måndag 18 april 2016

Varmt tack till Ebba Witt Brattström

2016 fyller Sollentuna Författarsällskap 20 år. Det kommer att firas genom en fest och genom att vi ger ut vår trettonde antologi. Festligt inte minst för mig som är en av grundarna och medverkat i alla skrifterna. 

Mitt eget skäl att skriva noveller eller dikter är att jag mår bra av det. Det är självterapi och den unnar jag också andra. Försök, säger jag! Det viktiga är att komma igång! Man kan skriva hur som helst. Slutversionen kan bli utmärkt tack vara den omredigering som ordbehandlingen medger. 

Svaret blir ofta en klentrogen blick. Jag är ju inte någon berömd författare, ingen auktoritet. Men nu har litteraturprofessorn och folkbildaren Ebba Witt Brattström kommit till min hjälp. Hon har gjort skönlitterär debut med den här boken:


Boken kallar hon punktroman. Det finns alltså olika sorts romaner. Den är inspirerad av hennes skilsmässa från Horace Engdahl, litteraturforskare och länge sekreterare i Svenska Akademien. 

Ebba Witt Brattström har tidigare väckt mitt intresse. Dels är hon är en hängiven folkbildare, dels vågar hon tänka själv. Hon är till exempel feminist men är inte förförd av den feministiska trosrörelsen.  Alltså läser jag Århundradets kärlekskrig. 

Finner där en dialog mellan en Hon och en Han. Ibland kommer det flera Hon efter varandra, ibland flera Han. Varje yttrande framförs på korta rader, alltså som i en dikt. Boken är på 180 sidor. I samma tryck men med fulla rader skulle texten få plats på 50. 

Då och då kommer mellan replikerna något som liknar en rubrik, till exempel: 

DÖDSDANSEN  
EGENMÄKTIG! FÖRFARANDE 
THE TAMING OF THE SHREW 
 LÄR MIG ATT RUTTNA SOM ETT ENKELT BLAD  

En del känner jag igen som citat, kanske borde jag känna igen alla.   

Själva replikerna innehåller ofta citat. Jag återger här några få strödda exempel på sådana repliker. I boken står de alltså inte intill varandra så som de gör här. 

Hon sa: 
Du är översymboliserad i mitt liv. 
Liksom jag i ditt: 
Fallisk moder. 
Hu. 
Was nun kleiner Mann 

Han sa: 
Jag har alltid velat vara 
Il capo di capo. 

Hon sa: 
Känner du dig i bann. 
En pervers bekännelse 
Som jag inte hör. Men inte du heller. 
Din ideologi är mig så främmande. 
Din maktpolitik outhärdlig. 
Le repos du guerrier 

Hon sa: 
Jagar 
Penthesilea 
Kassandra 

Sapfo. Inte Pallas Athena 
Sprungen ur 
Pappagudens huvud. 

Han sa: 
Vårt äktenskapliga debacle: 
Högmodets giftermål med Avunden 
Avlade vreden. 

Hon sa: 
Du hatar mig. 
Mor per me non ha per me non ha 

Vad är det Hon och Han anklagar varandra för? Det är frågan jag ställer mig när jag slutat studsa på alla citaten. Då ser jag att Han anklagas för att anse sig själv vara mer värd, för att inte ha tagit samma ansvar i hushållet och för att ha slagit henne. Hon anklagas för att inte respektera eller ens acceptera honom som han är.  

Efter punktromanen står Appendix med källan till varje citerad rubrik och till varje citat i replikerna. Litteraturvetaren och folkbildaren har inte kunnat nöja sig med den skönlitterära texten, och det är den nyfikne läsaren mycket tacksam för. 

Ebba Witt Brattström gett mig ett utmärkt stöd för mitt budskap: man kan skriva på vilket sätt som helst!  



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.




KOMMENTERA





fredag 18 mars 2016

Flyktingströmmen: usel EU-plan, protest


Nyhet på morgonen den 18 mars 2016, här citerad från Svenska Dagbladet: 

Flyktingplan klar – Sverige redo bistå Grekland med polis


De 28 EU-ledarna enades natten till fredagen om en position i förhandlingarna med Turkiet om en gemensam plan för att stoppa strömmen av flyktingar och migranter från Turkiet till Grekland. 

