lördag 18 april 2015

”Mentala ålderstester” i skolan?



Ett brev väcker minnen hos mig. Skrivet av en tolvåring, sänt till riksdagsledamoten Robert Hannah och sedan publicerat i Folkpartiets tidning Nu nr 15 i år. 

Först dyker minnen upp från min skoltid. Då upplevde jag att pojkarna var så barnsliga. De glömde till exempel lätt regler. En del struntade i dem. Jag hade lättare att förstå mig på de vuxna och flickorna. 

Jag upplevde då dels skillnader mellan flickor och pojkar, dels skillnader mellan olika individer – med mig själv som en av de avvikande: Jag talade så ”vuxet” – kunde till och med använda Ni korrekt – att jag fick börja skolan när jag var sex år. 

Sedan dyker minnen upp från diskussioner på 50-talet om hur ”enhetsskolan” borde konstrueras för att minska klasskillnaderna. Då hade jag hunnit bli utredare och förundrade mig över hur entusiasm kunde tränga undan realism. 

De pådrivande, bland dem Gunnar Helén som senare blev Folkpartiets ordförande, verkade inte vilja se de stora skillnaderna i begåvning. Särskilt begåvade elever får inte ges särskilda utmaningar! De redan gynnade får inte gynnas!  

Pådrivarna för den nya skola som blev Grundskolan ville inte se att barnen som individer utvecklas i olika takt. Att de gör så är Thea ett exempel på, liksom jag själv. Dessutom tog inte pådrivarna hänsyn till att pojkar och flickor utvecklas i olika takt, räknat efter genomsnitt. Thea är ett exempel på den olikheten. Det är i det närmaste osannolikt att hennes brev skulle ha kunnat skrivas av en tolvårig pojke. 

Denna könsolikhet i utvecklingstakt har bekräftats i modern forskning men det har ännu inte påverkat skolan. Alltså misslyckas allt fler pojkar.  

”Mentala ålderstester”? Om de sätts in redan vid skolstarten, kan de hjälpa många individer att komma till sin rätt. Men att testa öppnar också en risk för fallgropar. Den som enligt ett test är ”mentalt yngre” kan i själva verket ha dåliga hemförhållanden och brist på förväntningar. Då riskerar ”ålderstestet” att bara bli ett klasstest. 

Fler minnen dyker upp från mitt långa iakttagande av skolan. Tyvärr passar de väl in bland symptomen på Svenska sjukan. Det är en sjukdom som jag steg för steg blev medveten om medan jag allt hårdare luttrades som utredare. 

Sjukdomens första stadium:
Något finns i direktiven som förutsätts vara självklart men som är obevisat och som styr slutsatserna i en viss riktning. 

Exempel från sjukdomens mellanstadium:
Reformen blir en skrivbordskonstruktion som inte testats i väl utvärderade pilotprojekt.

I svenska sjukans slutstadium:
Reformen fastställs rikstäckande och kan därmed inte utvärderas – det finns ju inget att jämföra med. 

Till sist ett ord till Thea:
Fastna inte i politiskt arbete! Många unga har varit så duktiga att få förtroende i ungdomsförbund att de sedan aldrig blir något annat än politiska. Politiker bör ha erfarenhet från annat än politik! 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

måndag 6 april 2015

Påskdagen och Annandagen – vad hände?

