torsdag 13 februari 2014

Folkpartiet på avvägar / The Liberal Party gone astray


In my English nutshell
The leaders of the Liberal Party in Sweden has decided to work for yet another restriction of parents’ right to allocate parental leave between mother and father. The leaders can accept neither that the leave is mostly used by the mother, nor that the vast majority of them want to keep that freedom.
Further, the party leaders are now using the unscientific definitions by the feminists marching under the banner Genus (Gender) – in spite of the fact that the party has always been positive to science.

Since 2010, when I published a book on these matters, I have tried to establish a dialog with the feminists in the party – totally in vain. I have now attacked the party leaders by an article today in Nu (Now), the weekly of the party, and now publish the article here as well. 

Här en artikel, publicerad idag i Folkpartiets Tidningen NU. Artikeln återges så som den redigerats av redaktionen. Efter artikeln några rader om vad jag siktar på att göra mer.


Liberal jämställdhet, inte socialistisk!

”DET GÅR INTE att älska alla åsikter i sitt parti i alla lägen.” Jag tackar Birgitta Ohlson för de orden i en DN-intervju. Inte valde jag Folkpartiet på 50-talet för att jag höll med i allt. Dessa punkter var de avgörande när jag hade partierna till påseende: 
 Individen måste få tänka fritt, ta personligt ansvar och ges villkor som gör detta möjligt. Individen måste få ta del av vetenskapens rön och dessa måste spridas utan hänsyn till om de gynnar den ena eller andra gruppen. 
Valet av parti blev lätt. Folkpartiet såg individen bättre än de andra, var mest öppet för vetenskap och hade varit liberalt ända från den tid det växte fram. 

BIRGITTA OHLSSON BERÄTTADE vidare att hon ”varit besviken genom åren på Folkpartiet”. Det känner jag igen. På 70-talet arbetade jag mycket med kontakter för flyktingar, såg hur detta försvårades av den nedlåtande attityden ”vi ska ta hand om våra invandrare” och blev bestört över att attityden spred sig in i Folkpartiet. 
Först långt senare lyckades partiet återgå till linjen att stimulera personligt ansvarstagande. Det var integrationsgruppen, bestående av Mauricio Rojas, Nyamko Sabuni och andra invandrare, som åstadkom genombrottet. 
Idag har jag fått lika starka skäl till besvikelse: i programmet för jämställdhet. 
Pappamånaden behandlar kvinnan nedlåtande. Satsningen på genuspedagogik röjer oförmåga att urskilja om det finns belagda vetenskapliga rön bakom beteckningar som ser vetenskapliga ut. 
Undersökningar visar att de flesta kvinnor tar ut längre föräldraledighet därför att det själva vill det och att de inte vill ha någon inskränkning av den friheten. Men nu har paternalismen kommit tillbaka. 
Förr drevs den av konservativa krafter. Kvinnan skulle hindras från att ta arbeten som inte ansågs lämpliga för dem. Paternalismen drivs idag av feminister. Kvinnan bör hindras från att besluta själv.  Hon sitter i en fälla. Hon ses inte som en individ utan är bara en medlem av en grupp som måste styras uppifrån.

GENUSPEDAGOGIKEN UTGÅR FRÅN observationen att flickor och pojkar bemöts olika och slutsatsen att just detta gör dem olika. Slutsatsen är önsketänkande och går på tvärs mot vetenskapliga rön. Genforskare kan studera samspelet mellan gener och omgivning när individen präglas.  De som marscherar under baneret Genus stämplar sådant som fördärvlig ”biologism”.
Paternalism och ovetenskap har tagit sig in i jämställdhetsprogrammet. Hur? Kan det bero på att Folkpartiet har så få medlemmar i förhållande till det nödvändiga antalet väljare? Då kan en liten, målmedveten och uthållig grupp få igenom programförslag som inte är liberala. 
I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat på det öde som drabbat åtskilliga kvinnor, nämligen de som hävdat att även gener spelar en roll för könsskillnader. Dessa kvinnor har förföljts av likhetsfeminister och tystats. Vetenskapliga rön de pekat på har förblivit bannlysta.
Nu är jag tvungen att bekämpa två element i Folkpartiets jämställdhetsprogram: synen på kvinnan som mindre tillräknelig och ovetenskapligheten. Att även socialister driver dessa element ger ett starkt skäl för att bekämpa dem även utanför partiet.

DEN NEDLÅTANDE ATTITYDEN mot invandraren bröts i Folkpartiet av invandrare. Nu är kvinnan drabbad av samma nedlåtande attityd. Jag hoppas därför att kvinnor tar upp kampen för att bryta nedlåtenheten och paternalismen. 
GÖRAN C-O CLAESSON
          Författare och folkpartist
Sollentuna

Bakgrunden för artikeln är att jag ända sedan sommaren 2010, då min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken publicerades, knackat på hos Liberala Kvinnor för att diskutera innehållet. 

Information om den boken finns på

Boken var för övrigt inte min första som gäller jämställdhet. Se

Liberala Kvinnors ledning har inte velat ha en dialog med mig. Det har hindrat mig för att framföra mitt budskap i partiet. I partiet ”äger” nämligen Liberala Kvinnor ämnet jämställdhet och har till slut lyckats få med sig partiledningen och landsmötet.

Att detta kunnat ske avspeglar ett allvarligt problem idag: antalet medlemmar i vårt parti utgör bara 3,9 procent av det antal röster som krävs för att få in bara så många i Riksdagen som vid förra valet. Därmed kan en liten målmedveten och uthållig grupp med övertygelse få sin vilja igenom. Inget övertygar som övertygelse.

3.9 procent  – det innebär att våra medlemmar inte representerar de väljare vi hoppas få eller ens har kontakt med dem. I min bok har jag berättat ett exempel: de svar jag fick in på frågan ”Är du feminist?” 

Nu går jag vidare genom att behandla de här fundamentala frågorna även i media utanför Folkpartiet. 



KOMMENTERA