– Vi måste få stopp på den oreglerade, mycket farliga flykten över Medelhavet som bara i år kostat flera hundra människor deras liv, säger Löfven.


Tanken är att alla migranter som tar sig till Grekland men som inte söker asyl eller som saknar skyddsskäl ska återföras till Turkiet.  ...  Grekland (behöver) sannolikt upprätta bevakade läger så att de som riskerar att skickas tillbaka till Turkiet inte försvinner. 


EU ska stå för kostnaderna för att transportera tillbaka migranter till Turkiet, men också till migranters ursprungsländer.


De syriska flyktingar som har blivit avvisade från Grekland kommer att hamna sist i kön. På så sätt hoppas EU avskräcka många från att göra den farliga och kostsamma resan över Medelhavet. 


Tanken är att EU i utbyte ... ska ge turkiska medborgare visumfrihet till EU... skynda på förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap och ge minst 30 miljarder kronor för att bygga upp flyktingmottagningen i Turkiet. Ytterligare 30 miljarder kronor kan bli aktuellt från 2018 på villkor att de tidigare utbetalda pengarna använts på rätt sätt.




Cecilia Wikström, en av de två som i EU företräder de svenska Liberalerna protesterade mot uppgörelsen igår på nyhetsbrevet Europaliberalen. Hon reagerar starkt mot att EU betalar Turkiet för att slippa ta ansvar. Hon till och med hotar! Här är hennes avslutande stycken:

I stället för att betala Turkiet, så bör EU investera pengarna i upprättandet av välfungerande mottagningscentrum, så kallade hotspots, som är strategiskt placerade vid EU:s yttre gränser varifrån asylsökande kan fördelas rättvist till de 28 medlemsländerna. Ekonomiskt stöd bör givetvis ges till flyktingarna som bor i läger i exempelvis Turkiet, Libanon och Jordanien, men via UNHR.

Dessutom måste lagliga och säkra vägar skapas för flyktingar för att komma till EU och söka asyl. Det kan exempelvis göras genom att ta emot fler kvotflyktingar eller genom att utfärda humanitära visum på EU-ambassader och konsulat.

Om medlemsländerna i rådet under torsdagens eller fredagens möte fattar beslut som strider mot både Genevekonventionen och EU:s fördrag kommer jag personligen att ta initiativ i Europaparlamentet för att dra ministerrådet inför EU-domstolen för att ogiltigförklara dessa beslut. Någon ordning och reda får det faktiskt lov att vara även i Ministerrådet!


Genom att delta i detta EU-beslut har Sverige eftertryckligt markerat den tvärvändning i flyktingpolitiken som jag pekade på här den 2 januari. Skönt att en protest mot EU-erbjudandet kom redan igår. 

Det är bedrövligt att Sverige är med om ett försök från EU att avhända sig ansvar med miljarder till Turkiet = en inbjudan till Turkiet att hålla flyktingar i läger i stället för att komma in i det turkiska samhället.


Erdoğan har glömt vad hans store föregångare Sultan Bayezid II gjorde 1492, och EU har också glömt det. När Ferdinand och Isabella demonstrerade sin kristlighet genom att driva ut judarna från Spanien, sände han en turkisk flottstyrka för att hjälpa dem fly. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

söndag 14 februari 2016

Att inte vilja se – jämställdhetens båda utmaningar




Läste just ut Jan Guillous fjärde bok i hans historiska serie. Den som inte vill se är norrmannen Lauritz som fått en avancerad ingenjörsutbildning i Dresden och dessutom de första stegen i skolningen från underklass till överklass. 

Gift med en tyska tvingas han under första världskriget att fly från Bergen. Tyskarnas oinskränkta ubåtskrig sänker massor av norska fartyg, och det piskar upp hat mot allt tyskt och därmed svår förföljelse av hans barn.

