lördag 5 juli 2014

Hopp om pojkarna som misslyckas



Hösten 2013 deltog jag i Folkpartiets provval för Riksdagen. Min utgångspunkt var det hat mot kvinnor som Maria Sveland pekat ut. Mitt budskap i provvalet: Allt fler män kommer att hata kvinnor. 
Arbetslivet kräver allt oftare teoretiska meriter. Att kvinnorna nu dominerar på universiteten + att allt fler pojkar sedan länge misslyckas i skolan = att allt fler män blir arbetslösa. 
Dessa män har i hela livet mött kvinnor med makt. De flesta lärare: kvinnor. De flesta på arbetsförmedlingen: kvinnor. De flesta som beviljar dem socialbidrag eller inte gör det: kvinnor. 
Skolan har haft klassutjämning och jämställdhet som huvudsyften i fem årtionden – men misslyckats. Skolans konstruktion och metoder är inte grundade på beprövad erfarenhet och inte på forskning som redovisats i väl utvärderade pilotprojekt. 
Forskning har till exempel visat att flickor och pojkar utvecklas i olika takt. Trots detta förutsätts alla individer gå i skola under alla år av sin uppväxt, dessutom oavbrutet, och då utsättas för samma pedagogik i alla stadier. 
En sådan konstruktion är dömd att missgynna något av könen. Det har blivit pojkar som missgynnats, främst pojkar från hem som inte kan kompensera skolans brister. Här på bloggen berättade jag om detta  i höstas: 14/9, 2/10 och 5/10.
Då hade jag ännu inte i skolpolitiken sett några tecken på realism ifråga om metoden att nå pojkarna. Då var huvudlinjen fortfarande: bekämpa pojkars anti-pluggkultur genom att undervisa dem effektivare i jämställdhet. 
Jan Björklund har lagt ned ett enormt och värdefullt arbete på skolan och lyckats få genomslag för det i alliansregeringen. Hans tal idag väcker mitt hopp om att det nu blir realism även när problemet misslyckande pojkar angrips. Här några av hans nyckelmeningar:
"... Men vänstervågen efter 1968 ... sköljde ända in i klassrummen. Studentexamen och betyg avskaffades. Resultatstyrning och utvärdering blev svordomar. Lärarnas status monterades ner, man bokstavligen bar ut katedrarna ... De var ju en symbol för att någon bestämde. Med tiden kom katederundervisningen mer och mer att ersättas av självständigt arbete."
Ofta i små grupper, där i praktiken någon individ drog lasset!
"Arbetarklassens pojkar blev de stora förlorarna. De som inte kommer från studievana hem klarar sig sämre i en skola utan betyg och utvärdering. Eftersom pojkar mognar senare än flickor har de svårare i en skola med mycket självständigt arbete. ..." 
Nu hoppas jag att denna insikt sprider sig: flickor och pojkar utvecklas i olika takt – och då kan inte samundervisning vara idealisk i alla stadier.
"Var tredje elev på högstadiet störs på lektioner av andra elever. Vi har problem med skolk. Sverige toppar också världsrankningen över sen ankomst."
Här lägger jag till: Sverige har världsrekord i nedbrända skolor. 
"...återupprätta kunskapsskolan. Då måste vi fokusera på resultat. Därför behöver vi betyg. Vi ska ha studiedisciplin och arbetsro. Vi ska ha mer av aktiv lärarledd undervisning i klassrummen och mindre av egna projektarbeten."
Mina egna erfarenheter – bl a betyg från åk 1 – liksom det jag observerat under barns och barnbarns skolgång bekräftar: varje barn och varje förälder måste få tydligt besked om hur barnet lyckas. 
"Jämställdhetspolitik handlar oftast om att se mönster och strukturer som i huvudsak missgynnar kvinnor, och att försöka åtgärda dem."
Så har det varit hittills. Men nu pågår en jordskredsförändring: fler unga kvinnor än män blir rustade för det moderna arbetslivet! Då kan inte omfattande och ökande stöd åt och genvägar för kvinnor fortsätta att vara självklara.
" ... Flumskolan, utan tydliga krav, strukturer, utan normer och vuxenauktoriteter har framför allt drabbat pojkar ur arbetarklassen."
Inte bara dem! Det finns i varje årskull pojkar som vill härska och därmed ofta blir översittare eller åtminstone sabotörer. De har fått spelrum! 
"Överlåter man makten till eleverna kommer inga klassresor att göras, därför att elever kan inte välja något de inte känner till."
Ytterligare ett exempel på det är att så få vill bli ingenjörer och så många "något i media". Barn och tonåringar väljer främst sådant som de ser och som andra talar om. 
Hos skolministern finns alltså nu inte bara insikten om de misslyckande pojkarna utan också en realistiska föreställning om vad som måste göras! Det är för min del en värdefull slutkläm på Almedalen 2014.  

KOMMENTERA

onsdag 4 juni 2014

Norge, Sverige: så lika, så olika

En släktings 80-årsdag i Stavanger lockade oss överge Sverige sista veckan av EU-valrörelsen. Vi förhandsröstade, for iväg och fick sedan uppleva ett ovanligt starkt firande av Syttende Mai –  200-årsdagen av den allra första på Eidsvoll. Dagen började dock på vanligt sätt med Barnetog och Folketog.


Här marscherar en blås- och slagverksorkester. I Norge kallas en sådan janitsjarer efter ett gammalt turkiskt ord.  För mig var det gripande att se och höra just dessa janitsjarer, var och en klädd i den overall och den hjälm som är obligatorisk på borrplattformarna. 

Overallen ser ut precis så ute på plattformen – men bara i början av första arbetsdagen! Arbetet i den smutsande miljön och tvättandet av varje overall varje dag ger snabbt overallen en diskretare färg. 

När jag arbetade på borrplattformen Alpha 1974 fanns det ännu inget musicerande och inte en enda kvinna, däremot en porrklubb som några ivriga medlemmar av besättningen själva drev. Här i Folketoget hörs musik och syns kvinnor även bland janitsjarerna. 

Ute bland folk upplever vi åter att Norge och Sverige är lika och olika. Norges nationaldag är att klä upp sig, pynte seg med en sløyfe i norske farger, si Gratulerer med dagen!  til hverandre og se på Barnetoget og Folketoget – eller marsjere i dem. 

På senare år har den norsk-svenska olikheten förstärkts. Allt fler kvinnor klär sig i bunad här, alltså folkdräkt som markerar bygden, och bunad bärs nu även av åtskilliga män.

Bunaden är en mycket vanlig klädsel i Barnetoget med skolorna och deras orkestrar liksom i Folketoget med kyrkorna, rörelserna och organisationerna och deras orkestrar.

Det är påfallande att människor ”med utvandrarbakgrund” som man säger i Sverige, liksom deras organisationer och de skolor som de går i, paraderar med sin vilja till integration, ofta i buntad.

Mycket hoppfulla plakat bars av elever i Stavanger Kristen Grundskole: 

TROSFRIHET     YTRINGSFRIHET


Syttende Mai  2014 blev något helt utanför det vanliga i Eidsvoll och Oslo, och det märktes på tv. Man firade 200-årsdagen av att Grundloven undertecknades på Eidsvoll genom ett stort program just framför huset där det ägt rum. 

De kungliga, även Danmarks och Sveriges, var placerade på en egen åskådarläktare snett emot stora scenen. Vidare var det högtidligt firande i Stortinget, avtäckning av en staty intill och tänkvärd underhållning i parken utanför.


Avtäckaren var en rörd dronning Margrete av Danmark. Mannen som hedrades med en staty var nämligen den danske prinsen Christian Fredrik som på Eidsvoll 17 maj valde till norsk konge och som, när storpolitiken så krävde, hade det goda omdömet att avgå den 10 oktober. 

Allt visades på tv och på storskärm där det ägde rum. Jag blev imponerad av programledarna: humor hela tiden men alltid med saklig anknytning till respektive programpunkt. 


Här ett exempel på en annan olikhet mellan Norge och Sverige. Det finns flera gånger fler elbilar i Norge!  Bland dem är BMW i3 som jag visar här. Förutom små och billiga bilar som jag berättade om förra året, t ex norska Buddy, finns nu internationellt kända märkesbilar 
•  från Tesla  522 000 norska kronor 7, 45 mil på en laddning, 
•  via  BMW i3   250 000 kr, 16 mil, 
•  ned till Citroën C-Zero   160 00 kr, 13 mil.

Norska politiker gynnar elbilar med befrielse från skatter och avgifter, tillstånd att köra i kollektivfiler och annat. Dessa förmåner har lyckats så väl att de inte kan få fortsätta!  Det blir hetlevrade diskussioner om dem så vi drar oss undan till vår hytte på Hidra, 13 mil söder om Stavanger.


Här, 130 meter över havet, stimulerar utsikten till höga tankar.  Om inte jorden var rund skulle vi se Danmark till vänster, Sydengland rakt fram och Skottland till höger. 

Inte bara tankarna stimuleras. Det är 2 km att gå till butiken i nere Rasvåg och en höjdskillnad på 140 meter. Vandringen nedåt tränar knäna och uppåt konditionen. Höga tankar och bättre kondition känns förpliktande. 


KOMMENTERA

lördag 10 maj 2014

Feminism utan socialism?


Maria Arnholm, regeringens jämställdhetsminister, har i ekonomisajten di.se bemött ett  angrepp av Gudrun Schyman. Hon vänder sig mot Schymans påstående ”att regeringen inte tar jämställdheten på allvar”.

Hon framhåller att regeringen
•  sexfaldigat anslagen sedan 2006
•  lagt över 2 miljarder på jämställdhet varav 1 miljard för att bekämpa mäns våld mot kvinnor
•  tagit fram ny kunskap om ojämställdhetens effekter på kvinnors hälsa
•  åstadkommit kompetensutveckling för lärare i jämställdhet liksom utbildning av anställda i rättsväsendet i hur man möter offer för hedersrelaterat våld och förtryck
•  anslagit pengar till Boverket för att finansiera 45 olika projekt för trygghet i stads- och tätortsmiljöer. 

Detta försvar är vad man kan vänta, liksom att Arnholm menar att det bara är socialister som bör rösta på Schyman. Ju mer liberaler bejakar kvotering och liknande inskränkningar av individers handlingsfrihet, desto starkare framhåller de att de inte är socialister. 

Arnholm anklagar emellertid dessutom Schyman för att använda ”två av de traditionella manliga härskarteknikerna”, nämligen osynliggörande och undanhållande av information.

Till och med Sveriges jämställdhetsminister tror alltså på myten att härskartekniker är manliga!  Det faktum att sådana tekniker använts av män mot kvinnor gör dem inte manliga! Teknikerna används av män mot män, och allt fler kvinnor lär sig att använda dem både mot kvinnor och män. 

Ett vemodigt exempel: Likhetsfeminister har drivit vissa härskartekniker så långt att de lyckats skrämma medsystrar till tystnad, nämligen kvinnor som hävdar att könsskillnader inte bara beror på ”patriarkatet”. ”könsmaktordningen” eller ”strukturer”. 

Jag har berättat närmare om det i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Närmare upplysningar om den i den här bloggens högerspalt. Den är nu mer tillgänglig än förut – och billigare – eftersom den ges ut även som ebok. Välkommen och läs!



KOMMENTERA

fredag 18 april 2014

Hundra hedrade entreprenörer / Hundred honoured entrepreneurs


In my English nutshell
Svenska Dagbladet runs a section Näringsliv which means trade and industry. 
Now 100 entrepreneurs have been presented and each reader invited to point out a favourite.
I read the list with this question in mind:
Have the list composers remembered the women?
They had remembered them! From the 18th century onwards.
I voted for Sofia Gumælius
In 1877 she started the first advertising agency in Sweden and manned it with women.  

Roligt initiativ: svd.se/ate ! Jag går igenom listan på 100 entreprenörer som presenteras. Till att börja med tänker jag inte på vem jag vill peka ut som min favorit. Läser bara med den här misstanken levande:
Har kvinnorna glömts bort?

