fredagen den 18:e april 2014

Hundra hedrade entreprenörer / Hundred honoured entrepreneurs


In my English nutshell
Svenska Dagbladet runs a section Näringsliv which means trade and industry. 
Now 100 entrepreneurs have been presented and each reader invited to point out a favourite.
I read the list with this question in mind:
Have the list composers remembered the women?
They had remembered them! From the 18th century onwards.
I voted for Sofia Gumælius
In 1877 she started the first advertising agency in Sweden and manned it with women.  

Roligt initiativ: svd.se/ate ! Jag går igenom listan på 100 entreprenörer som presenteras. Till att börja med tänker jag inte på vem jag vill peka ut som min favorit. Läser bara med den här misstanken levande:
Har kvinnorna glömts bort?

De var inte bortglömda! Varken av de 97 som SvD valt ut eller av läsarna som fått förtroendet att föreslå ynka 3.  

Av de som föreslagits av läsarna hade Wilhelmina Skogh, född 1849 blivit nummer 1.  Fattig och från Fårö började hon hon vid 13 års ålder som barnflicka i Stockholm, gick över till restaurang och byggde sedan upp ett hotellimperium med Grand Hotel och dess Vinterträdgård som kronan på verket. 

Bland de 97 finns många intressanta kvinnor och män – och par! Kvinnan bakom mannen har lyfts fram i en rad fall, t ex Lars Magnus och Hilda Ericsson som drog igång Telefonaktiebolaget L M Ericsson

Bland de 100 fäste jag mig särskilt vid Albert Bonnier som 17 år gammal gav ut sin första bok 1837: Bevis att Napoleon aldrig existerat. Kanske dags för ett nytt förlag som provocerar människor att ifrågasätta!

Jag röstade emellertid för Sofia Gumælius. 1877 startade hon Sveriges första annonsbyrå och valde i huvudsak kvinnor när hon bemannade den. 

Man kan börja undra hur länge det dröjer innan någon hen-fundamentalist vill ha bort orden bemanna och bemanning. Kanske det dröjer lite längre nu när Ulla Murman är en av de 100. Hennes merit för att stå där är att hon trots hårt motstånd lyckats bygga upp Manpower.

Varför beslöt jag till slut rösta på Sofia Gumælius? Kanske därför att jag omedelbart efter studentexamen 1946 började arbeta på en annonsbyrå, drygt tjugo år senare fick insyn i den branschen som vd i Sveriges Marknadsförbund – och då gjorde upptäckten att reklamfolk har lättare än reformdrivande journalister att hålla sig till rimliga etiska regler.



KOMMENTERA

måndagen den 14:e april 2014

Nationella sekretariatet för genusforskning: Nyhetsbrev / Swedish Secretariat for Gender Reserach: Newsletter





In my English nutshell
Swedish Secretariat for Gender Reserach is publishing a Newletter. I comment on the latest one by pointing at an anomali: 
My book Kvinnan,mannen, tidsandan och den fria tanken (The Woman, the Man, the Time Spirit and the free thought) is a testimony of my engagement for equality from the 1930's to 2010. 
Neither this newsletter nor any of the Genus institutions in Sweden, not even the Genus historians, have shown any interest in this testimony.

Brev 13 april till Nyhetsbrev som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning:

Tack för Nyhetsbrev, vecka 15!

Det är utmärkt, men liksom i alla föregående nyhetsbrev sedan sommaren 2010 fattas något: 
Ett referat eller åtminstone omnämnande av mitt unika vittnesmål om jämställdhet. Bifogar information om boken. Den finns numera även som ebok.

Tystnaden om denna bok blir allt märkligare. Se SVERIGES HISTORIA 1920-1965 av Yvonne Hirdman,  Urban Lundberg,  Jenny Björkman! De skriver i Författarnas förord:  

… Med ett avstånd på cirka tjugo år har de [händelserna] granskats så vetenskapligt som det går. Det innebär att forskaren har letat källor så nära det skedda som möjligt, försökt finns verkliga motiv, ifrågasatt schablonföreställningar – ofta drömt om att i arkiven finna den ”verkliga” historien med hjälp av okända, samtida nedteckningar som ger en helt annan version av händelsen. Det sista sker dock sällan. Det är mer en historikers våta dröm att finna sådana skatter i arkiven…

Min bok är ett personligt vittnesmål om kampen för jämställdhet och om motståndet: iakttagelser, tankar, framstötar. Vittnesmålet som börjar på 30-talet, fortsätter på 40-talet med att jag skrev skoluppsatser, på 50-talet då jag som ordf i Folkpartiets Ungdomsförbund var den första politiska företrädare med jämställdhet som profilkrav och på 60-talet då jag fick bort tidningarnas könssegregerande avdelningsrubriker över platsannonserna:
Manliga lediga platser, Kvinnliga lediga platser,  Manliga platssökande, Kvinnliga platssökande

Vittnesmålet fortsätter ända in i nutiden bland annat med svaren jag fick på en fråga jag ställde till många kvinnor: Är du feminist?

Nu till det märkliga: ingen av Sveriges alla genusinstitutioner, inte ens genushistorikerna, har varit intresserade av boken. Inte heller Fredrika-Bremer-Förbundet trots att det var i Hertha jag lade fram underlaget för att avskaffa de könssegregerande rubrikerna över platsannonserna.

Dags alltså för Nyhetsbrevet att bryta isen!

Vänliga hälsningar
Göran C-O Claesson

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Göran C-O Claesson    Evelyn Gullestad
Rotsundagårdsv 16   192 79 Sollentuna  
08 754 86 17,  070 39 32 806
http://GC-OC.blogspot.se
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -







KOMMENTERA

fredagen den 7:e mars 2014

Internationella Kvinnodagen: förväntningar – och en farhåga

Internationella Kvinnodagen väcker förväntningar hos mig. En radikal förändringar har inträffat, ett jordskred. Det gäller både människans möjligheter i arbetslivet och skolans förmåga att förbereda henne för det. 

Många kommer att framträda på Internationella Kvinnodagen. Detta ger mig förväntningar på dem som har makt att driva opinion, ta politiska beslut eller leda myndigheter. 

När Kvinnodagen infördes hade länge kvinnor missgynnats på bred front. Detta missgynnande fortsatte under årtionden. I den situationen var det i högsta grad motiverat att prioritera arbetet för att inte bara ge rättvisa åt flickor och kvinnor utan även att gynna dem.

Denna situation föreligger inte längre. Ett paradigmskifte har ägt rum i arbetslivet och i utbildningen.

Allt fler nya arbeten och utvecklandet av gamla kräver teoretiska meriter. Allt fler enkla arbeten som nybörjare klarar ersätts av maskiner. De som anställer folk har så många sökande att de vill rensa i kön. Att kassera alla som saknar teoretiska meriter blir en utmärkt genväg. De som kasseras är allt oftare män.

Förändringen har nämligen varit lika stark i utbildningen. Sedan länge misslyckas allt fler pojkar i grundskolan och utestängs från gymnasium. Unga kvinnor dominerar nu på universiteten. 

Men programmen för jämställdhet fortsätter som om inget hänt. Verksamheten växer som uppmuntrar flickor/kvinnor och som ger kvinnor särskilt gynnsamma vägar för att avancera. Förr kunde ”vilda” pojkar som min bror och min far sluta skolan i åk 7 och utbilda sig senare när det krävdes – vilket både de och tusentals andra lyckades utmärkt med. Nu tvingas de vara kvar, frustreras och saboterar för kamraterna.

Fortfarande uppfattas det vara självklart att alla under hela sin uppväxt utan avbrott måste gå i skola, alltså bara bland lika omogna jämnåriga, och dessutom samundervisade i alla stadier. Denna konstruktion är grundad på höga syften och önsketänkande, inte på beprövad erfarenhet och forskning som tillämpas efter väl utvärderade pilotprojekt.  

Att placera årskull efter årskull i en skola med denna konstruktion kunde omöjligt ge rättvisa mellan könen. Nu råkade det bli pojkarna som drabbades. Sedan länge stiger andelen pojkar som misslyckas i grundskolan. Därmed spärras de i arbetslivet och ökar till slut skaran av utslagna vars majoritet alltid varit män.

Situationen efter detta paradigmskifte är att kvinnorna nu dominerar på universiteten och därmed får ett försprång i arbetslivet. Det senaste årtiondet har allt skarpare åtgärder satts in för att få bort fel i skolan. Åtgärderna är värda beröm men själva grundkonstruktionen måste ändras. 

Det enda som hittills märkts av seriösa förslag för lika utfall är att skolan bör få pojkar att plugga bättre genom att undervisa dem effektivare i jämställdhet. Konstruktionen med inriktning på att hela uppväxten skall tillbringas i skolan har ännu inte ifrågasatts.

Mina förväntningar på Internationella Kvinnodagen 2014 gäller reformdrivarna för jämställdhet. Jag förväntar mig att några, eller åtminstone någon av dem, visar att de uppfattat paradigmskiftet och insett att en helt ny situation kräver ett nytt tänkande. 

Min farhåga är att ingen gör det. 


KOMMENTERA

fredagen den 28:e februari 2014

Ett intressant fall

Vi vill fira att Ottilia, vårt barnbarnsbarn nr två, fyller ett på lördagen. Härligt tillfälle att få träffa henne igen! Evelyn och jag tar oss till Jarlaberg och stiger in hos barnbarn nr 4, Erik, hans Isabelle och deras Ottie. Av med skorna, fram med mina tofflor!  De är lämpade för gamla genom att ha god friktion mot golvet, alltså förebygga fall.

Kör vänsterfoten in i sin toffel och står tryggt på det benet. Kör med glatt mod högerfoten in i sin toffel – och landar i samma sekund på rygg med höger armbåge slagen så hårt i golvet att jag hör den krasa.

Tappar andan, länge. Känner sedan med vänsterhanden att yttersta biten av höger armbåge lossnat. Det går bra att känna efter; smärtan har ännu inte slagit till. Inser att jag inte placerade min fot i toffeln utan bredvid – och tryckte den framåt i ylle mot blankt golv!

Kravlar mig upp till halvliggande i ett soffhörn. Det känns som jag svimmat men efter kaffe klarar jag klarar i alla fall att se och höra och att säga några ord.  Dessutom klarar jag att smaka en del bakverk som Evelyn bär till mig: Ottilia-föräldrarnas egna kompositioner, lika goda som fantasifulla. För att ge mig överblick tog hon den här bilden:


Så snart Ottilia slitit upp sina paket bland alla kusiner och andra släktingar tog vi taxi till Danderyds akut. På imponerande kort tid var hjärtat EKG-kontrollerat, armbågen röntgad och huvudet magnetröntgat. Enda som krävde åtgärd: armbågsbenets spets lossbruten och måste spikas fast eller vad det nu heter på fackspråket. Allt jag utsattes för gjordes effektivt och vänligt.

Därmed var det att vänta på operation medan det hela tiden strömmade in nya patienter som behövde opereras före mig. Jag var väl påpassad med smärtstillande medel och dropp från en ställning som jag drog med mig. Mesta tiden kom jag att sitta i Dagrummet och läsa den här boken:


Jag hade börjat läsa den för att se om det finns genusforskare som förstår att könsskillnader inte bara är inlärda. Och nu finner jag i boken direkta beröringspunkter med vad jag är med om på sjukhuset. Två franska forskare berättar t ex ingående om att många föderskor börjar uppleva livmodern som en egen personlighet. Just när jag läser det efter operationen upplever jag min egen högerhand som en helt främmande aktör.

Känseln i fingertopparna är borta men jag kan i alla fall både kröka och räta ut varje finger. Ja, det är vad jag upplever. Jag kommenderar ett finger att kröka sig och uppfattar att det lyder – men ser att det ligger still som en död sill. Min hjärna kommenderar fingret och uppfattar att det lyder som vanligt – men lyder gör det inte alls. Den här olydiga handen blir till en egen personlighet: 



Då påminns jag om att jag har fler sådana egenmäktiga personligheter i kroppen, den värsta min ryggrad.  Den krummas undan för undan oavsett vad jag gör. Den gör som den vill, och det är inte vad jag vill. Man behöver tydligen inte vara födande kvinna för att en kroppsdel ger sig på att bygga en egen personlighet. Livet blir allt intressantare.