När andra världskriget börjar är han sedan länge väl etablerad i Sverige. Det han i ungdomen lärde i Tyskland, förstärkt av hustruns ideella insatser, har skapat tillgivenhet till Tyskland. Hitler ser han som en pajas och parentes. Efter honom kommer Tyskland att åter bli ett föregångsland. 

Denna tillgivenhet gör att han inte tror på det tidningarna mer och mer skriver om:  tyska krigsförbrytelser. Han läser Dagsposten som ger en helt annan bild. Han tror i det längsta på tysk seger – och krossas när hans älskade Dresden utraderas. 

Lauritz, som många i verkligheten, påminner mig om en hare under kriget då gatorna var svagt belysta.  Jag for med spårvagn och stod bredvid föraren. Haren fastnade i ljuskäglan. Sprang och sprang, fjättrad i ljuset, och kunde inte hoppa ut åt sidan, ut i mörkret där han inget såg.

Jag har lagt märke till att det finns idealister som rör sig bara i sitt ljus. Det kan också drabba forskare. Det är när de specialiserat sig så hårt att de rör sig bara inom en medvetandetunnel.

Samma dag jag läst ut Att inte vilja se läser jag en stort upplagd intervju som Madelaine Levy gjort av Ebba Witt-Brattström. Intervjun utgår från Witt-Brattströms bok Kulturmannen men kommer in på hennes feminism. Då kommer det här stycket:

Även en yngre generation feminister får sig en del nyp. I "ätstörningarnas, de påbjudna kejsarsnittens och de rakade muttonas" tidevarv saknas ödmjukhet inför tidigare generationers kamp såväl som förmågan att uppskatta den specifikt feminina upplevelsen av moderskap, systerskap och den kvinnliga kroppen. 

Som bäst är Witt-Brattström när hon utgår från gemenskapen i den andravågsfeminism som än i dag är hennes mentala hemvist. ...

Denna stora intervju ger ett tydligt exempel på att inte vilja se. Där finns ingenting om att jämställdhetens gamla utmaning fått en ny vid sin sida.

Allt fler pojkar misslyckas i skolan. Det är sedan länge ett stabilt mönster. Skolan har blivit så konstruerad att den ger det resultatet. Alltså dominerar nu unga kvinnor på högskolor och universitet. Samtidigt kräver arbetslivet allt oftare teoretiska meriter. Yngre kvinnor går om yngre män i lön. Alltså slås fler män ut.

Ebba Witt-Brattström är i ett stort sällskap. Ännu ser de flesta bara den gamla utmaningen för jämställdheten: orättvisor mot flickor/kvinnor. De inser inte att skolan är så konstruerad att den diskriminerar pojkar och skapar en ny orättvisa. 

En skola lika för alla med samundervisning i alla stadier missgynnar pojkarna redan av ett enkelt och av forskningen väl belagt skäl: i genomsnitt utvecklar pojkarna språkförmågan tydligt senare än flickorna – och når topprestation i de ämnen de klarar bäst först upp i 16-17-årsåldern.  

Att inte vilja se – bäst att alltid hålla utkik efter den viljan! 




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 30 januari 2016

Också ett sätt att fira födelsedag


Märkligt nog fyllde jag 88 den 27 januari. Men hur fira det när vi nyss firat min hustru Evelyns 88-årsdag? Genom att genomföra planerade möten. Genom att trycka Gilla på alla Facebook-gratulationer. Dessutom roade jag mig med att sända in en självbiografisk novell till Dast – och fick den antagen. Alltså tar jag stolt in den här ockå. Var så goda:


Choklad med vispgrädde  

Inget fel på hotellrummet eller sängen men det går trögt för honom att somna denna mörka augustikväll. Han vänder och vrider sina tankar. Bilarnas hjul hörs tydligt i det våta duggregnet men tystnaden blir längre mellan varje bil som kör förbi. Han märker också att han kommer tillbaka till samma tanke. Det är som om jag gått vilse, tänker han.

Till slut tystnar trafiken. Då spritter han till vid ett svagt ljud. Låter det inte som gråt? Kan ett barn vara ute den här tiden på dygnet? Han försöker somna igen men han hör att ett barn gråter någonstans. Han hör det allt tydligare och känner att den som gråter är förtvivlad.

Han blir klarvaken, går till fönstret, öppnar det och tittar ut. Hans blick faller på huset mitt emot, några våningar under hans hotellrum. Märkligt, tänker han, att jag inte la märke till det huset när jag kom tog in här – men då hade jag för all del en massa annat att tänka på. Det hände ju mycket på Bokmässan. Nu ser han att huset är likt det hus han växte upp i. Men det finns inte tid att fundera över det nu. Han hör ju ett barn gråta! Han ser att det är ljust i ett fönster i huset mitt emot, på tredje våningen. Fönstret är öppet. I öppningen står en pojke och gråter så han skakar.

Men ingen kommer! Något är galet! Nu är det bråttom! I pyjamas men ingen tid att byta – på med regnrocken! Kvickt ned med plånboken och mobiltelefonen i fickorna. Kvickt ned till foajén, vänder på huvudet för att nicka åt nattportieren men ser honom inte. Han skyndar ut i duggregnet och tvärs över den tomma gatan. Han ser att det upplysta fönstret ligger till vänster om trapphuset.  När han kommer fram till porten, känner han sig plötsligt dum. Han har ju varken kod eller nyckel. Han vrider i alla fall ned handtaget. Porten öppnar precis som när han var barn och inga ytterdörrar låstes.

***

Han går upp för trapporna. Dörrarna på tredje våningen står där precis så som de stod i huset som han växte upp i. Ett isskåp står precis som då utanför dörren närmast till höger om trappan Han vrider ned dörrhandtaget och kommer rätt in i ett kök. Där ligger en pojke med ansiktet mot golvet och gråter ”mormor, mormor” alldeles förtvivlad. Han tänker just gå ned på huk för att få kontakt med pojken. Då hör han ännu starkare gråt inifrån lägenheten och går mot ljudet. Genom ett serveringsrum kommer han in i ett matrum, och vid fönstret står pojken han redan sett från sitt hotellrum. Pojken ser ut att vara sådär tolv år. Han skakar när han gråter och stirrar ut längs gatan.

– Nu är det slut, jämrar sig pojken, i morgon börjar skolan igen.

Två förtvivlade pojkar, tänker han. Vad skall jag ta mig till? Ja, vad var det som brukade trösta mig när jag var i den åldern? Det brukade hjälpa ganska bra att få choklad med vispgrädde, särskilt om man också fick en stor skiva av mormors vetelängd.

Han går tillbaka till köket och tittar efter kylskåpet. Där finns inget. Då kommer han att tänka på isskåpet utanför. Ser den stora isklumpen i översta facket och maten på hyllorna under. I all världen, tänker han, det har ju gått minst sextio år sedan kylskåpen kom – och här står ett isskåp i ett hus som ligger tvärs över ett modernt hotell! Han hittar både både mjölk och grädde i skåpet, går in, sätter en kastrull, på spisen, häller i mjölken och tänder gaslågorna. Det måtte vara ett kulturmärkt hus, det här, tänker han. Han letar i hyllor och skåp och finner snart Ögonkakao och en vetelängd. Den ser ut precis som mormors.

Han finner också en handvisp, den modell som köptes när han var liten. Han skruvar vispens fot fast i bordet och börjar vispa. Ljudet gör att pojken på golvet lyfter huvudet. Snart sprids doften av choklad och ljudet av vispandet.
– Kom nu pojkar! Nu vankas det choklad med vispgrädde!

Nioåringen reser sig och kommer rödgråten till bordet. Tolvåringen kommer in från serveringsrummet, lika rödgråten han. De stirrar förbluffade på honom och på varandra.

– Vem är farbror? Och vem är du?

Det är den äldste som frågar, och den yngre börjar också fråga. En främmande farbror och en annan pojke! Så kommer den yngre på något, springer in i ett annat rum, kommer snabbt springande tillbaka och ropar.

– Farbror hänger ju på väggen därinne! Men det är ju min farfar och han är död! Då måste farbror vara ett spöke!

Han börjar låta skräckslagen. Tolvåringen blir rädd han också men ropar till den mindre pojken.

