lördag 26 november 2011

SCUM efter 36 år / SCUM after 36 years


In my English nutshell
Dagens Nyheter, the largest Swedish morning paper has published a huge article by Sjón, the well known Icelandic author, defending SCUM manifesto by Valerie Solanas, first published in 1967. Sjón describes the manifesto as belonging to a comic tradition originating from the Bible story of Adam and Eve. The newspaper has made a Rubens painting illustrate that point. I have never found the Adam and Eve story comic and I have always believed that the manifesto was preaching hate. So, I scrutinize the article and the manifesto.


I begynnelsen var Adam och Eva jämlikar. Valerie Solanas krävde på nytt det som utlovats i skapelsens gryning, skriver Sjón. Målning av Jan Bruegel och Peter Paul Rubens (ca 1615).

Dagens Nyheter införde den 23 november en stor artikel av den isländska författaren Sjón (Sigurjón Birgir Sigur∂sson) som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2005. Tidningen presenterar artikeln med följande ord:

Det omdebatterade Scum-manifestet ingår i en komisk tradition som har sitt ursprung i Bibelns berättelse om Adam som privilegierad idiot. Bara hycklare och kvinnohatare kan uppröras, skriver den isländske författaren Sjón.

Satte historien om Adam och Eva igång en komisk tradition? Eller har Sjón av någon anledning retroaktivt utnämnt den historien till komik? Och om jag skulle uppröras av SCUM Manifest, måste jag då vara hycklare och kvinnohatare? Jag beslutar läsa artikeln långsamt och eftertänksamt. Den börjar med dessa ord:

Till dem som förväntar sig en sinnessjuk, manshatande kvinnas vanvettiga fantasterier ger jag rådet att slå ihop ”Scum manifest” direkt.

Men blev inte Valerie Solanas sinnessjuk? Uttryckte hon inte hat mot män? Jag läser vidare. I stycke efter stycke, mening efter mening, berättar Sjón vad Solanas skrivit och hur han uppfattat det. Det blir många upprepningar så jag nöjer mig med exempel.

Efter att ha definierat mannen som en efterbliven vederstygglighet som inte har ens den mest elementära insikt om sin egen vanskaplighet, följer manifestet denna definition till dess logiska slut, nämligen att behandla honom som en sådan. Det vill säga att författaren tar till ett språkbruk som en gång var reserverat för diskussionen om utvecklingsstörda, barn, kvinnor, lägre stående raser och slavar.

En gång reserverat för? Av vem? De värsta exemplen under mins livstid är Förintelsen och folkmordet i Ruanda. Sjón anser tydligen att ett sådant språkbruk är försvarligt när det riktas mot män.

Sjón döljer inte att Solanas sköt ned Andy Warhol. Detta bör emellertid tolkas "som ett tragiskt utslag av Solanas psykiska problem" och får inte avleda uppmärksamheten från "de verbala kulor hon sköt mot den västerländska civilisationen".

Det låter intressant! Jag hade för länge sedan uppfattat Solanas så att det var männen hon angrepp – men det var alltså även den västerländska civilisationen. Var hon alltså motståndare till demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter? Ett översiktligt svar lämnar Sjón i den här meningen:

Valerie Solanas är inspirerad av sin tids mest radikala sociala tankar, de nyaste upptäckterna inom genetisk forskning samt sin egen dyrköpta insikt i mäns natur.

Bäst att läsa manifestet för att se vilka "radikala sociala tanker" och vilka "nyaste" genetiska upptäckter hon inspirerats av. Kan det till exempel vara idén om det arbetsfria samhället som spreds på 1960-talet? Kan det till exempel vara upptäckten att alla foster i den allra första delen av sin utveckling är kvinnliga?

Sjón placerar manifestet "i traditionen av svart humor" tillsammans med bland annat Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift. Det förslaget gick ut på att stoppa hungersnöd genom att slakta spädbarn som mat åt de svältande och för att minska antalet svältande i framtiden. Veterligen slaktade emellertid Swift inget spädbarn men Solanas sköt ned Warhol i hopp om att döda honom.

Sådana författare vill, skriver Sjón, skapa ett verktyg för att driva människan "fram mot Utopia" och har därför "tagit till det yttersta litterära grepp som står till buds för dem som vägrar att ge upp: humor". De som uppfattar SCUM Manifest som uttryck för hat är alltså inte bara "hycklare och kvinnohatare" utan också humorfria.

Bäst att läsa manifestet! Modernista gav ut en svensk upplaga 2003 med förord av Sara Stridsberg.



Det som återuppväckt intresset för SCUM är att Turteatern i Stockholm drar fulla hus med en monolog som grundats på manifestet. Den monologen och protesterna mot den har fört fram manifestet i rampljuset efter 36 år. Den var till exempel ett av ämnena SVT1s DEBATT den 24 november. I det avsnittet medverkade Andrea Edwards, som framför monologen, och Erik Holmström, som svarar för regi och scenografi.

Bland dem som yttrade sig var jämställdhetsbloggarna Pär Ström och Pelle Billing. De och andra hävdade att manifestet uttrycker hat mot män, ett hat som skulle stämplas som hatbrott om det riktade sig mot judar, muslimer eller någon annan grupp.

Debatten i det programmet, men alla dess olika ämnen, förde inte ämnet framåt. Min slutsats: jag måste se pjäsen men då måste jag först läsa manifestet.


Manifestet är på 6o sidor och Sara Stridsbergs förord på 23. Sidorna är tryckta i
smal spalt och innehåller bara 26 rader. Många av dem är blankrader. Det är en överkomlig uppgift att läsa detta, och det är en uppgift som det idag finns skäl att utföra.

Jag må stämplas som hycklare, kvinnohatare och utan humor men kan inte finna något annat än att Valerie Solanas uttrycker glödande hat mot män och mot samhället. Hennes utopi är ett samhälle där det mesta av arbetet görs genom "automatisering", där pengar är avskaffade och där barn produceras utan männens hjälp. Det finns ju insemination!

Hennes hat gäller inte minst män som försöker likna kvinnor. Ett av de starkaste hatutbrotten gäller emellertid kvinnor. Det finns en konflikt mellan SCUM-kvinnorna och "Daddy's Girls". Den uttrycker hon så här:

Mellan dominanta, trygga, självsäkra, stygga. våldsamma, själviska, oberoende, stolta, spänningssökande, frifräsande, arroganta kvinnor som tycker att de är redo att regera universum, som har levt på gränserna till det här "samhället" och som är färdiga med vad det har att erbjuda – och trevliga, passiva, anpassliga, "kultiverade", artiga, värdiga, kuvade, beroende, rädda, själlösa, osäkra, bekräftelsetörstande Daddy's Girls som inte står pall för det okända, som vill fortsätta att vältra sig i kloakerna, vilka om inte annat är bekanta, som vill fortsätta att hänga med aporna.

Må var en läsa manifestet! Det är lättläst. Men läsaren löper stor risk att bli betraktad som en humorfri hycklare och kvinnohatare av läsare som i stället ser en utopi i en humoristisk tradition från historien om Adam och Eva.

Vad skrev nu Sara Stridsberg om manifestet i förordet 2003? Hon hade aldrig älskat en text så som denna:

Den har förändrat mitt sätt att tänka, mitt hjärta & min fitta, mitt sätt att röra mig genom staden, den har lärt mig allt jag behöver veta.

Jag ger ytterligare några exempel:

Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna.

Män har förverkat sin rätt att leva.

I juni 1968 går Valerie till fabriken, The Factory, för att skjuta Andy Warhol ("Stor Konst").

Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll.

Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitfull värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.

För civiliserade SCUM:are och Universumregerare återstår bara att förstöra det manliga könet.

Sara Stridsberg verkar inte alls att se SCUM Manifest som humor. Det kommer att bli mycket intressant att uppleva monologen på Turteatern. Kommer den att förmedla en utopi med humor eller kommer den att förmedla hat?








torsdag 10 november 2011

Hjärnan en heldag / The Brain a Full Day


In my English nutshell
The journal Forskning och Framsteg (Research and Progress) has made eleven scientists of different disciplines meet more than 600 people and give them their different pieces of knowledge on the brain.


Den 7 november deltog Evelyn och jag i en heldagskonferens om Hjärnan på Hotell Rival i Stockholm. Vi har ju nått den ålder då det är vanligt att man oroligt spanar efter tecken på demens. Alltså borde en heldag om hjärnan vara till hjälp. Vi såg också många andra gamla men de flesta av de 600 deltagarna var väsentligt yngre.

Konferensen anordnades av Forskning och Framsteg i samarbete med Modern Psykologi, Språktidningen och Natur & Kultur. Arrangörerna lyckades att få plats för inte mindre än nio olika forskare, en författare och en minnesmästare. Detta kunde ske tack vare att alla föredragen var korta och dessutom framfördes med tydligt uttal, humor och gott samspel med publiken.

Första föredraget hölls av Fredrik Ullén, professor vid Karolinska Institutet i kognitiv neurovetenskap, och gällde bland annat om kreativitet och flow syns i hjärnan. Den här skylten fick mig att tänka på den upplevelse jag berättade om här på bloggen den 6 oktober.



Skylten beskriver exakt hur jag kände det när den teaterpjäs som jag försökte skriva började lyfta och dess personer började uppträda på ett annat sätt än jag tänkt mig.


En skylt till, och den beskriver resten av min upplevelse i stugan. Ändrad tidsupplevelse - ja, det vill jag lova: jag glömde tiden helt. Och visst gav arbetet en njutning, något helt annorlunda än att läsa och skriva mejl. Dags att försöka sluta med det?

Sedan talade Hugo Lagercrantz, också professor vid KI och dessutom överläkare vid neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han är mannen som stoppade plötslig spädbarnsdöd genom att ordinera ryggläge i stället för det magläge som länge varit på modet. Nu beskrev han i ord och foton från magnetkamera stegen i fostrets och det nyfödda barnets utveckling av hjärnan, det ena begränsade stadiet efter det andra. Märkligt nog uppvisar redan nyfödda olika könsbeteende.

Ullakarin Nyberg, med dr och överläkare på S:t Görans sjukhus talade om depression och visade hur den kunde studeras i hjärnan. Hon visade oss en uppställning som gjorde oss vemodiga:


Vi blev vemodiga därför att vi vet fall då ingen som helst depressionsbehandling satts in för personer som verkligen skulle ha behövt den.

Michael Rosande, docent i psykologi vid Linköpings universitet, redogjorde för sin forskning om deltagare i kravaller. Han sammanfattade resultatet så här:


Allt var intressant och övertygande, men det fanns nog fler än Evelyn och jag som undrade över att han praktiskt taget helt gick förbi AFA-anhängare och andra som förbereder sig för våld och nästlar sig in i fredliga demonstrationer. Inte heller fick vi riktigt klart för oss vad han kommit fram till beträffande fotbollshuliganer som rustar sig med skott eller eldar för att störa en match.

Nu tog batteriet i min kamera slut så resten får jag berätta om summariskt. Eva Klintfors, dokktor i lingvistik vid Stockholms Universitet berättade om språkspecifika hjärnfunktioner hos barn, och åter fick vi klart för oss att barn utvecklas genom att särskilda inlärningsfönster öppnas i särskilda stadier.

Författaren Ola Larsmo, som inte minst skriver om hur den nya tekniken påverkar oss och ordanvändning, gav exempel på hur förändrat ordval i den offentliga debatten ökat förutsättningarna för våld.

Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi och psykiater vid KI, beskrev och visade med foton från magnetkamera hur tekniken mindfullness kan ändra hjärnan, tänkandet och beteendet. Simon Kyaga, ST-läkare i psykiatri och doktorand vid KI presenterade kunskap som belyser den urgamla myten om samband mellan genialitet och galenskap – och i någon liten mån bekräftade myten.

Avslutningen blev verkligen något för gamla som börjar bli rädda för att få sämre minne. Det var Mattias Ribbing, minnestävlare och rankad som nr 47 i världen, som berättade om metoder att lära sig minnas sådant man inte vill glömma. Vi hade fått skratta många gånger under denna konferens om hjärnan – och det är ju bra för hälsan – men han åstadkom en skrattfinal.

Hans sista samspel med publiken gällde
RIBBINGS CYKEL

Under den rubriken fick vi föreställa oss en cykel. Det var ju inte svårt. Sedan gick Mattias Ribbing igenom exempel på sådant som kan vara viktigt att komma ihåg en normal dag.

Det första exemplet var att en viktig pärm måste lämnas till någon. Alltså frågade han publiken: var på cykeln vill ni fästa pärmen? Han fick svaret och konstaterade: vi fäster alltså pärmen på framhjulet. Det sista exemplet var att mobilen måste laddas. Alltså: var vill ni fästa mobilen? Det blev på baklyktan.

Sedan fick vi deltagare gå igenom allt som vi skulle komma ihåg, och det visade sig vara lätt eftersom vi såg för oss var symbolen för varje handling satt fästad på den cykeln som vi såg så bra för vår inre syn. Alla var förtjusta.

De av oss som vet något om antikens minnesknep blev nog särskilt förtjusta. Metoden var en del av undervisningen i retorik. Då fästes inte några minnesbärande föremål på en cykel – den var ju inte uppfunnen – men huset hade funnits i tusentals år. Talaren lärde sig att förlägga varje avsnitt i sitt långa tal till ett särskilt rum i huset och sedan komma ihåg hela talet genom att gå från rum till rum.

Allt fungerade väl på konferensen. Tidsöverdragen var obetydliga och hämtades in. Att vi fick äta lunchen stående var inget problem i och med att maten var god och vi annars satt hela dagen. Befälsföringen utövades diskret av Patrik Hadenius, chefredaktören i de tre tidskrifterna.

Varje konferensdeltagare fick en liten påse med en present från varje arrangör. På det sättet kom konferensen att fortsätta när vi for hem med pendeln. Då började vi nämligen läsa Natur & Kulturs present: Den översvämmade hjärnan – En bok om arbetsminne, IQ och den stigande infvormationsfloden av Torkel Klingberg. Jag måste börja rensa bland allt jag håller på med!