In my English nutshell
The journal Forskning och Framsteg (Research and Progress) has made eleven scientists of different disciplines meet more than 600 people and give them their different pieces of knowledge on the brain.
Den 7 november deltog Evelyn och jag i en heldagskonferens om Hjärnan på Hotell Rival i Stockholm. Vi har ju nått den ålder då det är vanligt att man oroligt spanar efter tecken på demens. Alltså borde en heldag om hjärnan vara till hjälp. Vi såg också många andra gamla men de flesta av de 600 deltagarna var väsentligt yngre.
Konferensen anordnades av Forskning och Framsteg i samarbete med Modern Psykologi, Språktidningen och Natur & Kultur. Arrangörerna lyckades att få plats för inte mindre än nio olika forskare, en författare och en minnesmästare. Detta kunde ske tack vare att alla föredragen var korta och dessutom framfördes med tydligt uttal, humor och gott samspel med publiken.
Första föredraget hölls av Fredrik Ullén, professor vid Karolinska Institutet i kognitiv neurovetenskap, och gällde bland annat om kreativitet och flow syns i hjärnan. Den här skylten fick mig att tänka på den upplevelse jag berättade om här på bloggen den 6 oktober.
Skylten beskriver exakt hur jag kände det när den teaterpjäs som jag försökte skriva började lyfta och dess personer började uppträda på ett annat sätt än jag tänkt mig.
En skylt till, och den beskriver resten av min upplevelse i stugan. Ändrad tidsupplevelse - ja, det vill jag lova: jag glömde tiden helt. Och visst gav arbetet en njutning, något helt annorlunda än att läsa och skriva mejl. Dags att försöka sluta med det?
Sedan talade Hugo Lagercrantz, också professor vid KI och dessutom överläkare vid neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han är mannen som stoppade plötslig spädbarnsdöd genom att ordinera ryggläge i stället för det magläge som länge varit på modet. Nu beskrev han i ord och foton från magnetkamera stegen i fostrets och det nyfödda barnets utveckling av hjärnan, det ena begränsade stadiet efter det andra. Märkligt nog uppvisar redan nyfödda olika könsbeteende.
Ullakarin Nyberg, med dr och överläkare på S:t Görans sjukhus talade om depression och visade hur den kunde studeras i hjärnan. Hon visade oss en uppställning som gjorde oss vemodiga:
Vi blev vemodiga därför att vi vet fall då ingen som helst depressionsbehandling satts in för personer som verkligen skulle ha behövt den.
Michael Rosande, docent i psykologi vid Linköpings universitet, redogjorde för sin forskning om deltagare i kravaller. Han sammanfattade resultatet så här:
Allt var intressant och övertygande, men det fanns nog fler än Evelyn och jag som undrade över att han praktiskt taget helt gick förbi AFA-anhängare och andra som förbereder sig för våld och nästlar sig in i fredliga demonstrationer. Inte heller fick vi riktigt klart för oss vad han kommit fram till beträffande fotbollshuliganer som rustar sig med skott eller eldar för att störa en match.
Nu tog batteriet i min kamera slut så resten får jag berätta om summariskt. Eva Klintfors, dokktor i lingvistik vid Stockholms Universitet berättade om språkspecifika hjärnfunktioner hos barn, och åter fick vi klart för oss att barn utvecklas genom att särskilda inlärningsfönster öppnas i särskilda stadier.
Författaren Ola Larsmo, som inte minst skriver om hur den nya tekniken påverkar oss och ordanvändning, gav exempel på hur förändrat ordval i den offentliga debatten ökat förutsättningarna för våld.
Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi och psykiater vid KI, beskrev och visade med foton från magnetkamera hur tekniken mindfullness kan ändra hjärnan, tänkandet och beteendet. Simon Kyaga, ST-läkare i psykiatri och doktorand vid KI presenterade kunskap som belyser den urgamla myten om samband mellan genialitet och galenskap – och i någon liten mån bekräftade myten.
Avslutningen blev verkligen något för gamla som börjar bli rädda för att få sämre minne. Det var Mattias Ribbing, minnestävlare och rankad som nr 47 i världen, som berättade om metoder att lära sig minnas sådant man inte vill glömma. Vi hade fått skratta många gånger under denna konferens om hjärnan – och det är ju bra för hälsan – men han åstadkom en skrattfinal.
Hans sista samspel med publiken gällde
RIBBINGS CYKEL
Under den rubriken fick vi föreställa oss en cykel. Det var ju inte svårt. Sedan gick Mattias Ribbing igenom exempel på sådant som kan vara viktigt att komma ihåg en normal dag.
Det första exemplet var att en viktig pärm måste lämnas till någon. Alltså frågade han publiken: var på cykeln vill ni fästa pärmen? Han fick svaret och konstaterade: vi fäster alltså pärmen på framhjulet. Det sista exemplet var att mobilen måste laddas. Alltså: var vill ni fästa mobilen? Det blev på baklyktan.
Sedan fick vi deltagare gå igenom allt som vi skulle komma ihåg, och det visade sig vara lätt eftersom vi såg för oss var symbolen för varje handling satt fästad på den cykeln som vi såg så bra för vår inre syn. Alla var förtjusta.
De av oss som vet något om antikens minnesknep blev nog särskilt förtjusta. Metoden var en del av undervisningen i retorik. Då fästes inte några minnesbärande föremål på en cykel – den var ju inte uppfunnen – men huset hade funnits i tusentals år. Talaren lärde sig att förlägga varje avsnitt i sitt långa tal till ett särskilt rum i huset och sedan komma ihåg hela talet genom att gå från rum till rum.
Allt fungerade väl på konferensen. Tidsöverdragen var obetydliga och hämtades in. Att vi fick äta lunchen stående var inget problem i och med att maten var god och vi annars satt hela dagen. Befälsföringen utövades diskret av Patrik Hadenius, chefredaktören i de tre tidskrifterna.
Varje konferensdeltagare fick en liten påse med en present från varje arrangör. På det sättet kom konferensen att fortsätta när vi for hem med pendeln. Då började vi nämligen läsa Natur & Kulturs present: Den översvämmade hjärnan – En bok om arbetsminne, IQ och den stigande infvormationsfloden av Torkel Klingberg. Jag måste börja rensa bland allt jag håller på med!