– Du måste också vara ett spöke!

Han hör dem börja skrika båda två men tycker han känner igen ljudet. Skriker dom inte så som ungar gör när någon berättar en spännande spökhistoria? Han lämnar köket för att försöka hitta porträttet på farfar. Pojkarna följer efter. I ett rum, ovanför ett bord med tidningar, ser han en samling släktporträtt. Där ser farfar på honom, och visst är han lik farfar. Det hade han ju alltid vetat. Plötsligt får tolvåringen se något på nioåringen.

– Du har ju min pullover på mig, den som jag växt ut. Hur har du fått tag i den?

Nioåringen tittar upp på tolvåringens ansikte och spärrar upp ögonen.

– Du är hemskt lik mig!

– Kom nu pojkar så tar vi chokladen och reder ut det här!


***

Han lyckas locka dem med sig tillbaka till köksbordet, och väl där tycker alla tre att chokladen och vispgrädden smakar härligt. Han doppar vetebrödet i chokladen. Då skyndar sig pojkarna att doppa de också. Nu skall det nog gå att prata, tänker han och börjar försiktigt.

– Nej, jag är inte er farfar som hänger på väggen. Jag är bara lik honom.

Pojkarna verkar nu vara mer nyfikna än rädda eller ledsna. De vill veta varför han är där. Han säger att han är barnvakt. Nioåringen gissar då att föräldrarna har skickat honom när dom har farit med mormor till sjukhuset. Då hejdar tolvåringen sitt tuggande.

– Hur vet du att mormor är på sjukhus?

– Det är ju min mormor!

– Din mormor! Här sitter du i min pullover och säger att min mormor är din mormor!

Mannen känner sig hjälplös men kommer att tänka på Veckans Äventyr, en av tidningarna han såg på det lilla bordet under porträtten. Den tidningen med sina fantastiska berättelser började han själv läsa i tolvårsålden.

– Vi skall reda ut det här, pojkar! Men först måste jag fråga: Läser ni Jules Verne?

Nu blir det fart på pojkarna. All sorg är som bortblåst. De börjar ivrigt prata om främmande världar. Tolvåringen hade levt sig in i en novell där han förminskades in i andra världar och for mellan planeterna i en atom. Och han gillade tidsresor. Bäst försöka nu, tänker mannen.

– Jag kommer från framtiden.

Hans lugna upplysning får dem att tystna. Han fortsätter vänd mot tolvåringen.

– Jag är du när du hunnit bli sjuttionio år, och pojken här, i din pullover, han är den som du var för tre år sedan. Det är därför ni har samma mormor.

Pojkarna stirrar på honom och på varandra. Så blir det liv i den yngre.

– Lever mormor?

– Hon lever några år men när du är sjuttionio som jag nu så har hon varit död länge.

Pojkarna ser lättade ut. Bäst att fortsätta, tänker han, men tolvåringen hinner före.

– Hur skall jag kunna veta att du kommer från framtiden? Det kan du ju hitta på!
***

Så jag var en skeptiker redan så tidigt, tänker han. Men hur bevisar en människa att hon kommer från framtiden? Att bara berätta duger inte för två pojkar som läser Veckans Äventyr och Jules Verne. Då kommer han att tänka på sin mobiltelefon. Han tar fram den ur rockfickan och lägger den på bordet.

– Här har ni en bit av framtiden. Det är en telefon som inte behöver sladdar. 

Den använder radiovågor i stället. Den kommer dessutom ihåg en massa, till exempel en telefon­lista och en fickkalender. Det finns till och med flera spel i den.

De ser misstrogna ut men han visar dem undan för undan att telefonen klarar det han säger. De provar spelen och blir mycket intresserade.

– Den här sortens telefon kommer ni att använda när ni bli sjuttionio år, nej tidigare.

Pojkarna ser på honom och på telefonen. De är stormförtjusta, och han blir lycklig över att de kommit ur sin förtvivlan. Men plötsligt känner han att något blir mer akut. Jag måste gå på toaletten, säger han. Då börjar pojkarna skratta.

Han skyndar sig till toaletten, irriterad över att han måste gå ifrån pojkarna just när alla tre blivit lyckliga tillsammans. När han lättat på trycket och kommit ut från toaletten, känner han inte igen sig. Men så gör han det: han är på sitt hotellrum.
***

Han skyndar till fönstret och tittar ned mot huset på andra sidan gatan. Det är nästan lika högt som hotellet, inte det minsta likt trevåningshuset som han växte upp i. Jag måste ha drömt alltsamman, tänker han. Bäst försöka somna igen!

Han vänder sig för att gå mot sängen men får se att hans regnrock ligger slängd på golvet, alldeles innanför dörren. Slarvigt! Han lyfter upp den och hänger den på en galge.

Regnrocken är våt. Nu känner han att pyjamasbenen också är våta, mycket våta båda två. Han blir orolig och känner efter i rockens fickor. Plånboken är kvar men inte mobiltelefonen. Den visade jag ju för pojkarna, tänker han. Och så gick jag ifrån den när jag måste …

Han blir stel och känner hur håren reser sig på kroppen. Försöker tänka igen.
Nej, det här är orimligt! Om jag, när jag var nio, fått besök av mig från framtiden – det skulle jag inte ha kunnat glömma! Och sedan igen när jag var tolv. Det är uteslutet att jag skulle kunna glömma det! Och telefonen!

Och uteslutet att jag kan somna här nu! Lika gott att checka ut.

Personalen fann på badkarskanten ett par pyjamasbyxor efter gästen som checkat ut långt före frukost.  


–  () —




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 2 januari 2016

Skandalfinal 2015: Tvärvändning om flyktingarna




Under 2015 avslutades en skandal – med en skandal. Åsa Romson kämpade mot gråten den 24 november för att hon kände sig tvungen delta i den nya skandalen. Hon och många andra borde ha gråtit långt tidigare för den skandal som pågått länge. Både flykting- och integrationspolitiken under årtionden och tvärvändningen som hon deltog i är en skam för Sveriges politiska ledning. 

Ena veckan beskrevs Viktor Orbán på goda grunder som avskyvärd därför att han stängde Ungerns gräns och angrep demokratin. Andra veckan inför svenska regeringen gränskontroll och fortsätter med att vidga den trots stor olägenhet för pendlarna över Öresund.

Flykting- och integrationspolitiken började få problem när en ny attityd växte fram. Genom växande statlig administration och sammanslagningar av kommuner på 50-talet hade synen på vad medborgaren bör ansvara för ändrats. Det som finansierade detta var den svenska ekonomins unika tillväxt, och den fortsatte ända in i 70-talet. 

Denna kombination av unik ekonomisk och administrativ tillväxt tillät en ny attityd växa fram: Vi ska ta hand om våra invandrare! ”Vi” blev då i praktiken statliga och kommunala myndigheter. Vad de kunde göra sattes på prov när judar tvingades fly från Polen. Det gick trögt att åstadkomma kontakter mellan dem och befolkningen här, så trögt att en privat grupp bildades.  

Vi arbetade enligt principen ”kollega till kollega”, lyckades bättre än myndigheterna och beskrev vårt arbete 1971 i boken Flykting i Sverige som slutsåldes. 


Men den flyktingvågen ebbade ut och ingen ny kom just då. När nästa kom, styrdes arbetet av ”vi ska ta hand om”. Däred kraftig belastning på myndigheterna – och risk för flyktingspärr.  

I början av 1988 ryktades att regeringen tänkte ”strama åt”. Representanter på toppnivå för Amnesty, Flyktingbyrån, Frikyrkorådet, Mellankyrkliga och ekumeniska förbundet, Rädda barnen och Röda korset utverkade en tid för att uppvakta statsminister Ingvar Carlsson i saken och planerade opinionsmöten dessförinnan. 

Själv fick jag uppdraget att skriva ett underlag för uppvaktningen och definierade där villkoren för en realistisk flykting- och integrationspolitik, inte minst vad som krävs för att engagera flyktingen i sin integration. Mer ”faran över” blåstes och därmed försvann intresset för mitt underlag. Åter härskade attityden ”vi ska ta hand om.

