söndag 25 januari 2015

Minnesdagar för Folkmord / Remembrance days for Genocides


In my English nutshell
January 25: Remembrance Day for the Genocide of Armenians when the Osman empire was transformed to a national state. January 27: Remembrance Day for the Genocide of Jews. Now ademandforaction.com is fighting against the ongoing IS genocide.
In Sweden a novel called Att inte vilja se (Not willing to see) has led to accusations against the author, Jan Guillou.  
The critics: everybody in Sweden must have been aware of the atrocities.
I myself: in spite of the fact that I grew up detesting Hitler the opening of Auswitch gave me a total surprise. My mind had not been able to take the plunge from atrocities to genocide.


Den 25 januari är minnesdagen för folkmordet på armenier och flera andra minoriteter. Det begicks under första världskriget när Turkiet snabbt ville göra sig till en nationalstat av europeisk modell. Alltså inte tolerant mot minoriteter så som det gamla osmanska riket varit. Där hade både armenier och greker haft viktiga uppgifter.

Det fanns vittnen till det folkmordet slog larm, till exempel den svenska missionären Alma Johansson och USAs ambassadör Henry Morgenthau Sr. Men statsledningar och press ville tänka på annat. När Hitler började tala på allvar om att utrota judarna, hänvisade han till att ingen kom ihåg hur armenier hade utrotats.

Nuri Kino berättar idag om det folkmordet i Svenska Dagbladet.   Under hans namn står A Demand for Action Det är en kamporganisation mot det folkmord som IS nu bedriver i Syrien och Irak. 

Och i övermorgon kommer Förintelsens minnesdag. De flesta förknippar den nog bara med den industriella avlivning som fulländades i Auswitch. Men lika många judar mördades i andra länder och i samarbete mellan de tyska trupperna och judarnas grannar. 

Det dröjde flera år innan den delen av folkmordet blev ordentligt beskrivet. Alla som hjälpt tyskarna hade ju intresse av att det inte skulle bli känt. Och de som inte hjälpt dem ville inte ha sett något. 

Det sättet att reagera finns hos oss också, och det märktes i högsta grad under andra världskriget. I början, långt före Stalingrad, var det få som ville se eller ta intryck av det de såg. ”Inte reta tysken” var det som gällde. 


Att inte vilja se är Jan Guillous fjärde roman i sviten Det stora århundradet. Den som inte vill se är romanens huvudperson, utbildad i Tyskland och med täta band till landet. Märkligt nog har Guillou blivit angripen på temat att alla måste ha sett och att han förtigit detta.

Måste alla ha sett? Argumentet för det verkar vara att ohyggligheter publicerats i svensk press. Javisst! Så tidigt som i december 1939 gav till exempel den försiktiga Göteborgs-Posten upplysningen att de tyska judarna hänvisas till kroppsarbete och förses med livsmedelskort – men inte med klädkort!  

Den som påstår att svenska folket inte kunde läsa i sina tidningar om nazisternas grymheter talar mot bättre vetande. Grymheterna stod där likaväl som vår egen grymhet att vägra judar komma hit. Men grymheter är inte detsamma som systematiskt utrotning.

Nu vill jag framträda som vittne. Min far, en överlevare från tre torpederingar och ett luftangrepp under första världskriget, var övertygad om att det skulle komma ett nytt krig. Därmed kom jag att ovanligt tidigt för min ålder följa kriget och det som skrevs om grymheter mot judarna. 

Jag var helt övertygad om hur usel naziststaten var och tvivlade inte på att den var i stånd till förbrytelser. Men trots detta: när jag 17 år gammal såg journalfilmerna från Auswitch var detta något fullkomligt nytt för mig. 

Jag, som hade en solid misstänksamhet mot den tidens Tyskland, hade inte kunnat ta tankesprånget från grymheter till industriell utrotning. Senare har det ju också visat sig att det officiella Sverige hade fått rapporter om det folkmordet men valt att tiga. 

Må varje minnesdag över ett folkmord hållas levande för att få alla att vilja se varje tecken på att ett nytt dragit igång! 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

söndag 18 januari 2015

Tidiga betyg? Skolan skadad av Svenska sjukan.


DN DEBATT 14 januari:
”Inga hållbara argument för betyg redan i fjärde klass”
Så skrev Kungliga Vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola. 


SvD NYHETER 16 januari
Björklund avfärdar kritik mot betyg 
- De påstår att det inte finns tung forskning för betyg. Men det finns heller ingen tung forskning mot betyg, däremot en omfattande beprövad erfarenhet i hela världen som talar för betyg.
Björklund säger att alla länder som presterat bra i Pisa-mätningarna har tidigare betyg än Sverige.

Vi som fick betyg redan från första klass, alltså årskurs 1 i dagens språk, är inte tillfrågade!

Det är inget unikt. Nästan inga skolor frågar gamla elever som hunnit bli mogna om vad de fick ut av sin tidiga skoltid. Och årgång efter årgång av skolreformister ända sedan 50-talet har varit ivriga att göra skolan ”modern”.

I sin modernitetsiver har de i regel inte frågat efter tidigare elevers erfarenheter. De har varit fullt upptagna med att vända sig bort från beprövad erfarenhet och från forskning som bekräftar den.  

Som luttrad utredare i många årtionden – en del erfarenheter har jag redovisat i Statens Ostyriga Utredande, SNS 1972 – har jag till slut insett detta: Många svenska utredningar och reformer drabbas av något som jag vill kalla Svenska sjukanDen har i hög grad skadat skolan.

Första stadiet i denna sjuka: idén till en reform utgår från något som uppfattas vara självklart. Det är emellertid bara ett antagande som styr slutsatserna i en viss riktning. Sista stadiet: reformen genomförs rikstäckande. Därmed kan den inte utvärderas. Det finns ju ingenting att jämföra med!

Låt mig nu berätta om mina egna erfarenheter av betyg från och med första skolåret. 



Det här är mitt betyg efter första läsåret i första skolåret. Uppförande Mycket gott, Flit Mycket god, men Framsteg Goda, alltså inte Mycket goda. Inte att undra på! Jag kunde inte sätta bokstäver och siffror i rätt ordning på svarta tavlan eller på papperet. Vad blev nu min erfarenhet av betyg varje termin ända från första klass, alltså åk 1? 

I andra klass betygsattes vi som förut i Uppförande och Flit men dessutom i 8 olika ämnen.  I tredje byttes betyget i Flit mot Ordning och där fick jag C. Jag kom för sent – det fanns ju så mycket intressant att studera på vägen till skolan! Men i klass 4 kom jag i tid tillräckligt för att slippa vara underkänd i ordning. 

Varken jag eller mina föräldrar tilläts vara okunniga om att jag avvek från de andra. Jag kallades ordblind, och den avvikelsen var omöjlig för Fröken att klara. Då skulle ju resten av den stora klassen bli lidande.  ”Pojken måste gnuggas hemma”. Envist repeterande var den enda metod man kände till på den tiden. Och ännu hade inte illusionen uppkommit att skolan skulle klara allt. 

Betyget från vårterminen i åk 4 visar att jag hade lågt betyg i alla ämnen där betyg sattes efter skriftliga prov eller krävde penna på papper. Ingen tvekan om var jag stod! Och ingen tvekan om var min vilde bror stod. Han fick C i Uppförande för att han busade och störde de andra. 

De C vi fick gjorde det klart för oss och våra föräldrar att det var nödvändigt komma i tid och att sluta störa undervisningen. Till slut gjorde vi det. Betygen fungerade!  För oss – andra barn kan ha störts för livet av orättvisa betyg.

Varje ny kull av skolkonstruktörer ville först och främst ha en modern skola för att utjämna klasskillnader. Ett sorgligt resultat blev moderörelser.  En tid ville lärare till exempel inte "låtsa om" att en elev var avvikande, ordblind som jag eller vild som min bror.  Sådana elever fick inte ”pekas ut”, de släpptes upp och blev överrepresenterade i våra fängelser. 

Samtidigt greps osäkra föräldrar av förhoppningen att skolan skulle klara barnen och avstod från att själva ta ansvar. Utan betyg påmindes de inte längre lika tydligt om det ansvaret när betygen började strykas i de lägre årskurserna.

När? Jag ringer Skolverket. Får svaret: Vi ger inga upplysningar om skolhistoriska frågor. Det gör Kungliga Biblioteket! För den som svarar där är detta en överraskning, men hon lovar hitta en expert som bör kunna besvara frågan så småningom.

Den enkla frågan om när betygen började tas bort i de lägre årskurserna kan alltså inte besvaras rakt av. Det uppfattar jag som ytterligare ett tecken på att skolan ända sedan 50-talet omkonstruerats utan hänsyn till tidigare erfarenheter. Detta har hela tiden skett i goda syften, det grundläggande att minska klasskillnaderna.

Med de nya konstruktionerna har klasskillnaderna i elevernas resultat tvärtom ökat – och att allt fler pojkar misslyckas. Här behövs verkligen en rad reformer för att få igång en läkning av skolans skador! Då är det naturligt att överväga ett återinförande av tidiga betyg och diskutera skälen för och emot.

Vad som än beslutas om ”tidiga betyg” är det viktigt att reformen inte görs rikstäckande. Det måste finnas olika alternativ att jämföra och utvärdera! 


PS om de avvikande bröderna. 
Den ordblinde upptäckte när han var tio år att bokstäver och siffror hamnade på papperet i rätt ordning när han slog dem på tangenter. Den vilde fick som vuxen folk med sig och var alltid ordförande i något, t ex sitt fack och sin kommun. Båda hade haft hjälp av sina tidiga betyg.



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

torsdag 1 januari 2015

2014: glimtar av vad jag fäst mig vid


Drygt 500 kronor, för en uppsättning med sju kvinnliga hjältar av I Am Elemental. Två mödrar, arga på Barbie, har satt igång detta för att locka flickor tänka att de kan rädda världen. Varje figur föreställer ett element av hjältemod, till exempel uthållighet och ärlighet. 

Projektet leder min tanke mot något jag ofta observerat hos feminister: beundran för den starke mannen och vilja att ha just honom som föredöme. Den är alldeles tydlig redan hos Simone de Beavoir. Detta kan hjälpa till att förklara varför en del vill vara likhetsfeminister och ändra på flickors och pojkars lekar för att uppnå det. 

Nu kan fickor få en uppsättning av sju motsvarigheter till Batman, Stålmannen, Fantomen, Spider man och min barndoms Mandrake. Hoppas någon undersöker om de blir modigare än Mona Sahlin och de andra Barbie-flickorna. 

Mark Zuckerberg, Facebook-startaren, är på internationell turné för att övertyga statsöverhuvuden att få alla jordens invånare online, även de i de mest avlägsna områdena. Han har också satt igång utveckling av drönare, satelliter och laserkanoner för att undanröja alla tekniska hinder. Vad lekte månne han med som liten?


Att kvinnor i forskningstoppen varit få har ofta uppfattats som bevis på diskriminering. Orsaken kan vara diskriminering. Den kan också vara något annat, till exempel vad kvinnor intresserar sig för. Det faktum att professorer i biologi varit mycket vanligare än i fysik visar att det kan finnas könsskillnader i valet av ämnen. 

När det nu erkänts att Maryam Mirzakhani finns i den absoluta toppen av matematiska forskare, bör flickors intresse för matematik öka. 

Förfärliga världsnyheter 2014: Värst IS-offensiven som systematiskt bygger på terror. Värst i vårt närområde Putins offensiv i form av propaganda, hot och dold krigföring. Sverige måste vakna ur sin törnrosasömn bakom illusionshäcken. 

Glad världsnyhet gäller San Fransisco, staden blev först och svårt drabbad av aids-epidemin för tre årtionden sedan. Se gärna Aids i verkligheten (G Claesson, A Wijkman). Nu ser det ut som att San Fransisco blir första staden där ingen längre dör i aids och hiv inte sprids. 

Den viktigaste politiska nyheten för mig: fler än jag börjar inse att vi lever i ett paradigmskifte vad beträffar kvinnor och män. Se mitt förra inlägg, den 19 december, om spinndoktor som ser framåt, tyvärr ännu med ett begränsat synfält.

En glad nyhet här på bloggen den 10 december: Hopp om Liberala Kvinnor. Det hade väckts av ny ordförande, Gulan Avci, och ny styrelsesuppleant, Robert Hannah, som båda arbetar hårt för individens rätt. 

Jag nämnde som kontrast likhetsfeminister. Sådana har "förföljt" medsystrar som "vågat hävda att könsskillnader inte bara beror på 'strukturer' och 'inlärning av roller'”.  Snabbt kom en kommentar från Jessica Bagge, Liberala Kvinnors förbundssekreterare: "Liberala kvinnor är likhetsfeminister." 



Må 2015 lyckas för alla som läser inläggen på denna blogg! 
Kommentera gärna inläggen!  

Den som trycker KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

fredag 19 december 2014

Spinndoktor ser framåt – med begränsat synfält


Denna rubrik står över en helsidesintervju i nr 50 av Folkpartiets Tidningen Nu. Den som intervjuas är Per Schlingmann, tidigare Moderaternas partisekreterare och spinndoktor, nu konsult, föreläsare och författare, senast av boken Urban Express som han skrivit tillsammans med ekonomie doktor Kjell A Nordström. 

Intervjun är intressant av två skäl, och Schlingmann ägnas också ett helsidesfoto i bild, här återgivet beskuret. 


Det första som gör Schlingmanns framställning intressant är att han utan reservationer pekar på och ger exempel på det paradigmskifte som jag själv slog larm om som kandidat i provvalet – då utan något resultat över huvud taget. Den som går till sökrutan här överst till vänster och skriver En kandidat kommer till inlägg den 2 och 5 oktober 2013. 

Där skrev jag att "en jordskredsförändring" pågår genom "att unga kvinnor idag dominerar på universiteten samtidigt som arbetslivet kräver mer teoretiska meriter” och genom att skolan är så konstruerad att allt fler pojkar misslyckas där.    

Schlingman påstår att det redan finns många kvinnor som tjänar mer än sina manliga kolleger. Svepande, men visst tjänar unga kvinnor i New York och London i genomsnitt mer än unga män. En orsak han pekar på: robotiseringen tar över i typiskt manliga områden. Med "mekanisering" som nyckelord har den utvecklingen pågått länge – jag pekade på den i valrörelsen 1960.   

Han nämner inte att allt fler pojkar misslyckas i skolan. Vidare gör han som nästan alla andra, tiger om att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män. I stället säger han: ”kvinnor är bättre på att läsa in långa texter och lära sig årtal”. Får se om likhetsfeminister tål det!

Han nämner heller inte vad som hände med massan av kvinnor och med det ökande antal män som misslyckas. Som jag berättade närmare om i mitt förra inlägg, Hopp om Liberala Kvinnor, fortsätter flickor att främst välja gymnasielinjer som leder dem till lägre avlönade yrken. Dessutom ökar antalet utslagna män. 

Schlingmanns slutsats är det andra skälet till att intervjun med honom är intressant. Han ifrågasätter varken kraven på kvotering av kvinnor eller omfattningen och ökningen av alla de program som drivs för att ge kvinnor särskilt stöd och särskilda genvägar att nå toppen. 

I stället hänvisar han till ”feministiskt initiativs frammarsch bland högutbildade kvinnor i städerna i höstens val” och fortsätter: ”Politiken kan användas för att knuffa frågor som föräldraförsäkring och kvotering framåt.”  

Per Schlingmann är alltså inte intresserad av vad folket har för uppfattning. Genom att hänvisa till Gudrun Schyman visar att han att han lever mer i massmediavärlden än i folkets och är förförd av den makt politiker kan utöva. Det är han tyvärr inte ensam om. 

Det är troligt att detta inlägg blir det sista före Jul och Nyår. Så jag önskar er alla 


God jul och Gott Nytt År 

och gör det med en julhälsning från två tomtar i verkligt god kontakt med folket.



KOMMENTERA

onsdag 10 december 2014

Hopp om Liberala Kvinnor / Hopes of Liberal Women


In my English nutshell
Liberala Kvinnor (Liberal Women) is a small but convincing group within The Liberal Party. The leaders of the group have jumped into the paternalistic mainstream of feminism.   
Now the board has got a new chairwoman, Gulan Avci of Kurdish origin, and a new deputy member, Robert Hannah of an Assyrian family. 
They both work for human rights and the rights of the individual against the culture of honour. Now I hope they will broaden the debate within Liberala Kvinnor.


Liberala Kvinnor, en mycket aktiv grupp inom Folkpartiet, har valt ny ordförande, Gulan Avci, och en ny styrelsesuppleant, Robert Hannah. De inger mig hopp.

Gulan Avci, riksdagsledamot av kurdisk härkomst, ingick i den grupp av invandrare med Mauricio Rojas i spetsen som fick Folkpartiet att lämna den nedlåtande och passiviserande attityden ”vi ska ta hand om våra invandrare”. Hon har engagerat sig hårt för armeniernas och kurdernas sak och mot den inskränkning av individers frihet och säkerhet som hederskulturen innebär. 

Robert Hanna, riksdagsledamot från den assyrisk familj, tog sig genom sin personvalskampanj till Riksdagen förbi fyra andra kandidater. Han har vunnit utmärkelser som människorättsjurist och angriper hederskulturen, bland annat  genom att välja vara ”både assyrier och bög”. 

Det hopp dessa båda inger mig är att de får Liberala Kvinnor börja ifrågasätta sin syn på kvinnan. Nu ser de henne som medlem av en grupp att hjälpa, styra och gynna, inte som individer. Detta innebär paternalism och sådan reagerade liberala kvinnor förr hårt mot, till exempel att kvinnor spärrades från arbeten som ansågs olämpliga för dem. 

Paternalism stämmer med socialistiskt tänkande men inte med liberalt. Som nyss utsedd partiordförande framhöll Stefan Löfven detta:
Jag är feminist, punkt slut! 
Och jag tror på könsmaktordningen.

Detta är en trosbekännelse. Att inte uttala den kan vara farligt. När Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister ”avböjde etiketten feminist” blev hon ”död” för feminister i massmedia.

Feminism kunde vara naturlig även för liberaler så länge orättvisor främst drabbade kvinnor. Men nu har ett paradigmskifte ägt rum! Allt fler pojkar misslyckas i skolan, unga kvinnor utgör flertalet på nästan alla universitetslinjer, arbetslivet kräver allt oftare teoretiska meriter, antalet utslagna ökar med män i majoritet.

Särskilt allvarligt: feminism har kommit att domineras av likhetsfeminism. Jag gjorde en skrämmande upptäckt under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken: 
Likhetsfeminister har förföljt och till stor del lyckats tysta medsystrar som vågat hävda att könsskillnader inte bara beror på ”strukturer” och ”inlärning av roller”.  

Sedan boken kom ut 2010 har jag gjort fler skrämmande upptäckter. Dessutom har jag aldrig fått framträda inför Liberala Kvinnor. Jag har i nu fyra år erbjudit mig att tala vid möten med mitt vittnesmål, men förgäves. I partiet låter Liberala Kvinnor ”äga” jämställdheten och följaktligen har jag inte fått bidra i kommittéer för att utforma politiken.

Därmed hamnade partiet i kampanjen Ja till feminism utan socialism med dess beskyddande paternalism – som om paradigmskiftet aldrig ägt rum, som om inte kvinnor och män har olika intressen, som om inte kvinnor söker sig till yrken med låg lön och flickor fortfarande väljer gymnasielinje med det i sikte. 

Folkpartiets medlemmar utgör bara 5 procent av dem som senast röstade på oss. I den situationen kan även en mycket liten men övertygad grupp få genomslag. Övertygelse övertygar! Liberala Kvinnor har bara 6 procent av medlemmarna men en ledning som är starkt övertygad.

Vad jag hoppas av Gulan Avci och Robert Hannah är att de får Liberala Kvinnor att släppa fram en öppen och ifrågasättande diskussion om en effektiv och liberal politik för jämställdhet. Folkpartiet måste utforma ett program för jämställdhet som både utgår från verkligheten och är liberalt.


Det hinner vi inte inför det bisarra extravalet! Då blir det väsentliga att återvinna förtroendet som bästa skolparti! Folkpartiet måste lägga fram en plan för att sätta igång arbetet på att ge skolan en ny grundkonstruktion. Att hålla individen oavbrutet i skola under hela uppväxten, alltså bara bland omogna jämnåriga, stämmer varken med beprövad erfarenhet eller forskningen. 









KOMMENTERA

lördag 29 november 2014

Koldioxiden: äntligen begriper jag hotet


SVT har sänt Cosmos, ett program i 13 avsnitt gjort av National Geographic. Programserien är modellerad på Carl Sagans berömda serie 1980 med samma namn. Berättaren är Neil deGrasse Tyson  en av Sagans lärjungar, astrofysiker. Han hade som sjuttonåring fått hjälp och uppmuntran av Sagan.

Serien har ett tema: 
Vetenskap är inte kunskap. 
Vetenskap är arbete för bättre kunskap. 
Vetenskap ifrågasätter! 

Flera exempel lämnas emellertid på att den som ifrågasätter och kommer på en ny kunskap kan råka mycket illa ut. Det sker när de som svarar för dagens kunskap gör sig till ombudsmän och bastion för just den. Över huvud taget skildrar serien människan som fanns i varje banbrytare – och människan som ofta var nödvändig för att hjälpa fram banbryttaren. 

Programmets kombination av fakta med konst vid presentationen gör den mycket pedagogisk. Avsnittet 12, till exempel, fick mig att förstå vad jag med min ifrågasättande läggning varit misstänksam mot, nämligen dessa påståenden:

Just koldioxiden är en avgörande faktor för temperaturhöjningen. Den höjningen måste leda till att världshavets nivå höjs. Klimatforskare är eniga om detta. 

För mig har klimatforskarnas enighet varit en varningssignal. En flock kan ha fel, det visar inte minst andra avsnitt i Cosmos som beskriver hur flocken har kunnat förfölja nytänkare. 

Alla seriens avsnitt finns ännu en tid på SvT play.  Avsnittet http://www.svtplay.se/video/2492926/varldens-fakta-cosmos/avsnitt-12 inleds med en miljon år i Venus barndom, en geologiskt och klimatmässigt idyllisk tid. Sedan kom en tid då vulkanutbrott började förändra atmosfären och samspela med strålningen från Solen och rymden. Neil deGrasse Tyson ser detta från sitt rymd- och tidsskepp och konstaterar:


Han fortsätter på ett sätt som börjar väcka mitt förtroende:



Förtroendet fortsätter att öka när avsnittet fortsätter. Jag känner mig respekterad som ”skeptiker”. Lyssnar på skälen som anges varför en process kan ”tippa över” genom en samverkan mellan olika förändringar, till exempel vulkanutbrott. Slutligen avstår Neil deGrasse Tyson från att göra väsen av vattennivån.

Jag grips av hopp. Kanske flocken av eniga klimatforskare börjar inse att varmare hav = stigande nederbörd = tjockare inlandsis i Antarktis centralmassiv. Hur som helst: Cosmos har hjälpt mig att tänka friare och inte avfärda hotet från koldioxid bara därför att de som framfört det uppträtt nedlåtande mot skeptiker och dragit till med argument alltför frikostigt. 

Nu bör någon göra ett kompletterande program om vad människan gör galet genom mer än att öka halten koldioxid. Redan detta att vi blir fler och att köttätandet bland oss ökar kommer att drastiskt höja halten av metan! 


Ur mitt haikubarium:
Stark nyfikenhet
gör åldrandets väg utför
ytterst intressant


KOMMENTERA

måndag 10 november 2014

Rosfeber > Det andra könet > Haikubarium


Fredagen jag inte glömmer: frossbrytningar starkare än jag någonsin förut haft. Lördagen vårdkedjan jag minns: 1177 – Närakuten Löwenströmska – Akuten Danderyds. 

Diagnos: Rosfeber, bakterier i blodet, dvs blodförgiftning som man förr dog av. Behandling: Antibiotika intravenöst och annat från olika hängpåsar. God mat.   Bemötande: personalen kunde inte ha varit bättre, förstod till och med min humor.

Förberett mig för sysslolösheten genom att ta med Simone de Beauvoir: Det andra könet. Hade än en gång läst att den boken var oerhört viktig för feminismen. Misstänkte dessutom att boken varit en trampolin för många som dykt ned i trosföreställningen att könsskillnader bara är inlärda.

De första 150 sidorna ger mänsklighetens historia med arbetsfördelningen man/kvinna. Den arbetsfördelning som varje ekonomisk ordning frambringat från jakt/samlartiden till fabrikstiden, arbetsfördelningen som i varje sådan ordning utnyttjat skillnaderna mellan den genomsnittliga kvinnan och den genomsnittliga mannen. 

Här visar de Beauvoir att hon är en lärdomsgigant som inte bara skildrar arbetsfördelningen vid varje ordning utan dessutom  hur den tolkats av olika bedömare, till exempel Marx och Engels. 

Resten av boken skildrar kvinnans situation idag, dvs 1949. Lärdomen flödar lika rikt och inspirerande. Det hindrar inte att de Beauvoir verkar sitta fast i ett tankespår: I och med att maskiner gör allt mer av kroppsarbetet spelar det allt mindre roll att den genomsnittliga kvinnan är fysiskt svagare än den genomsnittliga mannen. 

Helt riktigt – men lärdomsgiganten verkar bortse från att människan kan ha behållit en del av de könsskillnader som utvecklats under det väldiga antalet generationer som under många årmiljoner föregick jordbruket. 

Det kan vara en sådan könsskillnad som gör att fler män än kvinnor är risktagare, att unga män kör ihjäl sig (och andra) långt mer än unga kvinnor och att kvinnliga traversförare i genomsnitt visat sig bättre än manliga. 

Jag lägger ifrån mig boken berikad med massor av kunskaper men med min misstanke bekräftad. Det andra könet lockar läsaren in på tanken att det moderna samhället inte längre behöver ta hänsyn till några andra könsskillnader än sådana som kan ändras, dvs de inlärda. 

Så hemma och dags att återuppta det jag ville göra före frossbrytningarna. Det visar sig att Rosfeber och/eller de Beauvoir hindrar mig att tänka enligt den planen. I stället hoppas en haiku fram:
”Andra könet” av
Simone de Beauvoir
blev till ett samkön. 

Fler hoppade fram. Jag har tydligen börjat bygga upp ett haikubarium. Ett exempel till:
Jag ville sova.
Jag ville verkligen somna.
Men det var en dröm.


KOMMENTERA