söndag 26 december 2010

Inte fåren Lukas nämnde / Not the sheep Luke mentioned

In my English nutshell

In 1962 we were the first people to bring a private car to Hidra, an island in southwest Norway. Others followed. Sheep were replaced by cars. The open landscape disappeared. Now is is beeing restored by a herd of sturdy sheep, outdoor the year round, and I am the proud godfather of one in the herd: Pollyanna.


Gå gärna tillbaka i bloggen, till den 3 augusti i år. Där berättade jag närmare om hur vi var de första på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, som tog en privatbil till ön och att vi länge var stolta över det.


Fler på ön fick emellertid aptit på att ta bil till ön. Hidra fick färja. Samtidigt slutade öborna hålla får. Skönt, tyckte vi länge. Grindarna togs bort som vi varit tvungna att öppna och stänga de första åren. Utvecklingen fortsätter. Om några år går det tunnel under det djupa sundet mellan Hidra och fastlandet. Men landskapet växer igen.

Det är inte längre det öppna landskap som vi trivdes i och lätt hittade i. Den nya situationen har jag skildrat i novellen Tankar ur molnen som står i antologin Möten – ordsatta bilder (Vudya Kitaban förlag 2006). Min bloggbetraktelse den 3 augusti slutade i samma stämning med orden:
Vad är det vi gör idag som vi är stolta över

men som är galenskap om femtio år?

Några som gör något idag och kan vara säkra på att det är sunt även om femtio år, det är Roger Skjerping Urstad på Hidra som med vänner satt igång med att låta en hjord av tåliga utegångsfår beta. Han söker faddrar för fåren och jag har blivit en av dem.

Fåret som jag blivit fadder till har jag gett namnet Pollyanna, den flickbokshjältinna i början av 1900-talet som utvecklade vara-glad-leken, grunden för positivt tänkande och positiv psykologi. Henne har jag berättat om i en saga, Pollyanna i höjden, som står i antologin Sagotuna (Vudya Kitaban Förlag 2010).

Jag är själv en Pollyanna. Därmed blev det naturligt för mig att välja just det namnet för fåret. Denna flickbokshjältinna uppfattas idag mycket olika av olika kvinnor. De självgående tycker om henne – de som tror på könsmaktordningen och uppfattar kvinnan som ett offer hatar henne. Det har jag berättat närmare om i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus Förlag 2010).

Hur klarar sig Pollyanna och de andra fåren nu? Det har jag fått en rapport om. Jag återger den och lämnar först upplysningar om språket.

Får hette förr på många håll i Sverige. I Norge uttalas ordet söu men det stavas sau precis som hög uttalas höug och stavas haug. ”For sauene sin del …” är ett exempel på att den ursprungliga genitivformen ”sin” har överlevt på norska och ofta används i stället för det påhängda ”s" som är enda genitivformen i svenskan. Uttrycket betyder alltså ”För fårens del…”. Här kommer rapporten:

For sauene sin del gjør det ikke noe med lav temperatur, de har to lag med tjukk ull. Så lenge det er lite snø eller vind slik at snøen blåser vekk fra fjelltoppene, kan sauene vandre fritt og beite.

Verklighetens Pollyanna bör klara sig
precis som flickbokshjältinnan alltid gjort.

Extra tänkvärt blir det att kungöra detta eftersom jag gör det när Evelyn och jag just kommit hem från firandet av vår förstfödde. Hans-Göran Gullestad Claesson fyller 60 år idag!

Vi måste alltså ha blivit mogna. Dagen vår Hasse föddes har visat sig vara en tidsmarkering. Vi kämpade hårt för att jag skulle få vara med vid förlossningen. Absolut Nej! Jag framhöll min merit att ha förlöst djur, t ex en sugga som fick tolv kultingar, men det hjälpte inte. Men efter några år vände tidsandan, och alla fäder förväntades vara med. Vad kvinnan ville blev det då inte tal om.

onsdag 22 december 2010

En midvintersyn / A midwinter apparition


In my English nutshell
This photo is not manipulated. A few moments between 10 and 11 o'clock during the days around the winter solstice the camera and our own eyes see these rods of light in the forest when looking north.
My thoughts go to people who wear gender glasses all the year round.


Det här fotot är inte manipulerat. Denna syn möter både oss och kameran på vår balkong när vi riktar blicken rakt mot norr. Detta händer en stund mellan 10 och 11 under midvinterns kortaste dagar.

Den synen får mig att tänka på en uppmaning jag läste i början av året. Den fanns i inlägg, publicerade i tidningen Nu, och var riktad till personer som inte anser det vara liberalt att inskränka föräldrars frihet för att uppnå jämställdhet. Uppmaningen:
Sätt på genusglasögon så syns könsmaktordningen tydligt!