Orosmolnen har fortsatt att mörkna. Röda Korset påminde om dem genom att ge sitt journalistpris till Lasse Granestrand för hans bok 2007: I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling. I vår konsensuskultur kan det länge vara tyst även om mycket viktiga frågor – till och med en så viktig som den om flyktingarna och integrationen. 

Nu behövs en ny politik. Tvärvändningen som kungjordes avslöjar emellertid att arbetet på den politiken börjat yrvaket. Lagförslaget om rätt att stänga Öresundsbron visar att regeringen borde tänka undantagstillstånd.  Det innebär att något annat, permanent, införs senare. 

Tvärvändningen motiverades med kapacitetstak hos stat och kommun – men Sveriges BNP växer, invånarna spenderar pengar och bostadspriserna skjuter i höjden. Medborgarna kan medverka! Det  har demonstrerats av att flera organisationer redan ryckt in med flyktinghjälp, till exempel Stadsmissionen. Röda Korsets frivilliga har mött flyktingarna i varje land längs deras väg.  Fristående lokala grupper bildas dessutom med hjälp av Facebook och andra sociala media. Sveriges politiska ledning idag måste lyfta blicken från vad stat och kommun klarar. 

Arbetet måste utgå från insikten att vår integrationspolitik i betydande grad har misslyckats. Segregationen i Sverige har ökat, till och med genom stadsplaneringen. Några av invandrargruppers integration har misslyckats fullständigt med ökad brottslighet som följd. Fler krigare i IS kommer från Sverige än från hela USA, och i förhållande till folkmängden är vårt land det land i Europa som har flest IS-krigare. 

Onekligen krävs snabba åtgärder. När tekniken medger att byggbodar i långa rader staplas på varandra, måste beslut om enkla flyktingbostäder kunna tas lokalt och snabbt utan att hindras av grannar. Migrationsverkets väldiga ”ärendebalans” måste verksledningen själv kunna skära ned genom att snabbt bevilja uppehållstillstånd i fallen med de uppenbart mest humanitära skälen. 

Just kravet på snabbhet motiverar vissa spärrar. Beslut att följa Barnkonventionen skulle medföra ett par viktiga spärrar, till exempel visa skillnaden mellan att avvisa afghanska pojkar som just anlänt och att utvisa barn som bott här i flera år, har svenska kamrater och talar svenska. 

2016 råder i praktiken undantagstillstånd. Alla åtgärder som vidtas bör därmed betraktas som pilotprojekt för att bygga upp en ny, realistisk, human och långsiktig flykting- och integrationspolitik. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

söndag 20 december 2015

Ellos i svenska anglo-hjorden. Ellos in the Swedish Anglo Herd.


Ellos vinterkatalog 2015 illustrerar en trend i Sverige: att byta svenska uttryck mot engelska. 

Ello’s Winter Catalogue 2015 is illustrating a trend in Sweden: to swap Swedish expressions for English. 


Ellos vänder sig till svenska köpare. Trots det har svenska Låt oss fira Jul! bytts mot engelska Let's Celebrate Christmas!

Ellos is addressing  Swedish buyers.  In spite of that Swedish Låt oss fira Jul! has been swapped against Let's Celebrate Christmas!


Flera sidor i katalogen visar julgranskulor dekorerade med engelska ord.

Several pages in the catalogue show Christmas Tree balls decorated with English words.

Många i Sverige använder engelska uttryck för att visa sig inne

Many people in Sweden use English expressions as an in-thing. 

Detta händer även i SVT, till exempel programnamnen Wild kids och Brain Freeze

This happens even in SVT (Sweden’s BBC), for example the programme titles Wild kids and Brain Freeze.  

Inte underligt att det finns en motståndsrörelse: Språkförsvaret.

No wonder that there is a resistance movement: Språkförsvaret (Language defence).

Svenska kommer inte att dö I tysthet. Jag önskar alla besökare på denna blogg God jul!

Swedish will not die in silence. I wish all visitors to this blog God Jul! 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA