fredag 28 februari 2014

Ett intressant fall

Vi vill fira att Ottilia, vårt barnbarnsbarn nr två, fyller ett på lördagen. Härligt tillfälle att få träffa henne igen! Evelyn och jag tar oss till Jarlaberg och stiger in hos barnbarn nr 4, Erik, hans Isabelle och deras Ottie. Av med skorna, fram med mina tofflor!  De är lämpade för gamla genom att ha god friktion mot golvet, alltså förebygga fall.

Kör vänsterfoten in i sin toffel och står tryggt på det benet. Kör med glatt mod högerfoten in i sin toffel – och landar i samma sekund på rygg med höger armbåge slagen så hårt i golvet att jag hör den krasa.

Tappar andan, länge. Känner sedan med vänsterhanden att yttersta biten av höger armbåge lossnat. Det går bra att känna efter; smärtan har ännu inte slagit till. Inser att jag inte placerade min fot i toffeln utan bredvid – och tryckte den framåt i ylle mot blankt golv!

Kravlar mig upp till halvliggande i ett soffhörn. Det känns som jag svimmat men efter kaffe klarar jag klarar i alla fall att se och höra och att säga några ord.  Dessutom klarar jag att smaka en del bakverk som Evelyn bär till mig: Ottilia-föräldrarnas egna kompositioner, lika goda som fantasifulla. För att ge mig överblick tog hon den här bilden:


Så snart Ottilia slitit upp sina paket bland alla kusiner och andra släktingar tog vi taxi till Danderyds akut. På imponerande kort tid var hjärtat EKG-kontrollerat, armbågen röntgad och huvudet magnetröntgat. Enda som krävde åtgärd: armbågsbenets spets lossbruten och måste spikas fast eller vad det nu heter på fackspråket. Allt jag utsattes för gjordes effektivt och vänligt.

Därmed var det att vänta på operation medan det hela tiden strömmade in nya patienter som behövde opereras före mig. Jag var väl påpassad med smärtstillande medel och dropp från en ställning som jag drog med mig. Mesta tiden kom jag att sitta i Dagrummet och läsa den här boken:


Jag hade börjat läsa den för att se om det finns genusforskare som förstår att könsskillnader inte bara är inlärda. Och nu finner jag i boken direkta beröringspunkter med vad jag är med om på sjukhuset. Två franska forskare berättar t ex ingående om att många föderskor börjar uppleva livmodern som en egen personlighet. Just när jag läser det efter operationen upplever jag min egen högerhand som en helt främmande aktör.

Känseln i fingertopparna är borta men jag kan i alla fall både kröka och räta ut varje finger. Ja, det är vad jag upplever. Jag kommenderar ett finger att kröka sig och uppfattar att det lyder – men ser att det ligger still som en död sill. Min hjärna kommenderar fingret och uppfattar att det lyder som vanligt – men lyder gör det inte alls. Den här olydiga handen blir till en egen personlighet: 



Då påminns jag om att jag har fler sådana egenmäktiga personligheter i kroppen, den värsta min ryggrad.  Den krummas undan för undan oavsett vad jag gör. Den gör som den vill, och det är inte vad jag vill. Man behöver tydligen inte vara födande kvinna för att en kroppsdel ger sig på att bygga en egen personlighet. Livet blir allt intressantare.

Operationen genomfördes på måndagskvällen, och jag var hemma igen tisdag kväll. Tiden på sjukhuset före och efter operationen blev mycket stimulerande. Bland all personal, från den ansvariga i köket till läkarna, fann jag intressen som stimulerade nya tankar. Det går utmärkt att odla dem nu i samspel med Evelyn medan hon driver spontan intensivvård av mig. 


KOMMENTERA