Operationen genomfördes på måndagskvällen, och jag var hemma igen tisdag kväll. Tiden på sjukhuset före och efter operationen blev mycket stimulerande. Bland all personal, från den ansvariga i köket till läkarna, fann jag intressen som stimulerade nya tankar. Det går utmärkt att odla dem nu i samspel med Evelyn medan hon driver spontan intensivvård av mig. 


KOMMENTERA


torsdagen den 13:e februari 2014

Folkpartiet på avvägar / The Liberal Party gone astray


In my English nutshell
The leaders of the Liberal Party in Sweden has decided to work for yet another restriction of parents’ right to allocate parental leave between mother and father. The leaders can accept neither that the leave is mostly used by the mother, nor that the vast majority of them want to keep that freedom.
Further, the party leaders are now using the unscientific definitions by the feminists marching under the banner Genus (Gender) – in spite of the fact that the party has always been positive to science.

Since 2010, when I published a book on these matters, I have tried to establish a dialog with the feminists in the party – totally in vain. I have now attacked the party leaders by an article today in Nu (Now), the weekly of the party, and now publish the article here as well. 

Här en artikel, publicerad idag i Folkpartiets Tidningen NU. Artikeln återges så som den redigerats av redaktionen. Efter artikeln några rader om vad jag siktar på att göra mer.


Liberal jämställdhet, inte socialistisk!

”DET GÅR INTE att älska alla åsikter i sitt parti i alla lägen.” Jag tackar Birgitta Ohlson för de orden i en DN-intervju. Inte valde jag Folkpartiet på 50-talet för att jag höll med i allt. Dessa punkter var de avgörande när jag hade partierna till påseende: 
 Individen måste få tänka fritt, ta personligt ansvar och ges villkor som gör detta möjligt. Individen måste få ta del av vetenskapens rön och dessa måste spridas utan hänsyn till om de gynnar den ena eller andra gruppen. 
Valet av parti blev lätt. Folkpartiet såg individen bättre än de andra, var mest öppet för vetenskap och hade varit liberalt ända från den tid det växte fram. 

BIRGITTA OHLSSON BERÄTTADE vidare att hon ”varit besviken genom åren på Folkpartiet”. Det känner jag igen. På 70-talet arbetade jag mycket med kontakter för flyktingar, såg hur detta försvårades av den nedlåtande attityden ”vi ska ta hand om våra invandrare” och blev bestört över att attityden spred sig in i Folkpartiet. 
Först långt senare lyckades partiet återgå till linjen att stimulera personligt ansvarstagande. Det var integrationsgruppen, bestående av Mauricio Rojas, Nyamko Sabuni och andra invandrare, som åstadkom genombrottet. 
Idag har jag fått lika starka skäl till besvikelse: i programmet för jämställdhet. 
Pappamånaden behandlar kvinnan nedlåtande. Satsningen på genuspedagogik röjer oförmåga att urskilja om det finns belagda vetenskapliga rön bakom beteckningar som ser vetenskapliga ut. 
Undersökningar visar att de flesta kvinnor tar ut längre föräldraledighet därför att det själva vill det och att de inte vill ha någon inskränkning av den friheten. Men nu har paternalismen kommit tillbaka. 
Förr drevs den av konservativa krafter. Kvinnan skulle hindras från att ta arbeten som inte ansågs lämpliga för dem. Paternalismen drivs idag av feminister. Kvinnan bör hindras från att besluta själv.  Hon sitter i en fälla. Hon ses inte som en individ utan är bara en medlem av en grupp som måste styras uppifrån.

GENUSPEDAGOGIKEN UTGÅR FRÅN observationen att flickor och pojkar bemöts olika och slutsatsen att just detta gör dem olika. Slutsatsen är önsketänkande och går på tvärs mot vetenskapliga rön. Genforskare kan studera samspelet mellan gener och omgivning när individen präglas.  De som marscherar under baneret Genus stämplar sådant som fördärvlig ”biologism”.
Paternalism och ovetenskap har tagit sig in i jämställdhetsprogrammet. Hur? Kan det bero på att Folkpartiet har så få medlemmar i förhållande till det nödvändiga antalet väljare? Då kan en liten, målmedveten och uthållig grupp få igenom programförslag som inte är liberala. 
I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat på det öde som drabbat åtskilliga kvinnor, nämligen de som hävdat att även gener spelar en roll för könsskillnader. Dessa kvinnor har förföljts av likhetsfeminister och tystats. Vetenskapliga rön de pekat på har förblivit bannlysta.
Nu är jag tvungen att bekämpa två element i Folkpartiets jämställdhetsprogram: synen på kvinnan som mindre tillräknelig och ovetenskapligheten. Att även socialister driver dessa element ger ett starkt skäl för att bekämpa dem även utanför partiet.

DEN NEDLÅTANDE ATTITYDEN mot invandraren bröts i Folkpartiet av invandrare. Nu är kvinnan drabbad av samma nedlåtande attityd. Jag hoppas därför att kvinnor tar upp kampen för att bryta nedlåtenheten och paternalismen. 
GÖRAN C-O CLAESSON
          Författare och folkpartist
Sollentuna

Bakgrunden för artikeln är att jag ända sedan sommaren 2010, då min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken publicerades, knackat på hos Liberala Kvinnor för att diskutera innehållet. 

Information om den boken finns på

Boken var för övrigt inte min första som gäller jämställdhet. Se

Liberala Kvinnors ledning har inte velat ha en dialog med mig. Det har hindrat mig för att framföra mitt budskap i partiet. I partiet ”äger” nämligen Liberala Kvinnor ämnet jämställdhet och har till slut lyckats få med sig partiledningen och landsmötet.

Att detta kunnat ske avspeglar ett allvarligt problem idag: antalet medlemmar i vårt parti utgör bara 3,9 procent av det antal röster som krävs för att få in bara så många i Riksdagen som vid förra valet. Därmed kan en liten målmedveten och uthållig grupp med övertygelse få sin vilja igenom. Inget övertygar som övertygelse.

3.9 procent  – det innebär att våra medlemmar inte representerar de väljare vi hoppas få eller ens har kontakt med dem. I min bok har jag berättat ett exempel: de svar jag fick in på frågan ”Är du feminist?” 

Nu går jag vidare genom att behandla de här fundamentala frågorna även i media utanför Folkpartiet. 



KOMMENTERA

måndagen den 3:e februari 2014

Fittstim: Belinda vågar simma för sig


Nyamko Sabuni på middag hemma hos feminist! Till och med hos Belinda Olsson, en nyckelperson i Fittstim. Mycket djärvt av en fisk i stimmet att våga simma för sig och försöka se vad stimmet har haft och har för sig. 


När Nyamko Sabuni ”avböjde etiketten feminist” blev hon ”död” för opinionsdrivare i massmedia, de som var troende feminister. Vad hon genomförde som jämställdhetsminister förtegs eller förtalades. Men nu alltså hemma på middag hos en feminist! Och det inför kameran i sista programmet av SVT-serien Fittstim – min kamp

Ibland går det troll i ord, ibland går det tro. Feminism är ett sådant ord. Den som studerar definitionen av det finner en person som vill se och göra något åt vissa missförhållanden men inte vad detta ”göra” innebär. 

Feminismen har allteftersom likhetsfeminism kommit att dominera utvecklats till en trosbekännelse: könsskillnader är i allt väsentligt inlärda. Detta finns det inget vetenskapligt stöd för. Kanske därför har feminismen flyttat in under den mer vetenskapligt klingande beteckningen genus. Där gäller dock samma tro.

En tro måste markeras. Ett sätt för det är att ta avstånd. De som inte tror måste man ta avstånd från. Belinda Olsson vågar simma vid sidan av stimmet och öppna sina sinnen för intryck från andra än de troende, till och med ställa frågan om feminismen varit på rätt väg. Det är värt en medalj.

Middag i hennes kök med gäster som har olika åsikter var en värdig final för programserien. Värdinnan har till och med vågat bjuda in Amelia Adamo som röjde kritik mot feministers tankar och sätt att nå ut. Onekligen når hon själv ut väsentligt bättre än Bang.  



KOMMENTERA

onsdagen den 29:e januari 2014

Romerna i Förintelsen

Den 27 januari är min födelsedag. Sedan 2005 är detta datum också Förintelsens minnesdag. Då har det blivit naturligt att gå till Raoul Wallenbergs torg och lyssna på dem som hedrar minnet av de mördade och de förföljda som överlevde, allt arrangerat av Forum för levande historia.  I år blev det på två sätt en annorlunda upplevelse.



Bilden är från Svenska Dagbladet den 28 januari. Bildtexten är svår att läsa, och jag återger den därför här:

MINNESDAG Kronprinsessan Victoria tänder ljus vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag, vid en ceremoni på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm under gårdagen. 2005 deklarerade FN att den 27 januari skulle bli minnesdag, baserat på dagen då fångarna i Auschwitz befriades 1945. 

Bildtexten är märklig på två sätt: Minnesdagen ägnades denna gång romerna men det nämns inte. Denna bildtext är tidningens enda information om minnesdagen.

Desto viktigare att vi deltog trots avskräckande väder. Det var visserligen någon plusgrad men vinden blåste så hårt att tältet med information om romerna inte kunde sättas upp. Vinden gav dessutom en stark köldeffekt. Att den romska musiken över huvud taget kunde framföras är svårt att förstå.

Den kalla vinden drabbade även publik och talare svårt men talen genomfördes och de flesta i publiken stod kvar åtminstone till och med sista talet. Inga tv-kameror syntes till men massor av poliser och många polisbilar.

Först lämnade Eskil Frank, överindendent för Forum för levande historia, en översiktlig redogörelse av målet med Minnesdagen och skälen för att peka på romernas öde denna gång.  Den tid romerna ännu levde i Auswitch behandlades de sämre än övriga fångar. När slutet för närmade sig genomfördes ”Zigenarnatten”. Alla romer hämtades och avrättades i en följd.  

Sedan talade vår EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson. Hon dök ned i vidrig historia och berättade vad som drabbade romerna i Tredje Riket. Hon dök upp i den vidriga del av nutiden som består i att rörelser och partier för främlingsfientlighet växer i Ungern och en rad andra länder och att detta uppmuntrar till mord på romer. 

Talet var upprivande och medryckande folkbildning! Sedan talade en företrädare för Die Rom und Cinti Union (RCU)   i Tyskland. Han berättade mer ingående om de tillsammans förföljda folken som mördades i så stor skala, Tyvärr kunde jag inte anteckna hans namn i kylan. 

Cinti hade jag aldrig hört talas om, så dem fick jag leta efter på nätet. Fann bland annat en beskrivning hos United States Holocaust Memorial Museum.    

Cinti kallas också sinti och invandrade till Europa tidigare än romerna. En gissning är att de kommer från provinsen Sindh i nuvarande Pakistan. De finns bara i Europas tyskspråkiga länder.

Minnesdagen på Raul Wallenbergs torg tycks ha nämnts i DN ännu mindre än i SvD. ABC skildrade hur Linje 127 mot rasism tände ljus för att påminna om Förintelsen men då nämndes inte ett ord om romerna. 

Bedrövligt att romerna glömdes men en glädjande – och oväntad – nyhet fanns dock i SvD:

Ungern erkänner Förintelsebrott 
Ungrare sände i samarbete med nazisterna nästan en halv miljon judar i döden. Det sade Ungerns president Janos Åder i söndags inför minnesdagen av Förintelsen uppger TT-AFP-Reuters. 
   Hans uttalande är ett ovanligt erkännande av en del av Ungerns förflutna som många av dagens styrande gärna talar tyst om. Judiska grupper har tidigare anklagat Ungern för att lägga skulden för folkmordet på ungerska judar helt på tyskarna. 




KOMMENTERA