ansvara för ändrats. Det som finansierade detta var den svenska ekonomins unika tillväxt, och den fortsatte ända in i 70-talet. 

Denna kombination av unik ekonomisk och administrativ tillväxt tillät en ny attityd växa fram: Vi ska ta hand om våra invandrare! ”Vi” blev då i praktiken statliga och kommunala myndigheter. Vad de kunde göra sattes på prov när judar tvingades fly från Polen. Det gick trögt att åstadkomma kontakter mellan dem och befolkningen här, så trögt att en privat grupp bildades.  

Vi arbetade enligt principen ”kollega till kollega”, lyckades bättre än myndigheterna och beskrev vårt arbete 1971 i boken Flykting i Sverige som slutsåldes. 


Men den flyktingvågen ebbade ut och ingen ny kom just då. När nästa kom, styrdes arbetet av ”vi ska ta hand om”. Däred kraftig belastning på myndigheterna – och risk för flyktingspärr.  

I början av 1988 ryktades att regeringen tänkte ”strama åt”. Representanter på toppnivå för Amnesty, Flyktingbyrån, Frikyrkorådet, Mellankyrkliga och ekumeniska förbundet, Rädda barnen och Röda korset utverkade en tid för att uppvakta statsminister Ingvar Carlsson i saken och planerade opinionsmöten dessförinnan. 

Själv fick jag uppdraget att skriva ett underlag för uppvaktningen och definierade där villkoren för en realistisk flykting- och integrationspolitik, inte minst vad som krävs för att engagera flyktingen i sin integration. Mer ”faran över” blåstes och därmed försvann intresset för mitt underlag. Åter härskade attityden ”vi ska ta hand om.

Orosmolnen har fortsatt att mörkna. Röda Korset påminde om dem genom att ge sitt journalistpris till Lasse Granestrand för hans bok 2007: I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling. I vår konsensuskultur kan det länge vara tyst även om mycket viktiga frågor – till och med en så viktig som den om flyktingarna och integrationen. 

Nu behövs en ny politik. Tvärvändningen som kungjordes avslöjar emellertid att arbetet på den politiken börjat yrvaket. Lagförslaget om rätt att stänga Öresundsbron visar att regeringen borde tänka undantagstillstånd.  Det innebär att något annat, permanent, införs senare. 

Tvärvändningen motiverades med kapacitetstak hos stat och kommun – men Sveriges BNP växer, invånarna spenderar pengar och bostadspriserna skjuter i höjden. Medborgarna kan medverka! Det  har demonstrerats av att flera organisationer redan ryckt in med flyktinghjälp, till exempel Stadsmissionen. Röda Korsets frivilliga har mött flyktingarna i varje land längs deras väg.  Fristående lokala grupper bildas dessutom med hjälp av Facebook och andra sociala media. Sveriges politiska ledning idag måste lyfta blicken från vad stat och kommun klarar. 

Arbetet måste utgå från insikten att vår integrationspolitik i betydande grad har misslyckats. Segregationen i Sverige har ökat, till och med genom stadsplaneringen. Några av invandrargruppers integration har misslyckats fullständigt med ökad brottslighet som följd. Fler krigare i IS kommer från Sverige än från hela USA, och i förhållande till folkmängden är vårt land det land i Europa som har flest IS-krigare. 

Onekligen krävs snabba åtgärder. När tekniken medger att byggbodar i långa rader staplas på varandra, måste beslut om enkla flyktingbostäder kunna tas lokalt och snabbt utan att hindras av grannar. Migrationsverkets väldiga ”ärendebalans” måste verksledningen själv kunna skära ned genom att snabbt bevilja uppehållstillstånd i fallen med de uppenbart mest humanitära skälen. 

Just kravet på snabbhet motiverar vissa spärrar. Beslut att följa Barnkonventionen skulle medföra ett par viktiga spärrar, till exempel visa skillnaden mellan att avvisa afghanska pojkar som just anlänt och att utvisa barn som bott här i flera år, har svenska kamrater och talar svenska. 

2016 råder i praktiken undantagstillstånd. Alla åtgärder som vidtas bör därmed betraktas som pilotprojekt för att bygga upp en ny, realistisk, human och långsiktig flykting- och integrationspolitik. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA