Svensk-norsk expedition till Göteborg / Swedish-Norwegian expedition to Göteborg

In my English Nutshell

The Swedish-Norwegian Association arranged an expedition to the East India ship Götheborg, the Göteborg Opera and the Norway House in Göteborg. My wife, originally Norwegian, and I participated and learned more than I am able to tell in English now. 

Svensk-Norska Föreningen lockade till en expedition 2-4 maj för att se Norges Hus i Göteborg och annat intressant där. Som den norsk-svenska union Evelyn och jag är anmälde vi oss

Göteborg var min hemstad under de 21 första åren av mitt liv och den första stad i Sverige där Evelyn bodde och arbetade. En extra lockelse för oss att delta var att arrangörerna förlagt vår nattvila till det hus där jag som gymnasist sorterade julkort för att kunna köpa julklappar. 

Vi kommer ut från Göteborgs Centralstation och går de få stegen mot Clarion Hotel Post.   Har det verkligen gått att göra hotell av Huvudpostkontorets stora monumentalbyggnad? Jag ser oroligt framåt-uppåt. 

Blicken möter symbolen: Inte höra, inte se, inte tala. 

Jag kommer direkt att tänka på ledamöterna av Sveriges Riksdag. Med några få undantag, bland dem Eva Flyborg i Göteborg, vill de inte höra människors oro inför sitt döende, inte läsa rapporter om smärtlindring som inte fungerar och inte tala om dödshjälp trots att 80 % av befolkningen är för.

Men vad skymtar bakom och ovanför fasadkanten? Ser ut som något växthusaktigt men utan tak. Bäst att se efter. Det visar sig vara toppen av ett hus på 13 våningar i bortre hörnet av hotellkvarteret. Hissen upp! Där finns en simbassäng med utsikt även när bara huvudet är ovanför vattnet.

I den här riktningen syns hela Drottningtorget, späckat av minnen.  I förgrunden taket av Huvudpostkontoret där jag och horder av andra gymnasister sorterade julkort i en gigantisk hall med påkostade pelare och vackert tak. Där finns nu à la carte-restaurangen vilket onekligen passar lokalen bättre.

Till höger Göteborgs Centralstation som mina tåg avgick från under en tid då det ännu fanns öppna plattformar på vagnarna och bagageräck i trä som det gick att sova på när Majornas läroverk for till fjälls. 

Nästan mitt på torget lyser Eggers som under min viktigaste präglingstid var utanför min föreställningsvärld. Lite till vänster och bortom Eggers hade jag högst upp mitt första arbete efter studenten. Det var på Svenska Telegrambyrån, en av de största reklambyråerna på den tiden. En uppgift var att skriva verser för att locka till köp av Cloettas ”marmeladkulor”. 

Genom kanalen till vänster rinner vatten från Mölndalsån. Huset till vänster om kanalen hyste förr Broströms huvudkontor där det satt folk som beviljade enstaka stipendiater, bl a mig, gratis resa USA tur och retur. 

En blick till höger avslöjar historia som ägt rum och historia som kommer. Den gamla stationsbyggnaden har fått vara kvar men är nu bara en liten del av stationens byggnadskomplex. Bron över Göta Älv kommer att bytas ut för att klara mer trafik. 

Inne i huset lägger jag märke till något jag inte sett på något annat hotell: varenda dator är en iMac. Dessutom finns det på mitt nattygsbord ett litet flygande tefat. Det visade sig vara en ”docka” för iPhone att användas av dem som vill lyssna på extra fin musik. 

I receptionen lägger vi märke till en ovanligt glad stämning. Vad vi än frågade om, t ex vad det flygande tefatet var för något, ryckte någon ryckte ut och förklarade. När vi före avresan frågade efter bagagerummet, visade det sig att det var i receptionen man tog hand om bagaget. 

Den aktiva tjänstvilligheten i receptionen var något att njuta av – men också nödvändig. Vi har aldrig varit på ett hotell med så lite skyltar och instruktioner om saker och ting. Det ledde till många frågor. 

Det var betydligt trivsammare i Clarion Hotel Post än i gamla Huvudpostkontoret. Men å andra sidan gav det inga pengar till att köpa julklappar.

Svensk-Norska Föreningens sekreterare, Inger Mörstedt, organiserade expeditionen och lämnade inget åt slumpen. Studerar här hur kanalen, på bilden skymd av hotelltaket, når fram till Vallgraven. Märkligt nog kallas kanalen Fattighusån och märkligt nog är den inte överdäckad.

Det väcker mitt minne av hur mina föräldrar tog mig till sista delen av Östra hamnkanalen. Den gick mellan Stora hamnkanalen och Lilla bommen. De visade att man börjat fylla igen kanalen för bilarnas och spårvagnarnas skull.

Jag blev rädd för att alla kanalerna skulle fyllas igen men tydligen greps fler av samma rädsla. Inga fler kanaler fylldes eller däckades över. Eller var det de populära turerna med Paddan som räddade vattnen? 

Nu vill vi emellertid ut på större vatten och tar Älvsnabben  till Kina-fararen Götheborg hos Svenska Ostindiska Kompaniet som ansvarar för dagens Götheborg, en kopia av ett av de skepp som drevs av  Svenska Ostasiatiska Companiet.

Någon såg till att det på sin sista resa gick på ett välkänt grund så nära inloppet att tillräckligt kunde bärgas då för att expeditionen skulle gå med vinst. Dessutom tillräckligt kvar av skeppet för att bygga en kopia.

Expeditionsledningen har organiserat allt perfekt. Vi stiger iland vid Eriksbergs färjeläge. Götheborg ligger omgiven av marin hedersvakt, marinens musikkår spelar och på andra sidan syns Masthuggskyrkan som ett landmärke.  

Ostindieskeppet har sin brygga i det gamla varvsområdet.  Varvet finns kvar i form av flera byggnader som nu är kontor eller bostäder. Området väcker starka minnen i mig som bodde nära södra älvstranden. Först dånet från nithamrarna tiden innan man svetsade fartygen. Sedan besöken hos Pappa när ”hans” båt var ”på varv” och vi for med färja över älven för att hälsa på. 

Vår guide hette Gabriella – på modernt sätt bar hon bara förnamn. Hon var mycket skicklig i att levandegöra livet ombord, både det i originalskeppet under 1700-talets Kina-resor och det i dagens kopia. Jag har tidigare varit på visningar av Götheborg och då aldrig upplevt någon guide som visade sådan inlevelse i det liv som de underordnade sjömännen hade på kanondäck när de sov, åt och torkade händerna.

För den som vill veta mer om hur folket ombord med överblick hade, alltså befälet och prästen, finns ingen bättre skildring än Jacob Wallenbergs från en resa med ostindiefararen Finland närmare bestämt kapitlen fram till och med Kapstaden. Boken finns lätt tillgänglig hos Ostindiska kompaniet 1731-1834 – ett lärdomsprojekt. 

De korta kapitlen hjälper läsaren att förstå detta:

Fartygen kunde vara lekbollar för vädret. Finland fick ta nödhamn i Norge med sönderslagen rigg och bortspolade båtar. Började segla igen med norska timmermän ombord som byggde nya båtar på däck.

Hantverk och boskapsskötsel utfördes ombord, inte minst på däck. 

Men dags för ett mindre och snabbare skepp! Vi stiger ombord på Älvsnabben och far till Lilla bommen. Vi som satt på sidan mot Hisingen såg något som gjorde att vi pratade undrande med varandra.

Jag tog en bild med min lilla kamera, inställd på största möjliga tele. Väl hemma vid datorn ser jag på bilden tydligare vad jag sett på lång avstånd från båten men haft svårt att tro:

Här står alltså en person på nosen av en fyraxlad lastbil som i sin framända hänger i en vajer. Ovanför personen något som kan vara en stor, vädertålig mikrofon, ovanför och till vänster om den något som kan vara en videokamera. Den väldiga kran som gör lyftet svänger sakta ekipaget i en vid halvcirkel. 

Vi avslutar den dagen på Göteborgsoperan där vi se och hör Barberaren i Sevilla – och läser eftersom denna komiska opera sänds på italienska med textrad på svenska ovanför scenöppningen. I sången och talet på italienska hör vi ett och annat göteborgskt kraftuttryck. 

Allt klaffade i denna föreställning, sången, spelet, kulisserna. De bestod bara av suggestiva portar, ogenerat numrerade och lika ogenerat körda omkring av de scenmedverkande.

Trots all komik – eller med hjälp av den – uppfattade jag då och då allvar. Bartolo, den otäcke förmyndaren, åberopade sitt doktorskap och sin intelligens, och några sådana människor har jag mött och förundrats över. 

Sista dagen. Vi samlas i Norges Hus. Exteriören är tydligt inspirerad av stavkirkene. Huset var tidigare norsk sjömanskyrka trots läget långt från hamnen. Den tillhörde alltså Sjømannskirken – Norsk kirke i utlandet  som emellertid såg att sjöfartens förändringar fick allt färre sjömän att besöka kyrkan och beslöt lägga ned den. 

Efter väldiga födslovåndor blev resultatet Norges Hus. Den som berättade om detta var lika skicklig som guiden på Götheborg att levandegöra vad som hänt och händer. Det var Jan Andréasson, norsk generalkonsul i Göteborg. Kgl. Norsk generalkonsulat, Göteborg visade sig vara en hörnsten i den konstruktion som gjort det möjligt att skapa och driva Norges Hus. 

Huset hyser alltså nu konsulatet, dvs kontoret för generalkonsuln och hans konsulinna. Jan Andréasson berättade att Göteborg betyder något helt annat än förr vad norsk handel och sjöfart beträffar. Numera går 80 % av Norges export och import via Göteborgs hamn. Göteborg är något norrmän passerar eller stannar till i, låt vara att den norska kolonin är stor.

Lösningen för huset har blivit blandad verksamhet: billighetshotell och vandrarhem med sovsal, uthyrning av kontorsrum liksom av fest- och konferenslokaler. Huset ligger nära filmpalatset och Svenska Mässan och drar in 45 000 kr i månad på parkeringsavgifter. Allt drivs enligt principen: lös problemen när de kommer! 

Och gudstjänsterna är inte borta! En gång i månaden lånas präst från norska sjömanskyrkan i Stockholm och kyrkolokalen är kvar intakt som syns här:

Symbolen gladde mig. P och X på en stång är en av de två äldsta kristna symbolerna flera hundra år äldre än korset. Ingen dålig avskedssymbol när vi sätter oss på tåget och hoppas komma hem helskinnade och utan förseningar. 

Jämställdhet: begrepp, signalord / Equality: notions, signal words

In my English nutshell

Sveriges Historia (Sweden’s History) again on paper, this time in 8 volumes from the Stone Age to the IT Age. It struck me that the volume 1920-1965 covers the time from my childhood observations of power inequality in most homes to this observation when I was managing director of Sweden’s Marketing Association: 

In 1965 there was not even one woman among my colleagues.

In the years 1920 to 1965 the Swedish women got her franchise and was allowed to enter the parliament and practically all professions. It struck me hat the equality notions and signal words used in that period could be of help in my hunt for definitions. I read the book and have so far arrived at an ironic reflexion: 

Paternalism was not buried with the laws prohibiting women to enter dangerous occupations. Today the goal is to save women from traps.   

Den här boken väckte förhoppningar hos mig. Orsaken kan läsas i mitt inlägg Närkamp med definitioner den 13 februari.  

Jag har alltså börjat arbeta på en översiktlig sammanställning som visar hur begrepp och signalord har utvecklats på det område som en gång kallades kvinnosaken eller kvinnofrågor och som många nu kallar genus.  

Det visade sig emellertid inte vara alldeles lätt att läsa Sveriges Historia 1920-1965 bara på jakt efter begrepp på jämställdhetens område. Boken täcker ju min egen präglingstid från det att jag nyfiket i mitten av 30-talet frågade om vad det ena eller andra i tidningarna betydde till slutet av 60-talet då jag var vd i Sveriges Marknadsförbund – och då det inte fanns en enda kvinna i sådana befattningar. 

Boken har skrivits av tre huvudförfattare. Den som svarar för tiden 1920 till och med andra världskriget är Yvonne Hirdman. Det var under den tiden kvinnan befriades från förmynderskap, fick rösträtt och blev valbar. 

Vilka var då de viktigaste begreppen och signalorden?  Jag läser sakta och fundersamt på jakt efter dem. Ett par glimtar får plats här idag. Det här är viktigt att påminna om:

Den socialdemokratiska rörelsen, liksom samhället i övrigt, var under nästan hela den tid Yvonne Hirdman skildrar kvar i den gamla föreställningen: 

Mannen är familjens försörjare, 

kvinnan ansvarar för hemmet och gör arbetet där. 

Huvudlinjen för socialdemokratiska pionjärer, t ex Alva Myrdal, var därmed att kvinnans arbete i hemmet skulle förbättras på samma sätt som industrin förbättras. Industrin införde effektivare arbetssätt genom att tillämpa taylorism och utveckla allt bättre verktyg och maskiner. Nu skulle hemarbetet effektiviseras på samma sätt, och det skulle ske i funktionella kök och bostäder. 

Varje tid har sina självklarheter, föreställningar som inte sätts i fråga. Även i den fackliga rörelsen gällde att kvinnan måste gå först om det blev arbetslöshet eftersom hon var ”försörjd”. Då räknades hon inte ens in bland de arbetslösa. 

Först 1943 var det någon som på en LO-kongress vågade ”säga ifrån vad de fackligt organiserade kvinnorna tänka” om att den fackliga solidariteten och rättvisekraven inte gällde dem. Den som vågade det presenteras i boken med porträtt och den här bildtexten:

Anna Johansson Visborg, ”Bryggar-Anna” kallad efter sin tid som bryggeriarbeterska, då hon grundande en av de första fackföreningarna för bryggeriarbeterskor. Hon blev kommunalpolitiker för socialdemokraterna, och stod bland annat bakom Kvinnohuset på Kungsholmen i Stockholm.

Sveriges Historia 1920-65 är en guldgruva för den som vill läsa om kvinnans villkor och reformer av dem under de båda världskrigen och tiden mellan den. Den ger också en hel del om begreppen och signalorden – men det har jag inte plats för att gå in på i det här inlägget. 

Vad varje läsare av boken kan märka dröjde det emellertid länge innan orden feminist och feminism blev vanliga. Detta stämmer med vad jag redan sett på Googles Ngram Viewer, tjänsten där frekvensen av ett eller flera ord visas i diagram. 

Feminist och feminism dyker inte upp på diagrammen förrän 1910. Här visar jag diagrammet för tiden från 1915 till det sista år som tjänsten når, dvs 2000:

Som synes börjar dessa nyckelord märkas först närmare 1970. Detta gäller ordens förekomst på engelska. Svenska saknas men den franska kurvan och den tyska är praktiskt taget desamma som den engelska. Därmed finns det skäl tro att den svenska kurvan visar samma utveckling. 

Att feminist/feminism började bli vanliga ord så sent som 1975 är en tankeställare idag när det blivit vanligt att beteckna en rad kvinnliga pionjärer för feminister som levde långt innan ordet började användas. 

Jag återkommer med glimtar från arbetet på att sammanställa begrepp och signalord. Dock en liten glimt här till slut: 

Ännu långt in i mellankrigstiden gällde att kvinnan måste skyddas från farliga arbetsplatser. Denna paternalism bekämpades, i synnerhet av liberaler. 

Idag yttrar sig paternalismen, även bland liberaler, i att kvinnan måste skyddas från att ta ut mer föräldraledighet än mannen.  

Asyl till afghanistanska tolkar! / Asylum to Afghan interpreters!

In my English nutshell
Interpreters employed by the International Security Assistance Force
 in Afghanistan are likely to be murdered by Talibans when the forces are withdrawn. Thus, several states have decided to grant their interpreters asylum.  So far that has been impossible the Swedish Government. The interpreters have to apply just as anybody, i.e. individually and only after having arrived in Sweden.
Now  Sverker Göranson, Supreme Commander of the Armed Forces, has protested against the Government. That is inspiring hope in all Swedes who regard it utterly shameful to treat the interpreters this way.

ÖB Sverker Göranson gjorde först något så svenskt som att sjukskriva sig under avsevärd tid. Han återinträdde i tjänst genom att besöka de svenska militärerna i Afghanistan. Sedan gjorde han något så osvenskt för en myndighetschef att han protesterade mot regeringen.

Göranson krävde att afghanerna som tolkat för de svenska styrkorna beviljas asyl utanför den normala svenska asylvägen. Detta krav och skälen för det berättade han om den 20 mars i Dagens Nyheter. Detta var en så märklig nyhet att DN-artikeln refererades i Svenska Dagbladet.

Nu är det dags för regeringen att öppna en särskild väg för asyl till tolkarna. Drar det ut på tiden bör en insamling sättas igång för att bekosta resan för tolkarna hit så att de kan ansöka om asyl här! Den individuella bedömningen behöver inte bli svår. Alla som arbetat för oss uppfattar talibanerna som fiender.

Finns inte en filantrop för detta så finns Facebook som kan nå många. Vem sätter igång insamlingen för att rädda tolkarna och Sveriges heder?  

Internationella Kvinnodagen / Women’s International Day

In my English nutshell

In 1792 Mary Wollstonecraft published A Vindication of the Rights of Women. She was outraged by the fact that the French Revolution had betrayed  the rights of women. She was already known for her articles, books and debates with important philosophers. Her observations and ideas are worth reading when looking at today’s situation.

Here I will draw the attention to War’s Unwomanly Face by Svetlaa Alexiijevitj and to the Swedish author Maria Sveland who is showing that Internet is being used for male hate attacks on women.

Mina tankar denna dag går först till Mary Wollstonecrafts bok Till försvar för kvinnans rättigheter, Ordfront 1998, översatt från hennes A Vindication of the Rights of Women 1792.  Boken kunde inte ha skrivits av någon annan. 

Mary Wollstonecraft hade rest sig från ett svårt underläge och tvingats bilda sig själv. Högre skolor var inte var öppna för kvinnor. Hon lyckades så väl att hon blev översättare från franska och tyska, skrev flera böcker och kom i livlig dialog med flera av den tidens mest kända tänkare från Jean-Jacques Rosseau till Edmund Burke. 

Hon hade glatts över de viktiga Insatser kvinnorna gjort i början av franska revolutionen och sedan blivit bestört över att kvinnan till slut undantogs från de rättigheter som revolutionen ledde fram till.

Att hon tidigt blev känd i Sverige kan bero på att hon for på affärsresor hit och sedan skrev intressanta iakttagelser. När kvinnorörelsen 1892 beslutat använda ordet feminist, tidigare mest uppfattat som nedsättande, började hon blir betraktad som västerlandets första feministiska filosof. 

Det bör vara en tillgång idag när själva beteckningen feminist kan vara viktig för politiker. Ekos lördagsintervu den 23 februari gav ett exempel. Ci Holmgren frågade ut Anna-Karin Hatt, It- och energiminister. Intervjun följde ett vanligt mönster. Frågorna går ut att få fram ett rakt svar i ett svårt ämne, gärna på någon öm punkt. Svaren går ut på att undvika ett rakt svar och i stället lägga fram ett politiskt argument. 

Anna-Karin Hatt visade sig vara skicklig i att inte besvara raka frågor rakt. En fråga fick dock ett rakt svar: Är du feminist? Svaret: Ja!  Det var allt som sades om det ämnet. 

Hur skulle Mary Wollstonecraft ha uppfattat detta när man väl förklarat ordet feminist för henne? Hon skulle förmodligen först försöka få en bild av kvinnans möjligheter och ställning i dagens samhälle, inte minst hennes möjligheter i fråga om utbildning.  Jag vill nu berätta för henne ett par exempel på hur världen har utvecklats i min livstid. Då är det naturligt att börja med en bok om tiden då jag var 11-17 år, den här:

Sovjet var det land på segrarsidan under andra världskriget där befolkningen drabbades i särklass hårdast. Det är naturligt att kriget där kallas Stora fosterländska kriget. Dess historia blev som vanligt skriven av segrarna, i Sovjet alltså kommunistpartiet. Det blev en historia om män som utförde hjältedåd under mäns kompetenta ledning.

Kriget har inget kvinnligt ansikte har skrivits av Svetlana Aleksijevitj. Genom att intervjua kvinnliga krigsveteraner, alltså kvinnor som deltagit i striderna vid fronten, har hon fått fram en annan bild än den officiella. Kvinnor utförde lika stora hjältedåd som männen och berättar dessutom om tydliga tecken på dålig ledning. Till slut har det blivit möjligt för Aleksijevitj publicera detta ocensurerat.

Kvinnorna kom till fronten i två vågor. Först anmälde sig medlemmar i Komsomol, ett teleskopord bildat av de ryska orden för "Ungdomens kommunistunion".  De var ofta så unga att de blev avvisade men många stod på sig, och förlusterna bland männen gjorde att motståndet släppte. De var entusiastiska kommunister och så romantiskt övertygade sovjetpatrioter att de trodde det skulle gå snabbt att slå fascisterna. Med galopperande förluster bland männen fick sedan allt fler kvinnor rycka in, ofta något äldre och inte fullt lika ideologiskt upptända även om ingen ifrågasatte ideologin. 

Kvinnorna fullgjorde alla slags uppgifter, från kirurgi till att släpa sårade ur stridslinjen, från att koka mat till att föra bombplan. De blev mycket uppskattade. Intervjuerna visar att kvinnorna i den manliga miljön lade ned stor möda på att föra med sig eller utföra något ”kvinnligt” om än aldrig så litet. Ofta nämns någon annan kvinnas ”skönhet”.  Ibland gjorde deras sätt att koppla av att de blev mer effektiva i tjänsten än männen som kopplade av bara med att röka. 

Mannan blev inget föredöme för kvinnorna men många av dem berättade om stora skillnader mellan männen i fråga om deras inställning till kvinnor, Flera kvinnor valde en man som föredöme när de själva blev befäl.

Per Ahlmark skriver i sina memoarer att han ser kvinnorna som ”en bättre sort”. De som har den inställningen bör få en tankeställare av Aleksijevitjs bok. När kriget var slut och frontkvinnorna kom hem, blev flera av dem trakasserade av medsystrar där och kallade horor. 

Här hemma har på senare tid Åsa Lindeborg, Maria Sveland och andra gjort samhället en stor tjänst genom att offentliggöra exempel på de utbrott av hat som de varit utsatta för, inte minst på Internet, till exempel bloggkommentarer. 

Maria Sveland ger nu ut en bok om detta, Hatet, en bok om antifeminism.  Första kapitlet återgavs i Dagens Nyheter den 2 februari. Hatet som hon och andra kvinnor drabbats av är dessutom ett ämne hon ofta återkommer till på sin blogg.

Hot och hat har länge intresserat mig, inte minst det som sker på nätet. På flera håll har det blivit nödvändigt att fastställa vad som är ”netikett”. Flera tidningar har valt att stänga sin kommentarspalt. Flera föreningars bloggar har tvingats tillsätta en redaktör för att ta bort hatkommentarer. Flera ”listor” för meddelanden och diskussioner i en grupp har tvingats utestänga alltför hatsprutande medlemmar eller förbjuda debatt helt. 

Ett vemodigt exempel på det senare är "Genuslistan", den elektroniska anslagstavla som Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller. Ingen debatt tillåts, endast meddelanden som inbjudningar till föredrag, utlysning av anställningar och stipendier och efterlysningar av litteratur eller forskare. 

Under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken upptäckte jag att kvinnor som hävdat att könsskillnader inte bara är inlärda förföljts på olika sätt och ofta tystats. Detta har gjorts av likhetsfeminister, i allmänhet kvinnor. 

Ett dystert exempel gäller Evelyne Sullerot, Frankrikes motsvarighet till Elise Ottosen-Jensen. I egenskap av forskare om kvinnor och författare om deras villkor hade hon lyckats få till stånd Frankrikes motsvarighet till  RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning i hård kamp mot katolska krafter. Hon hade sedan många år varit organisationens generalsekreterare. Dessa meriter skyddade henne inte på minsta sätt från förföljelse när hon ville ta in kunskap även från hjärnforskare och andra inom området biologi.

Jag har också hört hån och hat uttryckas på möten. Vid ett möte som anordnades för några år sedan av Fredrika-Bremer-Förbundet i samverkan med Män för jämställdhet  hörde jag från podiet hur namnet Pär Ström väckte hatfyllda utbrott bland en del av deltagarna. 

Det gjorde mig intresserad. Jag följde sedan hans blogg och fann att Ström konsekvent drev linjen jämställdhet som motsats till kvinnofrämjande. Han gjorde detta korrekt och sakligt och fritt från fientlighet mot kvinnor men bland alla kommentarer som kom in fanns också kvinnofientliga.  

2011 märkte jag att Pär Ström reagerade mot att SCUM-manifestet uppfördes på turteatern. Det fann jag vara en begriplig reaktion även om jag inte delade den utan i stället såg pjäsen. Manifestet är onekligen ett uttryck för hat. Dess författare, Valerie Solanas, hade dessutom visat att hon menade allvar genom att försöka mörda en känd man. Hat är inte något att gulla med.

Själv skrev jag på min blogg om Scum-manifestet och recenserade sedan pjäsen sådan den uppfördes på Turteatern.   Jag fann att föreställningen drog tänderna av hat ur SCUM, och det till den grad att publiken skrattade. Trots det kom orättvisor mot kvinnor ändå kom fram på ett utmärkt sätt. Hat kan hanteras på olika sätt.

Åter till Maria Svelands kapitel i DN. Vad finns att berätta ur den för Mary Wollstonecraft? Här har vägen beretts för utbildning åt alla, och inte minst kvinnorna har utnyttjat den. Två stora hatproblem ligger emellertid framför oss. Hur medveten är Maria Sveland, sedan länge en mycket känd författare, om de problemen?

Problem 1: Hån, hot och hat drabbar inte bara kvinnor, och hatarna är inte bara män. Många kvinnor kan gå lika hårt åt medsystrar som många män alltid kunnat göra mot dem som de uppfattar vara mot dem. Allt hat måste angripas.

Problem 2: Hån, hot och hat mot kvinnor kommer att öka kraftigt om vi inte radikalt ändrar skolans konstruktion. Arbeten som kan utföras av outbildade rationaliseras bort. För allt fler anställningar krävs akademisk examen. Allt fler pojkar misslyckas trots att vi haft ”en skola för alla” sedan grundskolan infördes och jämställdhet varit på läroplanen sedan 1969. Kvinnorna dominerar nu på alla universitetslinjer. 

Allt fler män blir hopplöst arbetslösa. De har förut inte kunnat hävda sig mot flickorna i skolan och märker sedan att kvinnor syns mer och mer i befattningar allt högre upp. Om inte annat möter de dem som makthavare när de vänder sig till Arbetsförmedlingen och sociala myndigheter. Kortslutning i hjärnan kan drabba alla – det är bara att vänta att hjärnan kortsluts på män som misslyckas när de ser allt fler kvinnor lyckas. De blir hatare.

Ser Maria Sveland dessa två problem? Det första ser hon inte alls. Hela hennes uppmärksamhet är riktad mot ”antifeministiska angrepp”. Hon ser inte heller det andra problemet trots att det är en bomb som kommer att explodera. Då är hon tyvärr med i ett stort sällskap, majoriteten.

Ingen tycks vilja se att vår skola könsdiskriminerar genom själva sin konstruktion. Jag ser konstruktionen därför att jag fått något att jämföra med genom att börja skolan 1934 och ta studenten 1946, vilket då bara någon procent gjorde.

Skolan var då en värld där krav sattes efter mognad, där alla insåg att inte alla var lika begåvade för allt, där vikten av ”hederligt arbete”, dvs hantverk, framhölls, där ”vilda pojkar” kunde skickas på ärenden och sluta efter årskurs 7 så att de kom ut och kunde få föredömen i olika åldrar, där läroverkspojkar aktade sig för att busa för mycket eftersom de kunde ”relegeras”. 

Sedan mina barn började skolan har vi skapat en uppväxt som innebär att varje individ varje år av sitt unga liv oavbrutet går i skola – dvs bara är tillsammans med jämnåriga. Där gäller samundervisning i alla stadier. Där får inte auktoritär befälsföring användas trots att många pojkar svarar bäst på den. Där förväntas alla bli högskolebehöriga. 

Inget av detta stämde med beprövad erfarenhet när det infördes, inget av det stämmer idag med rönen från den allt grundligare forskningen om individens utveckling. Den forskningen visar t ex att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt. 

Ända sedan 1969 har skolan försökt öka jämställdheten genom att uppmuntra flickor blir mer som pojkar, att ”ta för sig”. Nu vill man uppmuntra pojkar bli mer som flickor, mer ”empatiska”. Så länge den felaktiga grundkonstruktionen behålls kommer även detta att misslyckas.

Utan ändring i fråga om uppväxten och arbetsmarknaden kommer antalet män i underläge, inte minst bildningsmässigt, att öka. Då kommer deras primitivt uttryckta hat mot kvinnorna att öka. Redan har unga kvinnor i New Your och London i genomsnitt högre lön än de unga männen. 

Om inte vår bomb skolan desarmeras, kommer en sorglig dag någon av de allt fler hatande männen att skriva sin motsvarighet till Valeri Solanas  SCUM (Society or Cutting Up Men) Manifesto. 

Mary Wollstonecraft ville ge kvinnan möjlighet att hävda sig genom god utbildning. Kvinnan har i länder som Sverige fått den möjligheten och tagit den. Vad säger Wollstonecraft när jag berättar för henne om situationen här nu? I takt med allt fler män misslyckas fortsätter som förut allt fler särskilda vägar att byggas för kvinnor, vägar för att underlätta deras marsch uppåt. 

Idag, på Internationella Kvinnodagen, kan det också vara lämpligt att tala om för henne att hennes analys och tema från 1792 fortfarande gäller för kvinnorna i massor av länder. 

Närkamp med definitioner / Infighting with definitions

In my English nutshell

”Patriarchy” and other old notions are floating around, presented as scientificly defined. At the same time Gender research is expanding, producing new notions with scientific claims. So, at Södertörn University, I entered a course in Introduction to Gender scientific theories, listened to the first lectures and brought home the literature where the current notions are defined. Hopefully, I will be able to distinguish the slogans from the scientific notions.

De som tror sig arbeta för jämställdhet använder ofta begrepp som vid närmare granskning visar sig bara vara signalord.  Ett närmast komiskt exempel är könsmaktordningen. Den var utgångspunkt för S-regeringens jämställdhetspolitik men bara agitatoriskt definierad. 

Nationella Sekretariatet för Genusforskning driver Genuslistan en elektronisk anslagstavla, och på den efterlyste jag könsmaktsordningens defintion och ursprung. Det visade sig att ingen ville kännas vid begreppet. Det var bara ett signalord.

Nu har jag märkt att även unga människor kan uppfatta gamla patriarkatet som ett vetenskapligt definierat begrepp. Det gav mig lust att botanisera ordentligt i begreppsfloran. Alltså anmälde jag mig på Södertörns Högskola  till kursen Introduktion i genusvetenskapliga teorier, gick på de inledande föreläsningarna och skaffade litteraturen där definitionerna finns. Jag blev väl mottagen. 

Jag har alltså börjat arbetet på att inventera genusord för att skilja mellan definierade begrepp och agitatoriskt bestämda signalord. Blir ansträngningen mödan värd? Jag hade inte förr ställt den frågan förrän dessa notiser kom under mina ögon:

Till vänster besvarar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström frågan hur vi ska nå ett jämställt samhälle i Sverige: ”För att nå dit måste vi alla, varje dag, överallt, utmana de strukturer som stänger dörrar för miljontals kvinnor.”  

Till höger refereras ännu en studie som visar att fler män än kvinnor är benägna att ta risker. Den här gången gäller det studenter i nationalekonomi. Andra gånger gäller det grupper jag har observerat ända sedan 1950-talet då jag gjorde upptäckten att kvinnor i allmänhet inte söker befordran förrän de har mer kvalifikationer än vad som krävs medan massor av män glatt försöker när de inte har mer än 80 procent. 

Det är vanligt att peka på ”strukturer” utan att precisera vad man då syftar på. Jag har emellertid lagt märke till en sak. De som använder strukturer bär glasögon som skarpt inskränker deras synfält. Därmed ser de bara yttre strukturer som påverkar, inga personlighetsdrag hos individen som kan ha betydelse. 

I mitt förra blogginlägg, den 17 januari, gav jag ett tydligt exempel, hämtat ur SCBs underbara Lathund om jämställdhet  På tal om Kvinnor och Män som ges ut vartannat år. Det gällde ”Besvär av ängslan, oro eller ångest” och visar en oerhört stark könsskillnad oavsett ålder och hushållstyp. I den rapporten finns fler sådana exempel. 

Unga kvinnor och män som sedan årtionden kunnat välja fritt och uppmuntrats till det i sin skola har fortsatt att i huvudsak gå in på sina kvinnliga respektive manliga områden. Att fortsätta tro på att detta uteslutande beror på ”strukturer” är att förvägra individer att ha olika intressen. 

Detta att förklara allt med strukturer har så småningom lett in i en absurd situation. Kanske behövs det en Kafka för att skildra den. Jag syftar på följande kombination av fakta. 

I den svenska skolan misstrivs sedan länge allt fler pojkar. De avreagerar sig på olika sätt. De blir ett störande element för de studiemotiverade. De får mycket sämre betyg och ingen behörighet att gå vidare. Sedan slås allt fler vuxna män ut på arbetsmarknaden. 

Flickorna lyckas bättre i skolan och dominerar nu på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt införs krav på akademisk examen för allt fler anställningar.

Reformdrivarna i samhället använder ofta akademiska ord. Det läge vi har nu innebär något som de borde kalla ett paradigmskifte. En gigantisk förändring pågår. Som grupp räknat är kvinnorna inte i underläge, det är ett växande antal män.

Vid sidan av detta paradigmskifte finns det en förändring som inte pågår. Hela den kvinnofrämjande verksamhet som en gång byggdes upp av mycket goda skäl, den fortsätter som om den fått ett eget liv. Fortfarande öppnas och drivs program i syfte att skapa särskilt gynnsamma vägar uppåt för kvinnor. 

I detta läge är det inte det minsta underligt att förlorare bland männen utvecklar kvinnohat där de kan, till exempel på H&Ms facebooksida. Inte heller är det underligt att dessa män, som skolan aldrig lärde att uttrycka sig, då använder det könsspråk som de är vana vid. 

Vad som däremot är underligt är att kvinnor lever vidare i föreställningen att de som grupp är i underläge. Det märks inte minst på Genuslistan jag berättat om. Där märks också att kvinnor under genusutbildning precis som obildade män kan odla ett lika starkt intresse för könsorgan. 

Jag slutar med att återge en färsk inbjudan till ett seminarium i Uppsala. Det blir intressant att se om så småningom även de aktivister som inbjuder till det seminariet gör anspråk på att använda vetenskapligt gjorda definitioner.

Lathund 2012 för jämställdhet / Vademecum 2012 for equality

In my English nutshell 

Vademecum on Equality 2012  is published by Statistics Sweden, presenting women and men as they appear in official statistics. The overall picture: they differ remarkably in anxiety and they choose different occupations and different lines of education. I will post a reflections on some of these differences. 

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (2010) berättade jag om Lathunden som SCB ger ut vartannat år. Jag jämförde då upplagan 2008 med den tidigare och fann förändringar som avspeglade alliansregeringens tillträde med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister.

Nu har jag studerat Lathund om jämställdhet  2012 och där funnit mycket intressant. De som sätter en ära i att bära genusglasögon kommer troligen att se vissa av sammanställningarna men inte andra. Själv försöker jag lägga märke till om lathunden belyser sådant som inte brukar komma upp i könsdebatten. 

Dessutom kommer jag att spana efter vita fläckar bland sammanställningarna. Finns där till exempel någon sammanställning som visar hur det ivriga risktagande slår som många unga män hänger sig åt? De är ju kraftigt överrepresenterade i fråga om skador och dödsfall i trafiken.

Idag hinner jag bara peka ut en skillnad mellan könen som trots att den är mycket stark sällan nämns i debatten:

I alla åldrar och i typer av hushåll uppger kvinnorna oerhört mycket mer än männen att de har ängslan, oro eller ångest. En så stark skillnad motiverar forskning om både situationella och genetiska faktorer eller, rättare sagt, om samspelet mellan dessa olika slag av faktorer. 

Når vår Max 200 år? / Will our Max reach 200 years?

In my English nutshell

Our great grandson Max is exploring the world. According to a prognosis published by Swedish newspapers he might reach the age of 200 years. James Vaupel, demograph at The Max Planck Institute, predicts that the spectacular increase in length of life will continue. Thus every other new-born will reach 104 years. Here I expose presumtions that the prognosis is based on and point at facts that Vaupel has not taken into consideration. 

Finally we wish you all a prosperous 2013!  

Vår dottersonson Max, snart tre, undersöker världen. En forskare har gjort en prognos om människans livslängd. Enligt prognosen kan enstaka nu levande individer bli 200 år. Max kan tänkas vara en sådan individ. Unnar vi honom ett sådant öde?  

Prognosen är intressant för mig som nu med god marginal levt längre än alla mina förmödrar och förfäder. Prognosen är intressant för tidningar och författare. Den 22 september presenterade Svenska Dagbladet en artikel under rubriken 

För att nå 100 kvittar livsstil.

Artikeln inleddes med en intervju av Ruth Engström. Det framgår av intervjun att Ruth kommer från Nybro som ligger innanför Kalmar. Poängen är att arvsanlag avgör om hög ålder nås. 

Mer skulle det bli. Den 27 december berättade samma tidning: 

Varannan nyfödd väntas blir 104 år

Enligt en demograf vid Max Planck-institutet ser inte forskarna längre något tak för hur gamla vid kan bli. En demograf är inte en apparat utan en forskare i befolkningsutveckling. Forskaren som trätt fram heter James Vaupel. Hans prognos visar att hälften av de barn som föddes 2012 i Sverige förväntas bli minst 104 år gamla. 

Det är till och med troligt att något barn som fötts nu når 200 år. En av dem skulle alltså kunna vara vår Max som nyfiket ser på världen ur olika vinklar. Samma prognos från samma källa presenterades också i Aftonbladet, och där under rubriken: 

”Den första 200-åringen redan i livet”

James Vaupel anger två skäl till sin prognos. Det ena är att alla prognoser hittills sagt att ökningen av medellivslängden kommer att plana ut. De har visat sig vara fel. Alltså kommer ökningen av livslängden att fortsätta. Det andra skälet är att sjukvården och välfärden förbättras som hittills och att livsstilen blir sundare.

Det första skälet blev jag varnad för redan när jag läste statistik på 40-talet. Att låta en observerad kurva fortsätta in i framtiden kallas ”extrapolera” och får göras endast om det finns starka skäl anta att faktorerna som påverkat kurvan fortsätter att vara desamma. 

Vaupel grundar sitt andra skäl på två rena antaganden: 

Sjukvård och välfärd förbättras. 

Livsstilen blir sundare. 

Han ställer inte frågan om sjukvård och välfärd kan finansieras på ens samma nivå som nu när åldringarna blir en allt större andel av befolkningen. Han glömmer att allt fler barn, ungdomar och vuxna numera rör sig mycket mindre än förr vilket är en allvarlig belastning för deras framtida hälsa. 

Må var och en tänka efter om hans antaganden är realistiska. De säger dessutom ingenting om arvsanlagen.  Det sker däremot i en artikel den 30 december under rubriken:

Här blir människor allra äldst 

Artikeln inleds:

Ett område med exceptionellt stor andel hundraåringar har upptäckts i södra Småland och norra Skåne. Andelen 100-åringar är så hög att zonen, enligt boken Åldrandets gåta, slår sig in strax bakom världsberömda öar av hälsa som Okinawa och Sardiniens inland. 

Här citeras Örjan Hemström, demograf på SCB, och han tar upp en faktor som Vaupel förbigår:

– Det verkar finnas något som påverkar livslängden i de här regionerna. Vi kan inte säga vad det är. Det behöver inte vara generna. Det kan vara någonting i miljön, kanske vattenkvaliteten eller något i livsstilen.

Vad som är förvånande i dessa artiklar är att varken James Vaupel eller Örjan Hemström tar upp den försämring av hälsan som är på gång. De flesta 20-talister och 30-talister fick förflytta sig för egen kraft ända från första skoldagen. Det gav god grundkondition och minskade risken för benskörhet. De allra flesta i de årskullar som nu höjt de levandes antal slutade dessutom skolan efter årskurs 7 och tvingades röra sig till och i arbetet. 

De flesta barn transporteras nu till skolan. Få barn arbetar. Stora delar av årskullen sitter dessutom stilla framför dataskärmar eller läsplattor. Dessutom får alltför många barn så mycket pengar att de kan köpa godis och sockerhaltiga drycker . 

Detta lägger grunden till en allt viktigare klasskillnad, skillnaden mellan å ena sida barnen som växer upp hos nogräknade föräldrar med självförtroende att lära sina barn till ett sunt liv, å andra sidan barnen med föräldrar som inte har möjlighet att göra det eller som inte klarar det.

Vi tror att vår Max – vårt olderbarn som det heter på norsk – får hjälp under uppväxten att lära sig vad som krävs för ett sunt liv.  Då kan han bli en av dem som bidrar till att James Vaupels prognos håller, åtminstone för en del av befolkningen.

Vi önskar alla som tar del av denna blogg 

ett lyckosamt och tankeväckande 2013!