söndag 28 augusti 2011

Göta Kanal: Dag 2 och 3 / Day 2 and 3

In my English nutshell
On Augst the 21st M/S Wilhelm Tham continued on the eastern part of the Göta Kanal, using aqueducts to cross two main highways.


Stävande österut på östgötadelen av Göta Kanal vi fick en påminnelse om tiden innan ångbåtar slagit igenom. Då var man tvungen att dra båtar längs kanalen när inte vinden var tjänlig. Fanns det mark för den nödvändiga gångvägen var det inget problem
. I grunda sjöar måste emellertid gångvägarna byggas i vattnet på stenkistor. Bönderna som satte in draghästarna avlönades efter hur långt de gick, och avstånden markerades med en "alnsten" efter var tusende aln, dvs efter ca 600 meter.

Den besättningsman som tagit emot trossarna i en sluss, föredrog ibland att gå till nästa sluss för att ta emot dem där.


Vid slussen i Forsvik hälsas Göta Kanal-båtarna med glada, ja sprittande, frälsningssånger av "familjen Kindbom", en familjekrets som tagit på sig uppgiften. Anföraren vittnar också om denna glädje på svenska och tyska.


Två gånger korsar vi huvudvägar genom att flyta över dem. Akvedukten i Håverud är mer berömd för att den var först och går över en fors men dessa akvedukter är mycket större.

Vår guide berättade att kanalen som byggts med tidig 1800-tals teknik inte kan muddras. I stället stängs bit för bit av och slammet skyfflas bort. När kanalen behöver tätas, har det visat sig att den sorts lerblandning som ursprungligen fordrade kanalen är säkrast även nu.




Passagerarna hade mycket olika bakgrund och temperament och skiljde sig åt inte minst när det gällde intresse för andra för landskapet som sakta gled förbi. Till de ivrigaste hörde Hans-Walter Mende och hans hustru Ursula som syns här. Mende överlämnade stolt till fartygsbiblioteket sin bok Pedro, das Pilgerpferd: 3.200 Kilometer Wanderritt von Deutschland nach Spanien (Pedro, pilgrimshästen – 3200 kilometers vandringsritt från Tyskland till Spanien) där berättelsen är lagd i munnen på hästen.

Flera av passagerarna var starkt intresserade av historia, inte minst gällande sjöfarten, och några var bland de aktiva som håller liv i gamla fartyg och tåg. En av passagerarna hade tjänstgjort ombord för 16 år sedan. Hon var tyska men talade perfekt svenska, förklarat av att hennes mor var från Dalarna. Hon hade blivit så fångad av folkmusiken där uppe att hon blivit svensk spelman.

Långa slusstrappor gav tillfälle till promenader vid sidan och ytterligare tillfällen att pejla vad slags intressen som fanns representerade bland passagerarna från åtminstone sex länder.


Ombord väcktes min nyfikenhet av en väldig gaffel på fördäck. Till konstruktionen påminde den om den tandtrådsgaffel som jag brukar använda, låt vara att gaffeln var mycket större och tandtråden bytt mot ett madrasserat band.

Gaffeln visade sig vara en rescue sling, även kallad räddningsslinga, för att fiska upp folk som råkade falla i. Den var anvisad av Sjöfartsverket och effektivare än att sjösätta en båt eller flotte. Alltså bad jag om en demonstration



Två glada matroser ställde upp. Kanske någon av den var jungman men demonstrationen blev utmärkt ändå. Gaffeln sänktes först över personen som tänktes vara i vattnet.

När den nödställde väl är inne i gaffeln, drar räddaren i bandet. Det blir då en snara som griper ett fast tag i den nödställde som därmed kan dras upp.


Medan sista kvällen mörknade låg M/S Wilhelm Tham i lilla stämningsfulla Söderköping. Då bjöds passagerarna på något helt oplanerat, någon slags verksamhet i vattnet under akterskeppet.


Alla nyfikna samlades och fick se den kvinnliga jungmannen lysa ned i vattnet med en strålkastare medan den kvinnliga styrmannen fiskade där nere med en lång båtshake. Då och då dök en atletisk matros upp och hämtade luft. Så småningom hade han skurit loss en gammal tross som trasslat in sig i propellern. Den trossen var snart placerad på landbacken.

Denna kväll var det kaptensmiddag. Kaptenen berättade att alla passagerare som godkänts skulle få ett certifikat som visade att de verkligen farit Göta Kanal och att de som inte godkänts skulle få göra resan en gång till. Vi fick emellertid intrycket att alla hade godkänts.

Dags att somna dag 3 och hoppas på att Östersjön inte skulle bli lika elak som Vänern varit.