En dag om jämställdhet / A day on gender equality

In my English nutshell

Recently the Swedish Church elected a new Arch Bishop, Antje Jackelén, a theologian who has advanced in Germany, the US and Sweden. In 1960 the church began to welcome women priests and now half of the clergy are women. In 1943, when I was 15, I advocated the right for women to become priests. 

On the 16th the largest dailies of Sweden, Dagens Nyheter, and Denmark, Politiken, published an article by the Drude Dahlerup, a Dane who is a gender professor in Sweden. She pointed at the spiteful debate that has developed between these two countries on integration and equality/feminism. I comment on her definitions. 

”Habemus Antje” – dagen börjar med olika kommentarer till att Antje Jackelén valts till ärkebiskop. De väcker ett minne hos mig. Jag letar fram mina skoluppsatser. För 70 år sedan, då jag var femton, skrev jag:

”Är kvinnan jämställd med mannen i alla yrken? Svaret blir nej. Det finns två yrken, till vilka hon inte ens har tillträde, nämligen prästens och militärens. Särskilt är detta olyckligt beträffande det förstnämnda. Då det finns många fler religiösa kvinnor än män, skulle det finnas fler prästämnen att välja på, och prästerna skulle alltså bli bättre.”

Sjutton år senare tillträde den första kvinnliga prästen. Idag är hälften av prästerna kvinnor och snart är en av dem ärkebiskop. Detta har skett utan kvotering. 

Dagen börjar också med att jag läser en stor artikel:

Otyglade grannar

En ingress hänvisar till ”vilda granngräl kring jämställdheten” och berättar att artikeln, som skrivits av Drude Dahlerup, publiceras samtidigt i DN och Politiken. 

Drude Dahlerup, professor i genusvetenskap, pekar ut granngräl om integration och jämställdhet. Det ”sedvanliga gnabbet” har ”avlösts av motsättningar och ibland en rent hatisk stämning i den offentliga debatten

Drude Dahhlerup beskriver intressanta skillnader mellan jämställdheten på den politiska scenen i Danmark och Sverige. De svenska partierna förklarade sig ”i slutet av 90-talet som ’feministiska’, medan det mindre farliga ordet ’ligestilling’ (jämställdhet) togs bort eller nedprioriterades i danska partiprogram, …” Hon fortsätter: ”På senare år har dock könsmaktperspektivet och feminismen försvagats i svensk debatt och ersatts av jämställdhet.” 

Hoppsan!  Definitionerna av ”feminist” och ”könsmaktordning” är noggrant preciserade i Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:6). Har denna genusprofessor inte läst dem?

Utredningen fann att orden ”feminism” och ”könsmaktordning” bara är uttryck för en vilja att se vissa svåra problem och att vilja angripa dem. I vanligt språkbruk betyder det att de bara är signalord och inte säger något om vad de som använder dem vill göra. Därmed blir det olika slag av feminism.

Själv har jag letat efter någon definition av ”könsmaktordningen” och efter ordets upphovsman men varken funnit den ena eller den andra. 

Drude Dahlrup pekar på den stora könsskillnaden i livslön i både Danmark och Sverige men nämner inte den väsentliga orsaken till det mesta av skillnaden: fler kvinnor än män söker sig till yrken där lönerna är lägre och fler män än kvinnor är benägna ta risker – farligt i trafiken men gynnsamt i karriären. 

I stället pekar hon på att varken Danmark eller Sverige ”gick i spetsen för könskvotering till bolagsstyrelserna”. Nej, det gjorde Norge, men inte ens där har någon påstått att det påverkat skillnaden i livslön. Drude Dahlrups långa artikel är emellertid mycket läsvärd.

På kvällen deltar jag i ett möte, arrangerat av Liberala Kvinnor i Strockholm och med förbundsordföranden, riksdagsledamoten Anna Steele, bland deltagarna. Cecilia Elving, ordföranden i Stockholm, inleder med att kort5 peka ut allt väsentligt som ännu fattas för jämställdhet. 

Huvudperson: Gabriel Romanus, jämställdhetskämpe sedan 60-talet.  Tack vare förmåga att samarbete, inte minst över partigränser, har han lyckats åstadkomma många viktiga reformer. 

Det blev en livlig frågestund efteråt. Själv påminde jag om vad Stefan Löfven sagt när han valts till S-ordförande: 

Jag är feminist, punkt slut! Och jag tror på könsmaktordningen!

Själv uppfattade jag det som ett försök att undgå ödet Nyamko Sabuni drabbades av då hon ”avböjde beteckningen feminist”.  

Gabriel, som redan berättat mycket positivt om henne insatser, svarade emellertid bara med att berätta att han tyckte om Stefan Löfven. Jag ser det som ännu ett exempel på att han når resultat just genom att vara en människovän. 

KOMMENTERA