Påsken väcker minnen hos mig. Först tidiga minnen av att något inte stämde i det vi barn och tonåringar fick höra och läsa om Jesu uppståndelse och sedan om hans kontakt därefter med sina lärjungar. 
Som ung lusläste jag evangelierna och läste den första boken av många som försökt förklara varför att evangeliernas berättelser inte stämmer sinsemellan och annat som inte stämmer. 
Den försiktighet Pilatus och Herodes visade när Jesus stod inför dem är underlig eftersom de i andra fall inte alls hade svårt att kommendera avrättning.  Inga andra källor än evangelierna skildrar Jesus eller hans möten trots att de mötena påstås ha haft tusentals deltagare.  
Romare och greker hade en dokumenterande kultur. Till och med fältherrar själva skrev fältrapporter. Men från den tid Jesus påstås ha verkat finns inget rapporterat om en man som han eller om sådana folksamlingar han utlöste. Inte märkligt att många försökt hitta en förklaring – och då framhållit att evangelierna skrevs senare än Paulus brev.
Sådant har jag läst medan jag spanat efter grunden för antisemitismen. Eftersom jag arbetat med marknadsföring och symbolers betydelse i marknadsföring har jag fäst mig vid att de kristna från början var en judisk grupp – men att den efter år 66 inte kunde fortsätta vara judisk när den ville värva medlemmar i Roms vidsträckta välde.
Olika små judiska grupper hade länge kämpat mot romarna men år 66 blev det fullt uppror. Romarna fick sätta in stora resurser för att krossa det. Medlemmarna av en grupp som ville sprida sin tro i romarväldet måste därför på olika sätt visa att de inte var judar!  Alltså flytta sabbaten, byta symbolerna, ge högtider ett annat skäl än förut. 
Mot den bakgrunden fäste jag mig vid den här boken som kom ut 2007:
Lena Einhorn letar efter information om någon som liknar Jesus och händelser som liknar de han utlöste – men letar fritt i tiden. Det tilltalade mig. Evangeliernas författare kan ju ha haft anledning att förlägga sin historia till en annan tid än den då den verkligen ägde rum. 

Hon finner då både en gestalt och händelser som stämmer – men de är inte förlagda till den tid evangelierna påstår utan mycket närmare år 66, kritiskt nära. För evangelisterna fanns det alltså ett mycket gott skäl till att tidigaredatera händelserna. Jesus fick inte associeras med uppropet eller ens med judarna!
Men detta att Pilatus och Herodes var så försiktiga med Jesus? Den gestalt Lena Einhorn funnit kallades ”egyptier” och ”mager”, dvs stjärntydare och illusionist i dagens språkbruk. 
En romare hade, innan han for till nästa tjänstgöringsland, sörjt för sin unga judiska kvinna och deras barn genom att organisera ett äktenskap för henne, och hon hade sedan fött en son som var romersk medborgare. Pilatus och Herodes hade ett gott skäl att tveka när det gällde att avrätta Jesus.
Historia är intressant, särskilt när den frigör nya tankar


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

fredag 27 mars 2015

Förmågan att hålla flera tankar i huvudet



Jag trodde jag läst det viktigaste om George Orwell. Just när jag trädde ut i vuxenlivet kom hans Djurfarmen och 1984, och de klev in bland de viktiga utgångspunkterna för mitt tänkande. 

Så har det fortsatt. I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, 2010, skrev jag till exempel detta om förslagen att inskränka eller upphäva föräldrars frihet att själva bestämma föräldraledigheten:

De som vill upphäva mödrarnas och fädernas frihet aktar sig emellertid för att säga just det. De talar om ”individualisering” eller ”flexequality”. Orden är som hämtade från George Orwells nyspråk eller från DDR där flyktingar kallades ”gränskränkare”. Individualisering är ett sympatiskt ord och leder tanken bort från det faktum att människor berövas en frihet. 

Inspirationen från Djurfarmen och 1984 hade fått mig att skaffa en översiktlig kunskap om Orwells liv. Så, den 13 mars, fick jag genom en artikel i Svenska Dagbladet av Anders Sundelin klart för mig hur lite jag visste. Artikelns rubrik: Orwell underbart oförutsägbar  


Artikeln berättar om allt Orwell skrev i sitt händelserika liv. Hans samlade verk har kommit i 20 tjocka band, och han översätts till allt fler språk, senast kurdiska och bretonska. Nyligen kom Seeing things as they are  av Harvill Secker. Det är ett urval som sträcker sig ända från de första opublicerade dikterna och fram till hans sista korta text, tryckt den 22 juli 1949 i en amerikansk socialisttidning.

Varför fortsätter Orwell väcka intresse? Anders Sundelin nämner bland annat att han använde språket som ett kommunikationsmedel, inte en utsmyckning. Han satte sig dessutom grundligt in i det han vill skriva om: diskade i Paris, kröp i gruvgångar för att lära känna kapitalismen, slogs i Spanien mot Franco. 