Vi uppmanades alltså bära sådana glasögon hela tiden. Jag blev nyfiken och började leta efter könsmaktordningens innebörd och ursprung. Det jag fann var att ordet är en signal om vilja att förändra men försvagar individens vilja att ta ansvar. Individen är ju ett offer för könsmaktordningen. Inte underligt att S-regeringen utsåg just denna ordning till "utgångspunkt" för sin jämställdhetspolitik.

Det gladde mig därför när jag förstod att Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister strök den utgångspunkten. Nyckelmeningen i alliansregeringens grund för jämställdhetspolitiken ger åter individen ansvar och lyder:
Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet
att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har
de bästa förutsättningarna oavsett kön.


Må alla som frestas att bära genusglasögon – eller andra glasögon som styr deras verklighetssyn – nöja sig med att göra det bara en timme under vintersolståndet!

God Jul och ett Lyckosamt 2011!



onsdag 15 december 2010

När pojkar inte passar /When boys do not fit in


In my English nutshell
"Now it is time for choice of school. Choose school Jan 11 to February 7". A photo on an advertisement from the municipal schools of Sollentuna happens to point to the fact that more girls than boys succeed at school. Frustrated boys form a growing minority.

Mitt i Sollentuna den 14 december visade denna bild på fyra förväntansfulla flickor. Bilden finns i övre halvan av en helsidesannons. Barn- och utbildningskontoret uppmanar till val av skola och listar på undre halvan alla kommunala skolor. Kontoret har genom sitt val av motiv pekat på ett dilemma med den moderna skolan: pojkar och flickor är inte jämställda.

De är jämställda enligt den destruktiva definitionen lika procenttal. Men de är inte jämställda enligt den gamla definitionen, den som numera kallas den kvalitativa och som innebär lika villkor efter vars och ens förutsättningar.

Arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) kom flera gånger att väcka sorg hos mig. Jag insåg att viktiga reformer genomförts utan att grundas på beprövad erfarenhet eller på nya vetenskapliga rön. Den enda grunden var innerligt goda syften plus förhoppningar.

Den största reformen har gällt skolan. När jag tog studenten 1946, hade jag sällskap av bara ett par procent av min årskull. Andra hade gått yrkesskolor och liknande. Den stora majoriteten hade emellertid lämnat skolan efter årskurs 7 och sedan gått ut i livet där var och en mötte vuxna föredömen i olika åldrar.

När den stora skolreformen började planeras, fanns flera olika modeller för livsloppet att studera. De som ville skapa en bättre uppväxt kunde ha studerat om det var bra för de privilegierade studenterna att gå i en följd gå igenom folkskola, realskola, gymnasium och högskola, alltså utan att växla mellan arbete och studier. De kunde ha studerat hur bra modellen folkskola, arbete, yrkesskola, arbete och kompletterande studier var.

De kunde ha ställt frågan vad det var som gjorde att det gamla utbildningssystemet med dess 7-gradiga betygsskala åstadkom så god motivation för de flesta, en motivation som drev så många att "förkovra sig" och som förde Sverige till världsrekord i tillväxt.

Nej, aningslöst valdes bara en modell för livsloppet: den privilegierade borgerlige mannens, modellen som innebar studier oavlåtligt under hela uppväxten och först därefter arbete.

Därmed blev resultatet att alla i en årskull under hela sin uppväxt går i skolan, alltså bara umgås med jämnåriga. De går då miste om den kontakt med alla åldrar som större delen av årskullen fick förr. Denna reform var grundad varken på beprövad erfarenhet eller på nya forskningsrön.

Dessutom infördes samundervisning i alla stadier. Det stämde inte med beprövad erfarenhet då, det stämmer inte alls med forskningens rön nu. Forskningen har sedan länge allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Flickor är överlag tidigare och flera år tidigare i fråga om den viktiga utvecklingen av språklig kompetens. Färdigheter där pojkar gör sig bäst gällande utvecklas långt senare hos dem. Resultatet har blivit allt tydligare för varje årtionde som gått. Den skola som byggts upp i så goda syften har inte blivit en skola "för alla".

Allt fler pojkar får allt sämre resultat. Allt fler misslyckas med att genomföra sina studier. De uppträder störande. Numera brinner 500 skolor om året i Sverige, i allmänhet genom anlagd brand. I praktiskt taget alla fall där det gått att få någon kunskap om förövarna har det visat sig att de är elever eller före detta elever av manligt kön.

Den skola vi har skapat i så goda syften kräver elever av en sort som är vanligare bland flickor än bland pojkar. Den är direkt olämplig för elever av den sort som i min barndom kallades "vilda pojkar". Sådana "tämjdes" inte i skolan utan genom att tidigt lämna skolan och möta förebilder i alla åldrar.

Detta fungerade ännu så sent som i min generation. Min vilde lillebror, en gängpojke, började arbeta 1936 då han gick i årskurs 7 och gjorde så småningom en bättre karriär än de flesta akademiker. Idag tvingas sådana pojkar stanna kvar i skolan. De blir fall för psykologer, terapeuter och läkemedelsproducenter.

Flickorna klarar sig i genomsnitt bättre i skolan och sedan i högskolan. Därmed blir de år från år allt bättre på de kvalificerade kvalificerade befattningarnas arbetsmarknad. I New York och London har det visat sig att unga kvinnor är bättre utbildade än unga män och har genomsnittligt högre lön. Detta kommer att bli fallet även här.

Barn- och ungdomskontorets val av foto, fyra förväntansfulla flickor, illustrerar framtiden alldeles utmärkt!

Partierna gör nu valanalyser med mandatperioden som tidsperspektiv. Jag hoppas att åtminstone mitt eget, Folkpartiet, dessutom skall satsa på en genomgripande framtidsanalys med livstiden som tidsperspektiv och livsloppet som bedömningsgrund. Då finns det en möjlighet att göra skolan jämställd.

onsdag 8 december 2010

Lathund för jämställdhet / Vade mecum for equality


In my English nutshell
Vade mecum on Equality 2010 is published by Statistics Sweden, presenting women and men as they appear in official statistics. The overall picture: they choose different occupations and different lines of education.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken berättade jag om Lathunden som SCB ger ut vartannat år. Jag jämförde då upplagan 2008 med den tidigare och fann förändringar som avspeglade alliansregeringens tillträde med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister.

Könsmaktordningen som utgångspunkt för S-regeringens jämställdhetspolitik hade till exempel bytts ut mot att man måste ta tillvara hela befolkningens kunskaper och kompetens. Kärnmeningen som sedan följde var denna: Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har de bästa förutsättningarna oavsett kön.

Jag berättade också att jag föreslagit förbättringar. Ett exempel gällde arbetsskador. De var inte med. Därmed doldes en typ av skillnader mellan kvinnor och män. Mina idéer togs väl emot. Nu har jag därför börjat studera 2010-versionen och för att se vilka förbättringar som gjorts.

Grafiken har förbättrats. Det har blivit ännu lättare att med blotta ögat se det som tabellerna berättar om. De unga kvinnorna och männen som avgått från gymnasium har till exempel fördelat sig på ämnesområden så här:


Efter årtionden av hårt arbete för att få flickor att våga välja "manligt" och pojkar att välja "kvinnligt" söker sig alltså gymnasisterna tydligt till gamla "kvinnliga" och "manliga" områden. Jämställdhetsparadoxen, att friare yrkesval inte leder till jämn fördelning, har jag berättat om i boken. Här syns den tydligt på gymnasienivå.

Men högre upp? Det här visar hur de som avlagt examen på högskola fördelar sig. Det är tydligt att kvinnor även på den nivån dras till "kvinnliga" yrken och män till "manliga". Diagrammet visar emellertid något mer, nämligen att fler kvinnor än män utexamineras.

I år har publicerats statistik som visar att unga kvinnor i New York i genomsnitt har mer kvalificerade uppgifter än männen och högre genomsnittslön. Att döma av ovanstående diagram blir det framtiden även i Sverige.

Kan bilden vara en annan i fråga om de som examinerats från kvalificerad yrkesutbildning? Nedanstående diagram ger svaret.

Vi ser samma uppdelning av kvinnorna och männen på "kvinnliga" och "manliga" områden och samma övervikt för kvinnor bland dem som verkligen tar examen. Vi ser med andra ord samma uppdelning av majoriteten kvinnors och mäns intressen som vi ser i samhället i övrigt och en tydlig fortsättning av detta som observerats redan i grundskolan: att fler pojkar än flickor misslyckas med studier.

Att framställa den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män som orsakad huvudsakligen av diskriminering är ohederligt. Diskriminering förekommer, sorgligt nog, men praktiskt taget hela löneskillnaden orsakas av att människor som arbetar i "kvinnliga" yrken har lägre betalt än människor som arbetar i "manliga" och att halvtidsarbete är mycket vanligare i de "kvinnliga" yrkena.

Nu kommer jag att studera lathunden vidare och rekommenderar andra att göra detsamma. Man kan få den som pdf-fil genom att klicka sig fram till den på SCB. Man kan beställa pappersversionen på jamstalldhet@scb.se eller ringa 019 17 65 27.

Det jag själv kommer att spana efter är om SCB sökt få fram statistik som avslöjar att könsskillnader döljs. Både hos myndigheter och i massmedia har det till exempel blivit en svår ovana att dölja en påtaglig könsskillnad i beteende: man skriver ungdomar när det handlar om pojkar eller unga män. De som tänder på bilar och kastar sten på brandbilar kallas ungdomar trots att flickor ytterst sällan deltar aktivt.

Under min första läsning av Kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2010 kommer jag att tänka på alla dem som intalat sig övertygelsen att könsskillnader helt eller nästan helt orsakas av att individerna könas, dvs inlärs att spela könsroller. Jag ser nämligen ingenting som tyder på något annat än att kvinnor och män formas av ett samspel mellan arv och miljö, för att nu återfalla till språket i min ungdom.

Det blir spännande att leta i Lathunden efter begravda hundar.