måndag 25 maj 2015

Hero i helveteseld


Alla såg inte Måns Zetterlöw vinna. Alla såg honom inte fira segern eller höra vad han sa då.


Helveteseld hindrade mig att se finalen. Så hette bältros förr, innan vi blev eufemistiska, och så heter sjukdomen fortfarande i Danmark och Norge.

Men jag tog del av finaluppståndelsen efteråt. Måns utnämnde oss alla till hjältar. Det passade mig utmärkt så eländig som jag kände mig. Helveteseld har fått sitt namn efter den sveda den orsakar men den angriper kroppen – och humöret – på fler sätt. 

I oktober kämpade jag med rosfeber – ett vackert namn. Jag fick lära mig att det är en form av blodförgiftning, orsakad av en bakterie. Nu har jag fått lära mig att bältros – det vackra namnet på helveteseld – orsakas av ett herpesvirus. Mitt medicinska kunnande ökar sjukdom för sjukdom! 

Måns Z påminde mig om en av de märkliga förändringarna i språket. Han använde ordet skit flera gånger, till exempel i skifthäftigt. Det är verkligen intressant hur snabbt det ordet har kunnat sprida sig från dassen. Samtidigt har de gamla orden avföring och urin ersatts av småbarnsorden bajs och kiss. 

Livet och språket blir allt intressantare! Just nu lär jag mig mycket om vad helveteseld innebär. Det kanske kan hjälpa mig i skärselden. 

Ur mitt haikubarium:
En hjälte är jag
i otäck helveteseld.
Det är skithäftigt!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA




lördag 9 maj 2015

”HJÄLP MIG ATT DÖ [när det är dags]"


Det enda vi vet säkert i livet är att det tar slut. Jag fick som sexåring 1934 förmånen att se en god död. Min fars älskade och beundrade mormor vinkade adjö till oss barnbarnsbarn, vit mellan vita lakan. Jag fick som tolvåring 1940 se en ond död. En kvinna på ålderdomshemmet där min mormor dog skrek så att jag kan höra det ännu.  Hon skrek till Gud att hon ville dö. Hon hade då legat förlamad i fjorton år.

I medelåldern fick jag åter uppleva en ond död och en rimligt god. Min cancersjuka mor opererades och opererades. Att hon inte ville det spelade ingen roll: läkarna kände sig tvungna att göra vad som göras kunde. Min utslitne och sjuklige far, däremot, fick dö på sitt ålderdomshem utan att sändas till sjukhus. 

Ända sedan dess har jag verkat för patientens rätt att själv få bestämma, dvs utfärda livsslutsdirektiv som läkaren är skyldig att följa.  Det underliga är att kampen för denna rätt mött sådant motstånd.  

Partierna har drabbats av ren beröringsskräck för saken. Ytterst få riksdagsledamöter vågar verka för den. Men 2015 börjar tydligen något hända. Idétidskriften Liberal Debatt hade temat Döden i sitt första nummer.



En artikel behandlar dödshjälp som en frihetsfråga. Det är den verkligen. Förr uppfattades döden så att Gud bestämde när och hur. Människan kunde ju inte göra särskilt mycket. Nu gör medicinens och teknikens utveckling det möjligt för läkaren att uppehålla liv vare sig patienten vill eller inte. Det är läkaren som bestämmer, inte patienten. 

Inte underligt att en rätt-att-dö-rörelse uppstått och spritt sig till land efter land. I Sverige är det Rätten Till en Värdig Död. Desto underligare är partiernas skräck för tanken att människor som vill bestämma om sitt döende får göra det i stället för läkaren. Till slut har en av de aktiva i RTVD, Ada Salomón, försökt nå politikerna på ett nytt sätt.  

Sedan en tid har hon på bron mellan Riksdagen och Rosenbad varje torsdag satt upp skyltar och banderoller, anropat passerande och delat ut material. Hon har dessutom skrivit till alla riksdagsledamöter.


Här har Ada plåtat tre meddemonstranter. De är Berit Hasselmark, en nyckelperson i RTVD-styrelsen, jag själv som är en f d nyckelperson, och en medlem, Evelyn Gullestad, min hustru.


”Sätt döden på den politiska agendan” var en rubrik på SVT opinion 5 maj över ett inlägg av Björn Ulvæus och Stellan Welin, professor och ordförande i RTVD. Inlägget refererades omedelbart i DAGENS JURIDIK under rubriken Björn Ulvaeus: ”Det är dags att väcka liv i dödshjälpsfrågan”. 


Så träder Barbro Lindgren in på scenen, Almapristagaren 2014.  Det gör hon genom att bli intervjuad, stort, i M-magasin. Amelia Adamos tidning för ”mappies”, dvs ”mogna, självständiga kvinnor”.   

Welin och Ulvæus ger exempel på fasansfull dödskamp och pekar på att Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Oregon och Schweiz sedan länge tillåter dödshjälp. I Sverige har patienten fått mer att säga till om men i praktiken har läkaren makten i de flesta fall. Statens medicinsk-etiska råd och PC Jersild har föreslagit regeringen att tillsätta en utredning om dödshjälp. 

Barbro Lindgren berättar gripande om gamla hon talat med, gamla som inte vill leva men inte får dö. Hon själv närmar sig de 80, börjar känna av krämpor och vill inte hamna i samma situation. 

Kanadas högsta domstol har nyligen förklarat ett förbud mot dödshjälp som ogiltigt. I Tyskland utkom i november 2014 en bok som bör utgöra en utmärkt grund för partierna att ta ställning för dödshjälp: Selbstbestimmung im Sterben – Fürsorge zum Leben (Självbestämmande i döendet – omsorg för livet). Den har skrivits av toppexperter i fråga om palliativ medicin, medicinsk etik, bioetik och medicinsk rätt.  

Det behövs lagstadgad skyldighet för läkare 
dels att ta reda på om en döende eller obotligt sjuk vill fortsätta vårdas eller hellre avsluta livet, 
dels att sätta in åtgärder i enlighet med patientens vilja.

Dags för partierna, åtminstone något av dem, att börja utforma den skyldigheten!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 18 april 2015

”Mentala ålderstester” i skolan?



Ett brev väcker minnen hos mig. Skrivet av en tolvåring, sänt till riksdagsledamoten Robert Hannah och sedan publicerat i Folkpartiets tidning Nu nr 15 i år. 

Först dyker minnen upp från min skoltid. Då upplevde jag att pojkarna var så barnsliga. De glömde till exempel lätt regler. En del struntade i dem. Jag hade lättare att förstå mig på de vuxna och flickorna. 

Jag upplevde då dels skillnader mellan flickor och pojkar, dels skillnader mellan olika individer – med mig själv som en av de avvikande: Jag talade så ”vuxet” – kunde till och med använda Ni korrekt – att jag fick börja skolan när jag var sex år. 

Sedan dyker minnen upp från diskussioner på 50-talet om hur ”enhetsskolan” borde konstrueras för att minska klasskillnaderna. Då hade jag hunnit bli utredare och förundrade mig över hur entusiasm kunde tränga undan realism. 

De pådrivande, bland dem Gunnar Helén som senare blev Folkpartiets ordförande, verkade inte vilja se de stora skillnaderna i begåvning. Särskilt begåvade elever får inte ges särskilda utmaningar! De redan gynnade får inte gynnas!  

Pådrivarna för den nya skola som blev Grundskolan ville inte se att barnen som individer utvecklas i olika takt. Att de gör så är Thea ett exempel på, liksom jag själv. Dessutom tog inte pådrivarna hänsyn till att pojkar och flickor utvecklas i olika takt, räknat efter genomsnitt. Thea är ett exempel på den olikheten. Det är i det närmaste osannolikt att hennes brev skulle ha kunnat skrivas av en tolvårig pojke. 

Denna könsolikhet i utvecklingstakt har bekräftats i modern forskning men det har ännu inte påverkat skolan. Alltså misslyckas allt fler pojkar.  

”Mentala ålderstester”? Om de sätts in redan vid skolstarten, kan de hjälpa många individer att komma till sin rätt. Men att testa öppnar också en risk för fallgropar. Den som enligt ett test är ”mentalt yngre” kan i själva verket ha dåliga hemförhållanden och brist på förväntningar. Då riskerar ”ålderstestet” att bara bli ett klasstest. 

Fler minnen dyker upp från mitt långa iakttagande av skolan. Tyvärr passar de väl in bland symptomen på Svenska sjukan. Det är en sjukdom som jag steg för steg blev medveten om medan jag allt hårdare luttrades som utredare. 

Sjukdomens första stadium:
Något finns i direktiven som förutsätts vara självklart men som är obevisat och som styr slutsatserna i en viss riktning. 

Exempel från sjukdomens mellanstadium:
Reformen blir en skrivbordskonstruktion som inte testats i väl utvärderade pilotprojekt.

I svenska sjukans slutstadium:
Reformen fastställs rikstäckande och kan därmed inte utvärderas – det finns ju inget att jämföra med. 

Till sist ett ord till Thea:
Fastna inte i politiskt arbete! Många unga har varit så duktiga att få förtroende i ungdomsförbund att de sedan aldrig blir något annat än politiska. Politiker bör ha erfarenhet från annat än politik! 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

måndag 6 april 2015

Påskdagen och Annandagen – vad hände?

Påsken väcker minnen hos mig. Först tidiga minnen av att något inte stämde i det vi barn och tonåringar fick höra och läsa om Jesu uppståndelse och sedan om hans kontakt därefter med sina lärjungar. 
Som ung lusläste jag evangelierna och läste den första boken av många som försökt förklara varför att evangeliernas berättelser inte stämmer sinsemellan och annat som inte stämmer. 
Den försiktighet Pilatus och Herodes visade när Jesus stod inför dem är underlig eftersom de i andra fall inte alls hade svårt att kommendera avrättning.  Inga andra källor än evangelierna skildrar Jesus eller hans möten trots att de mötena påstås ha haft tusentals deltagare.  
Romare och greker hade en dokumenterande kultur. Till och med fältherrar själva skrev fältrapporter. Men från den tid Jesus påstås ha verkat finns inget rapporterat om en man som han eller om sådana folksamlingar han utlöste. Inte märkligt att många försökt hitta en förklaring – och då framhållit att evangelierna skrevs senare än Paulus brev.
Sådant har jag läst medan jag spanat efter grunden för antisemitismen. Eftersom jag arbetat med marknadsföring och symbolers betydelse i marknadsföring har jag fäst mig vid att de kristna från början var en judisk grupp – men att den efter år 66 inte kunde fortsätta vara judisk när den ville värva medlemmar i Roms vidsträckta välde.
Olika små judiska grupper hade länge kämpat mot romarna men år 66 blev det fullt uppror. Romarna fick sätta in stora resurser för att krossa det. Medlemmarna av en grupp som ville sprida sin tro i romarväldet måste därför på olika sätt visa att de inte var judar!  Alltså flytta sabbaten, byta symbolerna, ge högtider ett annat skäl än förut. 
Mot den bakgrunden fäste jag mig vid den här boken som kom ut 2007:
Lena Einhorn letar efter information om någon som liknar Jesus och händelser som liknar de han utlöste – men letar fritt i tiden. Det tilltalade mig. Evangeliernas författare kan ju ha haft anledning att förlägga sin historia till en annan tid än den då den verkligen ägde rum. 

Hon finner då både en gestalt och händelser som stämmer – men de är inte förlagda till den tid evangelierna påstår utan mycket närmare år 66, kritiskt nära. För evangelisterna fanns det alltså ett mycket gott skäl till att tidigaredatera händelserna. Jesus fick inte associeras med uppropet eller ens med judarna!
Men detta att Pilatus och Herodes var så försiktiga med Jesus? Den gestalt Lena Einhorn funnit kallades ”egyptier” och ”mager”, dvs stjärntydare och illusionist i dagens språkbruk. 
En romare hade, innan han for till nästa tjänstgöringsland, sörjt för sin unga judiska kvinna och deras barn genom att organisera ett äktenskap för henne, och hon hade sedan fött en son som var romersk medborgare. Pilatus och Herodes hade ett gott skäl att tveka när det gällde att avrätta Jesus.
Historia är intressant, särskilt när den frigör nya tankar


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

fredag 27 mars 2015

Förmågan att hålla flera tankar i huvudet



Jag trodde jag läst det viktigaste om George Orwell. Just när jag trädde ut i vuxenlivet kom hans Djurfarmen och 1984, och de klev in bland de viktiga utgångspunkterna för mitt tänkande. 

Så har det fortsatt. I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, 2010, skrev jag till exempel detta om förslagen att inskränka eller upphäva föräldrars frihet att själva bestämma föräldraledigheten:

De som vill upphäva mödrarnas och fädernas frihet aktar sig emellertid för att säga just det. De talar om ”individualisering” eller ”flexequality”. Orden är som hämtade från George Orwells nyspråk eller från DDR där flyktingar kallades ”gränskränkare”. Individualisering är ett sympatiskt ord och leder tanken bort från det faktum att människor berövas en frihet. 

Inspirationen från Djurfarmen och 1984 hade fått mig att skaffa en översiktlig kunskap om Orwells liv. Så, den 13 mars, fick jag genom en artikel i Svenska Dagbladet av Anders Sundelin klart för mig hur lite jag visste. Artikelns rubrik: Orwell underbart oförutsägbar  


Artikeln berättar om allt Orwell skrev i sitt händelserika liv. Hans samlade verk har kommit i 20 tjocka band, och han översätts till allt fler språk, senast kurdiska och bretonska. Nyligen kom Seeing things as they are  av Harvill Secker. Det är ett urval som sträcker sig ända från de första opublicerade dikterna och fram till hans sista korta text, tryckt den 22 juli 1949 i en amerikansk socialisttidning.

Varför fortsätter Orwell väcka intresse? Anders Sundelin nämner bland annat att han använde språket som ett kommunikationsmedel, inte en utsmyckning. Han satte sig dessutom grundligt in i det han vill skriva om: diskade i Paris, kröp i gruvgångar för att lära känna kapitalismen, slogs i Spanien mot Franco. 

Det han skriver ”är aldrig på låtsas” och – här kom en aspekt som var ny för mig – han hade förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

I dagens samhälle kommer just den förmågan i kläm! Det visar sig igen och igen på helt olika områden. Ett barn tas från sina föräldrar på fel grunder: stor och berättigad upprördhet – men hur ofta påminner någon just då om de barn som inte omhändertagits men som borde ha blivit det?

Romska tiggare på gatorna skapar naturligt nog publicitet och upprördhet men ställs just då sällan mot det vida större problemet att integrationen av asylsökande inte fungerar.

Hat mot kvinnor får då och då stor publicitet. Det är viktigt men inte behandlas vid de tillfällena samtidigt det för framtiden viktiga problemet att allt fler pojkar misslyckas i skolan. De blir utslagna män –  och kommer allt oftare att hata kvinnor. De har ju upplevt maktens företrädare vara kvinnor från lärarna i skolan till handläggarna hos socialtjänsten. 

Vem blir dagens Orwell som klarar att ha flera tankar i huvudet samtidigt? Det kanske behövs en Orwell-ombudsman.  



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 7 mars 2015

Internationella Kvinnodagen – tack Mamma!




Kära Mamma!
Internationella Kvinnodagen har 2015 redan i förväg fått ovanligt mycket utrymme i massmedia. Då kommer jag att tänka på Dig. Du fick mig att redan som barn lägga märke till könsorättvisor – men andra kan behöva den dagen.
Lustigt att jag vänder mig till Dig just när du är 50. Kanske beror det på att du just då är uppfylld av glädje över Ditt första barnbarn. 
Du och Pappa var alltid noga med att tala till och om människor med respekt alldeles oavsett klass eller kön – ja, till och med ”så’na där”. Du visade dessutom i handling att Du var stolt över att vara kvinna, talade öppet om Dina mensdagar och var den enda kvinnan som hängde sina virkade sanitetsbindor synliga på klädlinan. 
Det enda jag inte var stolt över var när Du försökte göra dina pojkar ”mer som flickor”, alltså inte så som pojkar brukar vara. Då skakade alla vuxna på huvudet. Idag har Du efterföljare i tusenden. Genom genuspedagogik i förskolan skall flickor som vill vara ”hjälpfröknar” lockas att prova pojkliga intressen för att var och en skall hitta just sin individuella egenart. 
Samhället idag är förunderligt. Alla förväntas gå i skola oavbrutet under alla år av sin uppväxt – men det som gymnasister nu lär sig av de viktigaste ämnena är mindre än vad Du lärde dig i realskolan. 
Syftet med Grundskolan var att minska klasskillnaderna och öka jämställdheten men reformerna kom att styras av önsketänkande. Klasskillnaderna ökar: svaga föräldrar tror att skolan befriar dem från ansvar. Jämställdheten minskar: sedan länge misslyckas allt fler pojkar.  
Arbetsgivare kräver allt oftare teoretiska kunskaper. Kvinnorna dominerar på universiteten. Allt fler män slås ut. Men programmen för att uppmuntra, stödja och ge kvinnor genvägar för karriär fortsätter som om denna väldiga förändring överhuvud taget inte har ägt rum. 
Men nu vill jag berätta för Dig om något ännu underligare – särskilt underligt eftersom vi nu lever längre. I år är jag 20 år äldre än vad Du var när Du dog. Åren med småbarn är nu en mindre del av människornas livstid än vad de någonsin varit. Ändå har sedan länge all lagstiftning verkat utgå från att alla alltid är småbarnsföräldrar och alltid sliter med ett "livspussel". 
I Sverige skulle vi först och främst behöva en Eftertankens Dag. Men Internationella Kvinnodagen behövs för andra samhällens skull! Det visar med eftertryck allt som massmedia just i år slagit fram om hur flickor blir tvångsgifta och kvinnor trampade på.
Men, Kära Mamma, det finns hopp! Regeringen håller på att bereda frågan om den skall säga upp ett gammalt avtal med Saudiarabien. Det gäller vapen och vapenkunnande.  
Regeringen kan nu ställa villkor för att fortsätta vapenavtalet: krav på reformer som Saudiarabien måste göra för kvinnors frihet. 
Din tillgivne
Göran

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA

fredag 27 februari 2015

Kraftsamling när skeppsbrott hotar



Jag får denna inbjudan.  Den innehåller en appell. Jag läser den eftertänksamt och jämför den med liknande jag läst ända sedan jag gick in i Folkpartiet 1957.
Partiets situation nu är helt annorlunda. Vi fick i senaste val bedrövligt få röster. En sådan nedgång till och partiet åker ur Riksdagen! Våra medlemmar var dessutom bara 5 % av dem som röstade på oss.
Då jag gick in i partiet hade två partier länge lockat mig. Arbetarrörelsens bildningstradition, att arbetaren förväntades förkovra sig och läsa häften och böcker, fick mina tankar att gå till socialdemokraterna. Den traditionen fanns emellertid lika stark i Folkpartiet. Där fanns dessutom liberalism och en stark respekt för vetenskap. 

Därmed blev det lätt för Sven Åsbrink, ordföranden i Folkpartiets Ungdomsförbund, att locka mig in i och bli ordförande i en FPU-grupp, och gruppen skrev den här boken: 

Styrelsen lade fram dess slutsatser som sitt förslag till kongressen, och kongressen valde mig till FPUs ordförande. Då utsåg jag jämställdhet till mitt personliga profilkrav och deltog ivrigt i valrörelsen med det kravet. Det gav mig mina första partipolitiska erfarenheter.
Allt sedan dess har jag hållit ett öga på partiet och framfört förslag. Partiet har då sällan varit i fas med mig. I fråga om ett av ”mina” ämnen, integrationen, har det till exempel bara varit de gånger då invandrare lyckats vrida Folkpartiets politik från ”vi ska ta hand om” till att främja ansvar.
Och vad får jag nu ut av denna appell 2015? Vilket hopp? Här finns plats bara för ett par reflektioner som utgår från nyckelord i appellen.
Ett av dem: förnya. Verkligen en stark förbättring mot det tidigare använda ”föryngra”. Det ordet var utmanande i partiet som varit pådrivare för lagen mot åldersdiskriminering. Men förnya säger inget om hur.
Två andra uttryck: modernisera Folkpartiet, ett modernt parti. Men detta, om något, är omodernt! Under många valrörelser har modern varit ett nyckelord – men ordet säger inte ett skvatt om vad man vill göra.  
Till sist ett mycket viktigt ord: kraftsamling. Ja, nog behövs den – men kan ett liberalt parti med många viljor i konkurrens med varandra klara att åstadkomma den? 
Som kommen ur en släkt av fiskare och sjöfarare kan jag inte förstå annat än detta: Folkpartiets situation idag är lika hotfull som den var för Blue Bird av Hull. 
I en sådan situation måste segel revas så att man bara har kvar tillräckligt för att styra undan bränningar. Man måste till och med vara beredd att låta däckslast gå över bord för att undgå katastrofen. 
Kommer Riksmötet att förstå detta? Kommer partiledningen att vara fri att ge ordern?  Det blir ändlöst spännande. Men än är flaggan uppe: 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA