Anfall mot genusforskningen / Assault on gender research

In my English nutshell.
A university professor of political science accuses gender research in Sweden of navel-gazing, thereby effectively deserting the cause of gender equality.

Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Göteborgs Universitet, har i Expressen gått till angrepp mot genusforskningen i Sverige. Han menar att genusforskarna isolerar sig och gjort sig beroende av staten och att detta bidragit till att frågan om jämställdhet blivit ”politiskt närmast stendöd”.

För egen del tänker jag på andra skäl till att det blivit så. Bo Rothstein har emellertid i andra sammanhang visat sig vara en ombudsman för vetenskaplighet. Alltså läser jag uppmärksamt vad han skriver.

Rothstein pekar till att börja med på att det idag finns minst ett par hundra forskartjänster i genusvetenskap, dessutom forskarskolor och ”en särskild myndighet för att främja denna forskning benämnd Nationella sekretariatet för genusforskning”. Rothstein säger att denna forskning på de flesta håll isolerats från övriga ämnen, ”till skada för både genusforskningen och de övriga ämnenas vitalitet och kreativitet”. Dessutom har det bidragit till ”könssegregering”.

Det senare är odiskutabelt. Genusforskningen är mycket långt från jämställdhet definierad i procent. Alla som utgår från den definitionen och som är anhängare av kvotering borde besinna vad den skulle innebära för genusforskningen. Den skulle innebära att män under lång tid framöver måste kvoteras in och därmed gå förbi mer meriterade kvinnor.


Rothstein påtalar också bristen på ”teoretisk pluralism” orsakad av ”ett statligt fastställt paradigm” som går under beteckningen "könsmaktsordningen". Nu lyckades Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister att ta bort den ”ordningen” som ”utgångspunkt” för statens jämställdhetspolitik och ersätta den med något som ger individen mer ansvar. Det hindrar tyvärr inte att "könsmaktsordningen" kan leva vidare som en grundföreställning hos genusforskarna.

Detta kan i så fall, som Bo Rothstein skriver, leda till intellektuell stagnation. De ”specifika mekanismer som skapar och återskapar ojämställdheten” blir lämnade därhän. Dessutom hämmas den ”frihet som forskningen behöver för att kunna bidra med något nytt”.

Rothsteins påstående om brist på ”teoretisk pluralism” förvånar mig först. Sedan flera år har jag tagit del av genus@genus.se, den elektroniska anslagstavla som Nationella sekretariatet för genusforskning håller. Den innehåller kallelser till möten och kurser, utlysningar av tjänster och stipendier, inbjudan att delta i forskningsprojekt och efterlysningar av litteratur.

Strömmen av meddelanden på denna anslagstavla visar att det finns en mängd olika linjer i genusforskningen, till exempel poststrukturalism, maskulinitetsforskning och queerforskning, och att dessa håller sig med en stor mängd begrepp, till exempel intersektionalitet, performativitet och genus som diskursivt konstruerat.

Nu slår det mig emellertid att jag nyligen såg en efterlysning med ett tillägg som jag här citerar ur minnet: ”även icke-feministiska rapporter välkomna”. Det kan tyda på att icke-feministiska rapporter normalt inte är välkomna. Kan det alltså vara att den ”pluralism” jag observerat i stort sett håller sig inom det ”paradigm” som Bo Rothstein påtalar?

Vid närmare eftertanke inser jag att den risken finns. Alla moderna forskare är medvetna om att de vinner resultat och anseende för resultat om de specialiserar sig. Det är inte alls ovanligt att forskare blir så specialiserade att de varken ser eller tänker något utanför den tunnel de byggt upp i sitt medvetande. Detta har alltid gällt män. Kan det även gälla kvinnliga forskare?

Nu finns det hopp om att få genusforskarna prövade. Jag har sänt information om min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) till alla genusinstitutioner i Sverige och samtidigt erbjudit mig själv att gästföreläsa för studenterna i egenskap av vittne. Boken innehåller nämligen mina personliga iakttagelser om arbetet för jämställdhet, motståndet och framsteg men även avarter i arbetet. Boken är unik genom sitt långa tidsperspektiv, 77 år.

Det råkar vara så att jag alltid varit ytterligt nyfiken och spionerade medvetet på de vuxna redan från fem års ålder, alltså 1933. Då upptäckte jag snart att mitt hem var annorlunda än många kamraters.

Hemma var Mamma husets herre med ansvar för ekonomin. Pappas hela lön gick från rederiet direkt till henne. Hemma fångade mina uppspända öron upp nyckelordet fickpengar för det Pappa hämtade hos Mamma. Hos kamrater hörde jag kvinnor i stället tala om hushållspengar och hur mer sådana kunde lirkas fram.

Jag blev tidigt intresserad av jämställdhet. Det intresset har följt mig genom livet. Det gjorde till exempel att jag som nyvald ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 valde jämställdhet som mitt profilkrav. Intresset har hållits levande medan barn och barnbarn, bland dem döttrar och dotterdöttrar, vuxit upp.

Min bok berättar om de iakttagelser jag gjort, tankarna som väcktes när jag gjorde dem och mina slutsatser i dag. Den är alltså ett vittnesmål och bör som sådant vara av intresse för genusforskare. De bör ju inte bara studera varandras rapporter.

Om genusforskare tackar ja till mitt erbjudande och tar del av boken och/eller vill lyssna på mig, har Bo Rothstein fel. Om de inte är intresserade, är det ett tecken på att han har rätt.

I så fall riktar jag mina förhoppningar mot genushistorikerna. De bör inte rygga tillbaka för iakttagelser som börjar på 1930-talet och slutar 2010. En av de tidigaste iakttagelserna var till exempel den att min mor var den enda kvinnan som vågade hänga sina tvättade sanitetsbindor fullt synliga på klädlinan.