fredag 20 april 2012

Tokfeminism belyst / Mad feminism illuminated

In my English nutshell
My book on equality (2010) presented my personal observations since 1933 and the thoughts they had provoked. Now I have run across a book on the mad kinds of feminism, published by Birgitta Kurtén-Lindberg (2002). It is studded with quotations and references. If I had started to read that book and those books, I would not have been able to write my book. Besides, I would have been deprived my belief that I am the only one who has observed the paradigm shift created by the facts that a growing boys fail at school in growing numbers while women dominate on the universities.

När jag 2006 började skriva det som 2010 blev Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, ställde jag in mig på att bara berätta om mina personliga iakttagelser sedan 1933 och tankarna de väckt. Två gånger klev jag dock in i mina gamla utredarskor.

Det ena undantaget utlöstes av att jag som vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle hade fått inblick i diskussionerna om det nya begreppet könsroller som lanserades offentligt 1962. Därmed kunde jag inte låta bli att följa hur innebörden av det begreppet och andra ändrats genom årtiondena.

Det andra undantaget utlöstes av den skrämmande upptäckten hur likhetsfeminister uppträtt mot medsystrar som menade att även genetiska faktorer förklarar könsskillnader. Likhetsfeminister hade förföljt dem eller åtminstone förtigit deras verk.

Jag berättade om exemplet boken Kvinnan: kropp, samhälle, individ som publicerades 1980 men förtegs. I den boken fanns det till exempel grund för att bilda en sammanslutning som 1,6 miljonerklubben. Den bildades emellertid 18 år senare.

Bortsett från de undantagen höll jag mig alltså till mitt personliga vittnesmål. Nu förstår jag att det var nödvändigt. Jag har nämligen läst Birgitta Kurtén-Lindbergs Tokfeminismen (Timbro 2002). Titeln syftar på feminister som gör sig blinda för alla forskningsrön som visar att även genetiska faktorer har betydelse för könsskillnaderna

I boken beskriver Birgitta Kurtén-Lindberg förhållandet kvinnor/män i olika tider och kulturer. Det gav mig åtskilliga överraskningar. Spartas kvinnor deltog till exempel aktivt i samhällslivet vilket Atens kvinnor inte fick göra. Redan i antiken fanns framskjutna tänkare som ville flytta barnen från deras hem till statliga institutioner.

Boken är späckad med citat där källan alltid anges. Om jag läst boken innan jag började skriva min, skulle jag ha frestats att läsa allt hon hänvisar till. I så fall hade jag inte fått fram mitt vittnesmål.

Hur kom det sig att jag inte hört talas om boken? Jag misstänkte att även denna bok förtigits eftersom den inte är likhetsfeministisk och ringde förlaget (Timbro). Mycket riktigt: inga recensioner.

Sedan länge har jag funderat på att skriva en artikel om en rad jubileumsskrifter, nämligen sådana som gäller kvinnors upplevelser när de kämpat för att göra sig gällande i sina yrken och i samhället. Fredrika-Bremer-Förbundet liksom Bang har jubilerat liksom flera andra och gjort det med mycket intressanta jubileumsnummer. En intressant bok är Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap (SNS 2010). Den är skriven av kvinnor som lyckats avancera till professor i genusvetenskap eller tillfört genusperspektivet i annan vetenskap.

Under läsningen av dessa skrifter har jag fäst mig vid att två ämnen inte behandlas.

Ingen av författarna nämner det nedtystande av medsystrar som skett och sker. Ingen av dem verkar vara medveten om följderna av det väldiga paradigmskifte som äger rum nu. Jag syftar på att andelen pojkar som misslyckas i skolan sedan länge stiger i kombination med att kvinnor nu dominerar på universitetens alla linjer utan en. Samtidigt krävs akademiska meriter för allt fler anställningar.

Regeringens delegation för jämställdhet i skolan, DEJA, har inte ställt frågan vad är det för fel med skolan och den uppväxt som den orsakar. Det verkar ha blivit självklart att alla måste tillbringa hela sin uppväxt i skolan, alltså bara bland jämnåriga, trots att en sådan uppväxt inte rimligen kan passa alla.

Desto mer glädjande är det att Birgitta Kurtén-Lindberg väl belyser både fenomenet förtigande och problemet uppväxten. Lyckas jag få fram en artikel om jubileumsskrifterna kan jag använda hennes bok som en utmärkt kontrast.

I min bok har jag berättat att jag som vd i först SNS och sedan Sveriges Marknadsförbund enbart hade manliga kolleger. Så råkade jag träffa Jessica Bjurström, vd i Sveriges Kommunikationsbyråer som på min tid hette Reklamförbundet. Jag passade på att fråga om hon hade kvinnliga kolleger, och det hade hon många. Uppenbarligen anförtros numera chefskapet för organisationer mycket ofta välutbildade kvinnor.

Efteråt fick jag den här boken av henne:


Det här är en både upplysande och rolig bok, skriven av kvinnliga copywriters med en redaktion som leddes av Anna Serner, Jessica Bjurströms företrädare och nu vd för Sveriges Filminstitut.

Copywriters var länge män. Bokens författare berättar om sina erfarenheter av att tränga in i den manliga världen. Författarna har mött goda manliga chefer men också mansgrisar. I boken kallas alla sådana Roffe. En kvinna har till exempel fått höra en Roffe säga:
Synd att vår kvinnliga AD är barnledig, då har du ju ingen att jobba med.

Den dålige chefen eller kollegan Roffe presenteras alltså som en vidrig mansgris. Då är det ju besynnerligt att det är en sugga som visas på omslaget. Ser inte en modern copywriter skillnaden mellan galt och sugga? Eller är detta humor av en sort som inte jag fattar? Låt oss hoppas det senare.

söndag 1 april 2012

"Hen" på en runsten / "Hen" (he or she) on a rune stone


Foto: Lise Claesson/Fornminnesinstitutet

In my English nutshell
The Swedish words for she and he are hon and han. Now feminists propagate for the neutral word hen. Today Språktidningen (The Language Times) has released the news of a rune stone, showing that hen was used i pre-Swedish. My reaction is that this will hurt sexual equality. Lack of a genus difference in the language is a characteristic feature of cultures with far less sexuaL equallity than Sweden of today.



På http://spraktidningen.se – Språktidningens webbplats – berättas idag om ett fascinerande fynd: en runsten som visar att ordet hen användes för både man och kvinna i det gamla nordiska språket.

Jag skrev snabbt en kommentar, och även den har införts idag. Så här reagerade jag:

Vilket välsignat fynd! Det finns en rad språk som inte har olika pronomen för kvinnor och män. Dessa språk talas i kulturer som alldeles klart är mindre jämställda än vår. Vår kultur är ju den mest jämställda. Hen-fyndet på runstenen visar att det könsneutrala ordet fanns i vår kultur när denna inte alls var så jämställd som den är nu.

Att återinföra 'hen' riskerar alltså att försvaga jämställdheten här!

Här citerar jag i förkortat skick några stycken ur spraktidningen.se:

>>
Bonden Pär Strömberg trodde först att det var en vanlig sten han hittat på åkern vid Skråfosa när han inspekterade jorden inför vårsådden. Men när Fornminnesinstitutet undersökte stenen visade det sig att den var en guldklimp för språkforskarna. Ristningen innehåller nämligen det allra första belägget för ordet hen i svenskan. Så här lyder den:

"För Sigyn, som reste västerut,
restes denna sten,
och Åsmund högg.
Hen ligger i Hjaltland."

Forskarna funderade länge på om Åsmund högg fel men har kommit fram till att så sannolikt inte var fallet. Dels har runradens tecken för a och e inte mycket gemensamt, dels har samme Åsmund på flera andra ristningar påträffade i Sörmland visat att han behärskade tidens alfabet till fullo.

Dessutom fanns vid denna tid inga utpräglade könsroller. Eftersom många män reste till fjärran länder skötte ofta kvinnor samtliga uppgifter på gården. Detta tros ha bidragit till framväxten av det könsneutrala pronomenet hen.

Jörn Skotte, forskningsarkivarie vid Fornminnesinstitutet, har undersökt stenen tillsammans med forskare vid Isof, Institutet för stenar och folkdräkter. Expertgruppens slutsats är att pronomenet hen användes för bägge könen på 1000-talet.

Och inte nog med det. Det finns en koppling mellan fornsvenskans hen och det engelska ordet för höna. Likt de flesta av den tidens vikingar ägnade sig inte Sigyn åt plundringståg, utan åt handel. Det är troligt att det förekommit handel med husdjur. Det finns nämligen brittiska dokument som nämner en Sigyn, som handlade med fjäderfä. I samma dokument finns också det första anglosaxiska belägget för ordet hen.

Det finns flera exempel på engelska ord som lånades in från fornsvenskan, till exempel mjöd (på engelska mead). Men det var först med tolkningen av den nyfunna runstenen som sambandet mellan fornsvenskans hen och engelskans hen kunde fastställas. Ett pronomen som under medeltiden föll i glömska i sveamålen, lånades alltså in i engelskan som ett substantiv för det som i Sverige heter höna.

Kanske går det, som ordspråket säger, inte att göra en höna av en fjäder. Men väl ett engelskt substantiv av ett fornsvenskt pronomen.

Anders
<<