De var inte bortglömda! Varken av de 97 som SvD valt ut eller av läsarna som fått förtroendet att föreslå ynka 3.  

Av de som föreslagits av läsarna hade Wilhelmina Skogh, född 1849 blivit nummer 1.  Fattig och från Fårö började hon hon vid 13 års ålder som barnflicka i Stockholm, gick över till restaurang och byggde sedan upp ett hotellimperium med Grand Hotel och dess Vinterträdgård som kronan på verket. 

Bland de 97 finns många intressanta kvinnor och män – och par! Kvinnan bakom mannen har lyfts fram i en rad fall, t ex Lars Magnus och Hilda Ericsson som drog igång Telefonaktiebolaget L M Ericsson

Bland de 100 fäste jag mig särskilt vid Albert Bonnier som 17 år gammal gav ut sin första bok 1837: Bevis att Napoleon aldrig existerat. Kanske dags för ett nytt förlag som provocerar människor att ifrågasätta!

Jag röstade emellertid för Sofia Gumælius. 1877 startade hon Sveriges första annonsbyrå och valde i huvudsak kvinnor när hon bemannade den. 

Man kan börja undra hur länge det dröjer innan någon hen-fundamentalist vill ha bort orden bemanna och bemanning. Kanske det dröjer lite längre nu när Ulla Murman är en av de 100. Hennes merit för att stå där är att hon trots hårt motstånd lyckats bygga upp Manpower.

Varför beslöt jag till slut rösta på Sofia Gumælius? Kanske därför att jag omedelbart efter studentexamen 1946 började arbeta på en annonsbyrå, drygt tjugo år senare fick insyn i den branschen som vd i Sveriges Marknadsförbund – och då gjorde upptäckten att reklamfolk har lättare än reformdrivande journalister att hålla sig till rimliga etiska regler.



KOMMENTERA

måndag 14 april 2014

Nationella sekretariatet för genusforskning: Nyhetsbrev / Swedish Secretariat for Gender Reserach: Newsletter





In my English nutshell
Swedish Secretariat for Gender Reserach is publishing a Newletter. I comment on the latest one by pointing at an anomali: 
My book Kvinnan,mannen, tidsandan och den fria tanken (The Woman, the Man, the Time Spirit and the free thought) is a testimony of my engagement for equality from the 1930's to 2010. 
Neither this newsletter nor any of the Genus institutions in Sweden, not even the Genus historians, have shown any interest in this testimony.

Brev 13 april till Nyhetsbrev som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning:

Tack för Nyhetsbrev, vecka 15!

Det är utmärkt, men liksom i alla föregående nyhetsbrev sedan sommaren 2010 fattas något: 
Ett referat eller åtminstone omnämnande av mitt unika vittnesmål om jämställdhet. Bifogar information om boken. Den finns numera även som ebok.

Tystnaden om denna bok blir allt märkligare. Se SVERIGES HISTORIA 1920-1965 av Yvonne Hirdman,  Urban Lundberg,  Jenny Björkman! De skriver i Författarnas förord:  

… Med ett avstånd på cirka tjugo år har de [händelserna] granskats så vetenskapligt som det går. Det innebär att forskaren har letat källor så nära det skedda som möjligt, försökt finns verkliga motiv, ifrågasatt schablonföreställningar – ofta drömt om att i arkiven finna den ”verkliga” historien med hjälp av okända, samtida nedteckningar som ger en helt annan version av händelsen. Det sista sker dock sällan. Det är mer en historikers våta dröm att finna sådana skatter i arkiven…

Min bok är ett personligt vittnesmål om kampen för jämställdhet och om motståndet: iakttagelser, tankar, framstötar. Vittnesmålet som börjar på 30-talet, fortsätter på 40-talet med att jag skrev skoluppsatser, på 50-talet då jag som ordf i Folkpartiets Ungdomsförbund var den första politiska företrädare med jämställdhet som profilkrav och på 60-talet då jag fick bort tidningarnas könssegregerande avdelningsrubriker över platsannonserna:
Manliga lediga platser, Kvinnliga lediga platser,  Manliga platssökande, Kvinnliga platssökande

Vittnesmålet fortsätter ända in i nutiden bland annat med svaren jag fick på en fråga jag ställde till många kvinnor: Är du feminist?

Nu till det märkliga: ingen av Sveriges alla genusinstitutioner, inte ens genushistorikerna, har varit intresserade av boken. Inte heller Fredrika-Bremer-Förbundet trots att det var i Hertha jag lade fram underlaget för att avskaffa de könssegregerande rubrikerna över platsannonserna.

Dags alltså för Nyhetsbrevet att bryta isen!

Vänliga hälsningar
Göran C-O Claesson

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Göran C-O Claesson    Evelyn Gullestad
Rotsundagårdsv 16   192 79 Sollentuna  
08 754 86 17,  070 39 32 806
http://GC-OC.blogspot.se
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -







KOMMENTERA

fredag 7 mars 2014

Internationella Kvinnodagen: förväntningar – och en farhåga

Internationella Kvinnodagen väcker förväntningar hos mig. En radikal förändringar har inträffat, ett jordskred. Det gäller både människans möjligheter i arbetslivet och skolans förmåga att förbereda henne för det. 

Många kommer att framträda på Internationella Kvinnodagen. Detta ger mig förväntningar på dem som har makt att driva opinion, ta politiska beslut eller leda myndigheter. 

När Kvinnodagen infördes hade länge kvinnor missgynnats på bred front. Detta missgynnande fortsatte under årtionden. I den situationen var det i högsta grad motiverat att prioritera arbetet för att inte bara ge rättvisa åt flickor och kvinnor utan även att gynna dem.

Denna situation föreligger inte längre. Ett paradigmskifte har ägt rum i arbetslivet och i utbildningen.

Allt fler nya arbeten och utvecklandet av gamla kräver teoretiska meriter. Allt fler enkla arbeten som nybörjare klarar ersätts av maskiner. De som anställer folk har så många sökande att de vill rensa i kön. Att kassera alla som saknar teoretiska meriter blir en utmärkt genväg. De som kasseras är allt oftare män.

Förändringen har nämligen varit lika stark i utbildningen. Sedan länge misslyckas allt fler pojkar i grundskolan och utestängs från gymnasium. Unga kvinnor dominerar nu på universiteten. 

Men programmen för jämställdhet fortsätter som om inget hänt. Verksamheten växer som uppmuntrar flickor/kvinnor och som ger kvinnor särskilt gynnsamma vägar för att avancera. Förr kunde ”vilda” pojkar som min bror och min far sluta skolan i åk 7 och utbilda sig senare när det krävdes – vilket både de och tusentals andra lyckades utmärkt med. Nu tvingas de vara kvar, frustreras och saboterar för kamraterna.

Fortfarande uppfattas det vara självklart att alla under hela sin uppväxt utan avbrott måste gå i skola, alltså bara bland lika omogna jämnåriga, och dessutom samundervisade i alla stadier. Denna konstruktion är grundad på höga syften och önsketänkande, inte på beprövad erfarenhet och forskning som tillämpas efter väl utvärderade pilotprojekt.  

Att placera årskull efter årskull i en skola med denna konstruktion kunde omöjligt ge rättvisa mellan könen. Nu råkade det bli pojkarna som drabbades. Sedan länge stiger andelen pojkar som misslyckas i grundskolan. Därmed spärras de i arbetslivet och ökar till slut skaran av utslagna vars majoritet alltid varit män.

Situationen efter detta paradigmskifte är att kvinnorna nu dominerar på universiteten och därmed får ett försprång i arbetslivet. Det senaste årtiondet har allt skarpare åtgärder satts in för att få bort fel i skolan. Åtgärderna är värda beröm men själva grundkonstruktionen måste ändras. 

Det enda som hittills märkts av seriösa förslag för lika utfall är att skolan bör få pojkar att plugga bättre genom att undervisa dem effektivare i jämställdhet. Konstruktionen med inriktning på att hela uppväxten skall tillbringas i skolan har ännu inte ifrågasatts.

Mina förväntningar på Internationella Kvinnodagen 2014 gäller reformdrivarna för jämställdhet. Jag förväntar mig att några, eller åtminstone någon av dem, visar att de uppfattat paradigmskiftet och insett att en helt ny situation kräver ett nytt tänkande. 

Min farhåga är att ingen gör det. 


KOMMENTERA

fredag 28 februari 2014

Ett intressant fall

Vi vill fira att Ottilia, vårt barnbarnsbarn nr två, fyller ett på lördagen. Härligt tillfälle att få träffa henne igen! Evelyn och jag tar oss till Jarlaberg och stiger in hos barnbarn nr 4, Erik, hans Isabelle och deras Ottie. Av med skorna, fram med mina tofflor!  De är lämpade för gamla genom att ha god friktion mot golvet, alltså förebygga fall.

Kör vänsterfoten in i sin toffel och står tryggt på det benet. Kör med glatt mod högerfoten in i sin toffel – och landar i samma sekund på rygg med höger armbåge slagen så hårt i golvet att jag hör den krasa.

Tappar andan, länge. Känner sedan med vänsterhanden att yttersta biten av höger armbåge lossnat. Det går bra att känna efter; smärtan har ännu inte slagit till. Inser att jag inte placerade min fot i toffeln utan bredvid – och tryckte den framåt i ylle mot blankt golv!

Kravlar mig upp till halvliggande i ett soffhörn. Det känns som jag svimmat men efter kaffe klarar jag klarar i alla fall att se och höra och att säga några ord.  Dessutom klarar jag att smaka en del bakverk som Evelyn bär till mig: Ottilia-föräldrarnas egna kompositioner, lika goda som fantasifulla. För att ge mig överblick tog hon den här bilden:


Så snart Ottilia slitit upp sina paket bland alla kusiner och andra släktingar tog vi taxi till Danderyds akut. På imponerande kort tid var hjärtat EKG-kontrollerat, armbågen röntgad och huvudet magnetröntgat. Enda som krävde åtgärd: armbågsbenets spets lossbruten och måste spikas fast eller vad det nu heter på fackspråket. Allt jag utsattes för gjordes effektivt och vänligt.

Därmed var det att vänta på operation medan det hela tiden strömmade in nya patienter som behövde opereras före mig. Jag var väl påpassad med smärtstillande medel och dropp från en ställning som jag drog med mig. Mesta tiden kom jag att sitta i Dagrummet och läsa den här boken:


Jag hade börjat läsa den för att se om det finns genusforskare som förstår att könsskillnader inte bara är inlärda. Och nu finner jag i boken direkta beröringspunkter med vad jag är med om på sjukhuset. Två franska forskare berättar t ex ingående om att många föderskor börjar uppleva livmodern som en egen personlighet. Just när jag läser det efter operationen upplever jag min egen högerhand som en helt främmande aktör.

Känseln i fingertopparna är borta men jag kan i alla fall både kröka och räta ut varje finger. Ja, det är vad jag upplever. Jag kommenderar ett finger att kröka sig och uppfattar att det lyder – men ser att det ligger still som en död sill. Min hjärna kommenderar fingret och uppfattar att det lyder som vanligt – men lyder gör det inte alls. Den här olydiga handen blir till en egen personlighet: 



Då påminns jag om att jag har fler sådana egenmäktiga personligheter i kroppen, den värsta min ryggrad.  Den krummas undan för undan oavsett vad jag gör. Den gör som den vill, och det är inte vad jag vill. Man behöver tydligen inte vara födande kvinna för att en kroppsdel ger sig på att bygga en egen personlighet. Livet blir allt intressantare.

Operationen genomfördes på måndagskvällen, och jag var hemma igen tisdag kväll. Tiden på sjukhuset före och efter operationen blev mycket stimulerande. Bland all personal, från den ansvariga i köket till läkarna, fann jag intressen som stimulerade nya tankar. Det går utmärkt att odla dem nu i samspel med Evelyn medan hon driver spontan intensivvård av mig. 


KOMMENTERA