Det han skriver ”är aldrig på låtsas” och – här kom en aspekt som var ny för mig – han hade förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

I dagens samhälle kommer just den förmågan i kläm! Det visar sig igen och igen på helt olika områden. Ett barn tas från sina föräldrar på fel grunder: stor och berättigad upprördhet – men hur ofta påminner någon just då om de barn som inte omhändertagits men som borde ha blivit det?

Romska tiggare på gatorna skapar naturligt nog publicitet och upprördhet men ställs just då sällan mot det vida större problemet att integrationen av asylsökande inte fungerar.

Hat mot kvinnor får då och då stor publicitet. Det är viktigt men inte behandlas vid de tillfällena samtidigt det för framtiden viktiga problemet att allt fler pojkar misslyckas i skolan. De blir utslagna män –  och kommer allt oftare att hata kvinnor. De har ju upplevt maktens företrädare vara kvinnor från lärarna i skolan till handläggarna hos socialtjänsten. 

Vem blir dagens Orwell som klarar att ha flera tankar i huvudet samtidigt? Det kanske behövs en Orwell-ombudsman.  



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 7 mars 2015

Internationella Kvinnodagen – tack Mamma!




Kära Mamma!
Internationella Kvinnodagen har 2015 redan i förväg fått ovanligt mycket utrymme i massmedia. Då kommer jag att tänka på Dig. Du fick mig att redan som barn lägga märke till könsorättvisor – men andra kan behöva den dagen.
Lustigt att jag vänder mig till Dig just när du är 50. Kanske beror det på att du just då är uppfylld av glädje över Ditt första barnbarn. 
Du och Pappa var alltid noga med att tala till och om människor med respekt alldeles oavsett klass eller kön – ja, till och med ”så’na där”. Du visade dessutom i handling att Du var stolt över att vara kvinna, talade öppet om Dina mensdagar och var den enda kvinnan som hängde sina virkade sanitetsbindor synliga på klädlinan. 
Det enda jag inte var stolt över var när Du försökte göra dina pojkar ”mer som flickor”, alltså inte så som pojkar brukar vara. Då skakade alla vuxna på huvudet. Idag har Du efterföljare i tusenden. Genom genuspedagogik i förskolan skall flickor som vill vara ”hjälpfröknar” lockas att prova pojkliga intressen för att var och en skall hitta just sin individuella egenart. 
Samhället idag är förunderligt. Alla förväntas gå i skola oavbrutet under alla år av sin uppväxt – men det som gymnasister nu lär sig av de viktigaste ämnena är mindre än vad Du lärde dig i realskolan. 
Syftet med Grundskolan var att minska klasskillnaderna och öka jämställdheten men reformerna kom att styras av önsketänkande. Klasskillnaderna ökar: svaga föräldrar tror att skolan befriar dem från ansvar. Jämställdheten minskar: sedan länge misslyckas allt fler pojkar.  
Arbetsgivare kräver allt oftare teoretiska kunskaper. Kvinnorna dominerar på universiteten. Allt fler män slås ut. Men programmen för att uppmuntra, stödja och ge kvinnor genvägar för karriär fortsätter som om denna väldiga förändring överhuvud taget inte har ägt rum. 
Men nu vill jag berätta för Dig om något ännu underligare – särskilt underligt eftersom vi nu lever längre. I år är jag 20 år äldre än vad Du var när Du dog. Åren med småbarn är nu en mindre del av människornas livstid än vad de någonsin varit. Ändå har sedan länge all lagstiftning verkat utgå från att alla alltid är småbarnsföräldrar och alltid sliter med ett "livspussel". 
I Sverige skulle vi först och främst behöva en Eftertankens Dag. Men Internationella Kvinnodagen behövs för andra samhällens skull! Det visar med eftertryck allt som massmedia just i år slagit fram om hur flickor blir tvångsgifta och kvinnor trampade på.
Men, Kära Mamma, det finns hopp! Regeringen håller på att bereda frågan om den skall säga upp ett gammalt avtal med Saudiarabien. Det gäller vapen och vapenkunnande.  
Regeringen kan nu ställa villkor för att fortsätta vapenavtalet: krav på reformer som Saudiarabien måste göra för kvinnors frihet. 
Din tillgivne
Göran

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

fredag 27 februari 2015

Kraftsamling när skeppsbrott hotar



Jag får denna inbjudan.  Den innehåller en appell. Jag läser den eftertänksamt och jämför den med liknande jag läst ända sedan jag gick in i Folkpartiet 1957.
Partiets situation nu är helt annorlunda. Vi fick i senaste val bedrövligt få röster. En sådan nedgång till och partiet åker ur Riksdagen! Våra medlemmar var dessutom bara 5 % av dem som röstade på oss.
Då jag gick in i partiet hade två partier länge lockat mig. Arbetarrörelsens bildningstradition, att arbetaren förväntades förkovra sig och läsa häften och böcker, fick mina tankar att gå till socialdemokraterna. Den traditionen fanns emellertid lika stark i Folkpartiet. Där fanns dessutom liberalism och en stark respekt för vetenskap. 

Därmed blev det lätt för Sven Åsbrink, ordföranden i Folkpartiets Ungdomsförbund, att locka mig in i och bli ordförande i en FPU-grupp, och gruppen skrev den här boken: 

Styrelsen lade fram dess slutsatser som sitt förslag till kongressen, och kongressen valde mig till FPUs ordförande. Då utsåg jag jämställdhet till mitt personliga profilkrav och deltog ivrigt i valrörelsen med det kravet. Det gav mig mina första partipolitiska erfarenheter.
Allt sedan dess har jag hållit ett öga på partiet och framfört förslag. Partiet har då sällan varit i fas med mig. I fråga om ett av ”mina” ämnen, integrationen, har det till exempel bara varit de gånger då invandrare lyckats vrida Folkpartiets politik från ”vi ska ta hand om” till att främja ansvar.
Och vad får jag nu ut av denna appell 2015? Vilket hopp? Här finns plats bara för ett par reflektioner som utgår från nyckelord i appellen.
Ett av dem: förnya. Verkligen en stark förbättring mot det tidigare använda ”föryngra”. Det ordet var utmanande i partiet som varit pådrivare för lagen mot åldersdiskriminering. Men förnya säger inget om hur.
Två andra uttryck: modernisera Folkpartiet, ett modernt parti. Men detta, om något, är omodernt! Under många valrörelser har modern varit ett nyckelord – men ordet säger inte ett skvatt om vad man vill göra.  
Till sist ett mycket viktigt ord: kraftsamling. Ja, nog behövs den – men kan ett liberalt parti med många viljor i konkurrens med varandra klara att åstadkomma den? 
Som kommen ur en släkt av fiskare och sjöfarare kan jag inte förstå annat än detta: Folkpartiets situation idag är lika hotfull som den var för Blue Bird av Hull. 
I en sådan situation måste segel revas så att man bara har kvar tillräckligt för att styra undan bränningar. Man måste till och med vara beredd att låta däckslast gå över bord för att undgå katastrofen. 
Kommer Riksmötet att förstå detta? Kommer partiledningen att vara fri att ge ordern?  Det blir ändlöst spännande. Men än är flaggan uppe: 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

fredag 13 februari 2015

Dresden den 13 februari 1945 – någon mindes



Det är bestämt
att en hjälte skall hyllas
med svarta skulpturer på glid.
Jag vill förstå vad som menas
och går allt oftare dit.

En del människor där
vill spy åt eländet.
Andra försvarar konst.
Ibland skapas ovänskap
av symboler som ingen förstår.

Jag börjar fråga betraktare
vilka tankar och känslor de får.
Nästan ingen tänker på mannen
som gjorde det stora en gång.
Men många tänker på flykt.

En liten flicka ser tåg som flyr
och som börjar förtäras av eld.
Då brister en kvinna i gråt.
Hon hade som liten flicka
flytt undan Dresdens eldstorm. 


Det var genom en intensiv bombinsats som Dresden förintades efter att Auschwitz befriats och så nära som två veckor före Tysklands kapitulation. En sådan insats blev senare definierad som brott mot krigets lagar.

Trots det är Sir Arthur Travers Harris, 1st Baronet, alltså Bomber Harris, fortfarande hedrad i sitt hemland. Alla har inte gjort upp med sin historia. 


KOMMENTERA

söndag 25 januari 2015

Minnesdagar för Folkmord / Remembrance days for Genocides


In my English nutshell
January 25: Remembrance Day for the Genocide of Armenians when the Osman empire was transformed to a national state. January 27: Remembrance Day for the Genocide of Jews. Now ademandforaction.com is fighting against the ongoing IS genocide.
In Sweden a novel called Att inte vilja se (Not willing to see) has led to accusations against the author, Jan Guillou.  
The critics: everybody in Sweden must have been aware of the atrocities.
I myself: in spite of the fact that I grew up detesting Hitler the opening of Auswitch gave me a total surprise. My mind had not been able to take the plunge from atrocities to genocide.


Den 25 januari är minnesdagen för folkmordet på armenier och flera andra minoriteter. Det begicks under första världskriget när Turkiet snabbt ville göra sig till en nationalstat av europeisk modell. Alltså inte tolerant mot minoriteter så som det gamla osmanska riket varit. Där hade både armenier och greker haft viktiga uppgifter.

Det fanns vittnen till det folkmordet slog larm, till exempel den svenska missionären Alma Johansson och USAs ambassadör Henry Morgenthau Sr. Men statsledningar och press ville tänka på annat. När Hitler började tala på allvar om att utrota judarna, hänvisade han till att ingen kom ihåg hur armenier hade utrotats.

Nuri Kino berättar idag om det folkmordet i Svenska Dagbladet.   Under hans namn står A Demand for Action Det är en kamporganisation mot det folkmord som IS nu bedriver i Syrien och Irak. 

Och i övermorgon kommer Förintelsens minnesdag. De flesta förknippar den nog bara med den industriella avlivning som fulländades i Auswitch. Men lika många judar mördades i andra länder och i samarbete mellan de tyska trupperna och judarnas grannar. 

Det dröjde flera år innan den delen av folkmordet blev ordentligt beskrivet. Alla som hjälpt tyskarna hade ju intresse av att det inte skulle bli känt. Och de som inte hjälpt dem ville inte ha sett något. 

Det sättet att reagera finns hos oss också, och det märktes i högsta grad under andra världskriget. I början, långt före Stalingrad, var det få som ville se eller ta intryck av det de såg. ”Inte reta tysken” var det som gällde. 


Att inte vilja se är Jan Guillous fjärde roman i sviten Det stora århundradet. Den som inte vill se är romanens huvudperson, utbildad i Tyskland och med täta band till landet. Märkligt nog har Guillou blivit angripen på temat att alla måste ha sett och att han förtigit detta.

Måste alla ha sett? Argumentet för det verkar vara att ohyggligheter publicerats i svensk press. Javisst! Så tidigt som i december 1939 gav till exempel den försiktiga Göteborgs-Posten upplysningen att de tyska judarna hänvisas till kroppsarbete och förses med livsmedelskort – men inte med klädkort!  

Den som påstår att svenska folket inte kunde läsa i sina tidningar om nazisternas grymheter talar mot bättre vetande. Grymheterna stod där likaväl som vår egen grymhet att vägra judar komma hit. Men grymheter är inte detsamma som systematiskt utrotning.

Nu vill jag framträda som vittne. Min far, en överlevare från tre torpederingar och ett luftangrepp under första världskriget, var övertygad om att det skulle komma ett nytt krig. Därmed kom jag att ovanligt tidigt för min ålder följa kriget och det som skrevs om grymheter mot judarna. 

Jag var helt övertygad om hur usel naziststaten var och tvivlade inte på att den var i stånd till förbrytelser. Men trots detta: när jag 17 år gammal såg journalfilmerna från Auswitch var detta något fullkomligt nytt för mig. 

Jag, som hade en solid misstänksamhet mot den tidens Tyskland, hade inte kunnat ta tankesprånget från grymheter till industriell utrotning. Senare har det ju också visat sig att det officiella Sverige hade fått rapporter om det folkmordet men valt att tiga. 

Må varje minnesdag över ett folkmord hållas levande för att få alla att vilja se varje tecken på att ett nytt dragit igång! 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA