tisdag 25 augusti 2015

Sveriges Radio firade 90 – men inte alla årtionden!


Sveriges Radio firade  90 år med ett tvåtimmars konsertevenemang som sändes på TV2.  Jag följde programmet. Det som de medverkande och konferenciererna åstadkom var verkligen strålande.  

Allteftersom programmet fortskred blir emellertid en sak allt tydligare: bortsett från Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester handlar evenemanget bara om de senare årtiondena. Men de första 31 åren från 1925 till dess att TV kom 1956  var radion mycket viktigare! 

För att inte tala om åren inför, under och efter Andra Världskriget! Hur har de programansvariga kunnat gå förbi den tiden? Har de inte begripit att det ännu finns många i livet som lyssnat på radion under den tid den var ensam? 

Lider de ansvariga av ålderism? En scen tyder på det. Bengt Feldreich, jämnårig med Sveriges Radio, intervjuas om sin medverkan i radion men inte om sina barndomsminnen av radioprogram. Inga gamla radiolyssnare intervjuas.

Genom att programmet bara handlar om de senare årtiondena blir en väsentlighet förbigången: radions väldiga insats för bildningen. Radiopjäser trycktes, språkkurser och andra kurser drevs i en kombination av läromedel och radiosändningar. Här ett exempel:


1949 var jag en av dem som arbetade med att anlägga en timmerväg i norra Uppland. Det gick utmärkt att förena med den här radiokursen.  Varje dikt återgavs i boken med upplysning om författaren. Varje dikt reciterades i radion med rätt språk för just den, till exempel Oxford English, Cockney eller medeltida skotsk engelska. 

Flera diktrader kan ännu hoppa fram ur mitt minne. Den medeltida balladen Sir Patrick Spens fångade mig med sitt starka inslag av norska ord och norskt uttal av engelska ord. Jag kunde inte låta bli att lära mig att recitera den själv med det skotska uttalet.

Men historien i balladen är omöjlig! Där berättas en katastrof steg för steg som slutar med att alla omkom. Då kan ju ingen ha avslöjat så i detalj om vad som hände! Alltså har jag efter 65 år blivit tvungen att skriva en novell. 

Jag måste visa varför katastrofen drabbade Sir Patrick och hans besättning och varför berättaren, den ende överlevande, måste dölja att han levde. Det finns bildningskraft i radion!

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA



torsdag 6 augusti 2015

En sommar i andra världar




En månad har gått sedan jag skrev något här. Jag har varit i andra världar den här sommaren.

              

Kastrup – verkligen en annan värld! Här säljs böcker som är utgivna av ett förlag vars fina titel betyder Främlingshatare. Som självutnämnd svensk ambassadör i Norge och norsk i Sverige har jag studerat dessa böcker om norrmän och svenskar och fått utmärkta argument.

            

Ännu en annan värld ser vi från vår hytte på Hidra, den höga ön intill Lista som är Norges sydvästspets. Det är en värld som ger upphöjda tankar, en värld som påminner om den oändligt långa tid då båt i vatten var helt överlägsen vagn på väg. 

Här utanför har de farit och här har de gjort strandhugg. Det började för 10 000 år sedan när människor slog sig ned längs inlandsisens stränder. Det fick en märklig fortsättning för 1600 år sedan när allt fler av detta strandfolk började erövra eller plundra andra länder.

I vår upphöjda utsikt blev det naturligt denna sommar att läsa om hur plundrandet till slut stoppades. Det är religionshistorikern Öystein Morten som lyckats belysa det i de två böcker. Det är nyttiga böcker för svenskar som tror att norrmän och danskar for västerut medan svenskar for via Gårdarike till Konstantinopel där de tjänstgjorde i kejsarens hird. 

Böckerna visar att de ledande klanerna hade väl odlade släktförbindelser från England-Skottland och Trøndelag i väster till Kiev i öster. Den första boken:

             

Olav Tryggvasson, han som skulle bli ”den Hellige”, växte upp vid Tyrifjord med dess sedan år 2014 sorgligt berömda Utøya. Efter dop i normandernas Rouen och lång tid av plundrande i England kom han till Norge. Han hade med sig en biskop med färdigt utkast till kristen lag för landet och präster, Han hade också med sig tillräckliga rikedomar för att imponera, muta och värva bundsförvanter. 

Han blev avgörande för att Norge kristnades snabbt men lät döda så många kättare och trollpackor att han till slut fick trönderne mot sig. Placerade för säkerhets skull sin lille som Magnus i Kiev. Olav dödades sedan – men biskopen som han haft med sig såg till att han blev helgonförklarad och att hans kyrka därmed blev ett pilgrimsmål. Lille Magnus hämtades till Norge och blev så småningom kung.  

             

Så var då Norge kristet. Den kristne kejsaren i Konstantinopel förlorade ett slag mot ett turkiskt folk, och större delen av hans livgarde, den som i Norden kallades hirden, förintades. Kejsaren sände nödrop till Påven. 

Sigurd Magnusson var den första kristna kungen som svarade på nödropet. Han utrustade 60 skepp och for med ett par tusen man mot Jerusalem och Konstantinopel. Han kunde göra detta tack vare att plundrade skatter fanns samlade i Lincoln. Den staden blev alltså blev expeditionens första anhalt. Den fortsatta färden: 

          

Expeditionen kom fram, berikad av plundringar på vägen. Skeppen överlämnades till kejsaren. De flesta av deltagarna tog värvning i hirden. Sigurd tog sig landsvägen tillbaka och orienterade sig om vänner och fiender vid Östersjön. Kom under resten av sin regeringstid att kämpa mycket där, bland annat i Småland.  Då var det inte underligt att han hade Kongahella som bas.

På Hidra fick vi insyn i ännu en annan värld. Kirkehamn Miljø og Kulturhistorisk forening anordnade i samarbete med öns museum, Fedrenes minneett seminarium om vardagslivet på Hidra under kriget. 

Inga historiker inkallade! I stället fick de som ännu lever och minns den tiden vittna. Något sådant händer sällan, i vart fall i Sverige. Vittnesmålen konkretiserade vad det innebär för ett samhälle att vara ockuperat, för människorna. En av dem som berättade hade till exempel varit bland dem som byggde den tyska befästningen på Hågåsen. 

Tyskarna byggde ingenting: de anlitade norska företag som inte hade någon möjlighet att tacka nej. Från befästningen på Hågåsen drogs en telefonledning under fjorden till flygfältet på – av norska televerket.

             

Den som är ockuperad är inte fri. Han har till exempel mycket svårt att säga nej till en ockupant som vill bli rodd – och som märkligt nog inte vill sitta på aktertoften. Det gick inte att ro, bara försiktigt skådda som det heter i Bohuslän.

Nu är vi åter i vår vanliga värld. Jämfört med tiden då Norden kristnades är den ett paradis. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA












måndag 6 juli 2015

Idyll på Gotland, drama i Grekland

Det politiska läsåret avslutades idylliskt som vanligt, i Almedalen. Samtidigt pågick ett grekiskt ödesdrama. 

Vår idyll markerades på olika sätt. En markering var att varje dag ställa en partiledare inför en linjal som föreställde vänster/högerskalan. Uppgiften: att på skalan placera ut allas porträtt. Här placerar till exempel Jonas Sjöstedt, V, Jan Björklund, FP, längst till vänster bland allianspartierna. 


Motiveringen för den placeringen: FPs politik för jämställdhet. Det som FP 2014 stolt gick till val på, Feminism utan socialism, fick alltså beröm av vår mest framträdande socialist. 

Jan Björklund kom till tals sist av alla partiledarna. Vad sade han om jämställdhet eller feminism? Ingenting! De enda som tog upp ämnet var Ebba Busch Thor, KD, och Jimmie Åkesson, SD. De framförde det liberala argumentet att individen själv måste bestämma. 


Jan Björklunds tema: Vi kan inte lyckas i valet 2018 med det program som gav katastrofalt få väljare 2014. Vi måste åstadkomma en total förnyelse! Vi måste kunna erkänna misstag! På det temat tog han upp en rad olika frågor, till exempel försvar för att möta hot från Ryssland, åtgärder mot IS-värvare och IS-hemvändare. 

Almedalen förra året hade i hög grad gällt feminismen. Det blev tydligt där att feminism är en trosbekännelse för fler än Stefan Löfven. Den avges för att vittna om tro eller för säkerhets skull. Men varför kom den inte upp i årets Almedalen? Gudrun Schyman har gett sitt svar i Svenska Dagbladet 6 juli.


SvD berättar först att partiledartalen förra året ägnade 36 minuter åt jämställdhet, i år bara fyra. Här några meningar från Gudrun Schyman själv:

– Feminismen har varit den mest frånvarande frågan. Inför förra valet kände de andra partierna att Fi flåsade dem i nacken och de började prata om feminism.

Men det tystnade när Feministiskt initiativ inte kom över riksdagsspärren.

Jag är misstänksam mot Gudrun Schyman på grund av henne demagogi. Att elda upp pengar motsvarande beloppet för en genomsnittlig löneskillnad är ett tydligt exempel. 

Eldandet drog tanken från den verkliga huvudorsaken till löneskillnaden: att fler kvinnor än män söker sig till vissa lågt avlönade sektorer – och från den riktiga reformen: att höja lönerna där

Men min misstänksamhet till trots: Gudrun Schymans analys som jag citerade är övertygande. Feminism är inte något beständigt och inte detsamma för alla. För några är den uttryck för en tro så intensiv att det kan leda till jakt på kättare, för andra bara en djupt känd övertygelse, för åter andra ett tåg att hoppa upp på för visa att de är på rätta sidan. 

Vad vill så denna massmedialt skickliga människa göra mer än att driva sin version av feminism. SvD slår upp det i rubriken:


Ja, nog bör Gudrun Schyman ha större möjligheter bland de omogna än bland de mogna. Forskningen har så småningom visat att hjärnas omdömescentrum bildas sent, hos männen i genomsnitt så sent som i 25-årsåldern. 

Hennes förslag väcker ett minne av något som var mycket värdefullt när jag växte upp: att de vuxna hänvisade till att mognaden skulle öka. Det du vill göra nu är du inte mogen för – men du blir! Vi fick något att se fram mot.

Men nu över från politikernas skolavslutning i Almedalen till ödesdramat i Grekland.


Grekerna röstade OXI, alltså Nej, med betryggande majoritet. Nej-sidan jublar! 

Problemet är vad de jublar över – och varför det mitt under jublet utsågs en ny finansminister. Jag citerar några rader ur SvD:


Grexit-hotet
Ett dödligt hot mot den gemensamma valutan - eller ett smärtfritt utträde utan finansiella efterskalv. Oavsett utfallet så är Greklands ekonomiska kris så pass allvarlig att landets roll i eurosamarbetet nu ifrågasätts.

Ibland är det ledsamt att få rätt! På den här bloggen finns ett sökfält i övre vänstra hörnet. Skriv där
Rädda Euron

Då kommer du till ett inlägg 2011: Rädda Euron och Grekland. En tidningsbild som inleder blogginlägget har rubriken
Låt Grekland lämna euron

I det inlägget instämmer jag med Adam Cwejman som då var ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Jag förstärkte instämmandet genom att gå igenom de misstag som EU-ledare undan för undan begått i frågan om Grekland. Tyvärr behövs den kunskapen fortfarande. 

Att lämna euron är inte detsamma som att lämna EU! Sverige är med i EU men inte i euron. 

Nu kommer det inte att bli några inlägg här på länge! 

Ett skäl till det är utsikten från vår hytte i Norge. Där får vi upphöjda tankar och där tänker jag försöka koncentrera mig på den bok jag är igång med. Ha det gott!




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

torsdag 18 juni 2015

Ur helveteseld till overklighet



För fyra veckor sedan fick jag bältros, sjukdomen som förr kallades helveteseld och ännu gör det i Danmark och Norge. För tre veckor sedan berättade jag här på bloggen om det angreppet.  Det var när Måns Zetterlöw efter sin seger med Hero utnämnde oss till hjältar. Jag kände mig som en.

Jag har fått löftet att bältros blommar ut under femte veckan vilket för mig blir nästa. Jag börjar känna mig normal. Det innebär inte att världen börjar kännas normal. Den 4 juni fick jag på Aktuellt se och lyssna på en häpnadsväckande dialog mellan en företrädare för liberala Folkpartiet och en företrädare för partiets och min motståndare, Sverigedemokraterna. 


SD-företrädaren var Paula Bieler. Lugnt och liberalt talade hon för att föräldrarna själva fördelar föräldraledigheten mellan sig och mot att staten gör det uppifrån. Så vill ju också fyra femtedelar av befolkningen ha det, och det är i allmänhet kvinnan som vill ha en längre del av ledigheten. 


FP-företrädaren var Brigitta Ohlsson som snabbt och ivrigt talade mot detta liberala argument. Jag har stor respekt för Birgitta Ohlsson. Har till och i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken pekat ut hennes som en av mina favoriter i FP-toppen. 

Hennes argument nu känner jag emellertid som luttrad utredare igen. Argumenten utgår från något som uppfattas vara självklart men som bara är önsketänkande. I detta fall lägger jag märke till två exempel.

1. Män månar mer om sina barn om de är hemma med dem just under de första åren. Som om inte ”pappas flickor” är starkt representerade bland pionjärkvinnor och som om inte till och med pappor till sjöss hållit en nära kontakt med sina barn.

2. Kvinnor får högre lön om de är lika lite föräldralediga som männen. Som om inte den väsentliga orsaken till deras genomsnittligt lägre livslön är att de valt yrken där lönerna är lägre. Vilket de fortfarande gör som framgår av deras linjeval på gymnasiet.  


På en punkt var emellertid SD- och FP-företrädarna lika. Ingen av gick närmare in på paradigmskiftet som är i full gång, detta att allt fler pojkar misslyckas och blir till män som slås ut och att kvinnor nu dominerar på universiteten – samtidigt som arbetsgivarna allt oftare kräver teoretiska meriter.

Glad midsommar!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA





måndag 25 maj 2015

Hero i helveteseld


Alla såg inte Måns Zetterlöw vinna. Alla såg honom inte fira segern eller höra vad han sa då.


Helveteseld hindrade mig att se finalen. Så hette bältros förr, innan vi blev eufemistiska, och så heter sjukdomen fortfarande i Danmark och Norge.

Men jag tog del av finaluppståndelsen efteråt. Måns utnämnde oss alla till hjältar. Det passade mig utmärkt så eländig som jag kände mig. Helveteseld har fått sitt namn efter den sveda den orsakar men den angriper kroppen – och humöret – på fler sätt. 

I oktober kämpade jag med rosfeber – ett vackert namn. Jag fick lära mig att det är en form av blodförgiftning, orsakad av en bakterie. Nu har jag fått lära mig att bältros – det vackra namnet på helveteseld – orsakas av ett herpesvirus. Mitt medicinska kunnande ökar sjukdom för sjukdom! 

Måns Z påminde mig om en av de märkliga förändringarna i språket. Han använde ordet skit flera gånger, till exempel i skifthäftigt. Det är verkligen intressant hur snabbt det ordet har kunnat sprida sig från dassen. Samtidigt har de gamla orden avföring och urin ersatts av småbarnsorden bajs och kiss. 

Livet och språket blir allt intressantare! Just nu lär jag mig mycket om vad helveteseld innebär. Det kanske kan hjälpa mig i skärselden. 

Ur mitt haikubarium:
En hjälte är jag
i otäck helveteseld.
Det är skithäftigt!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA




lördag 9 maj 2015

”HJÄLP MIG ATT DÖ [när det är dags]"


Det enda vi vet säkert i livet är att det tar slut. Jag fick som sexåring 1934 förmånen att se en god död. Min fars älskade och beundrade mormor vinkade adjö till oss barnbarnsbarn, vit mellan vita lakan. Jag fick som tolvåring 1940 se en ond död. En kvinna på ålderdomshemmet där min mormor dog skrek så att jag kan höra det ännu.  Hon skrek till Gud att hon ville dö. Hon hade då legat förlamad i fjorton år.

I medelåldern fick jag åter uppleva en ond död och en rimligt god. Min cancersjuka mor opererades och opererades. Att hon inte ville det spelade ingen roll: läkarna kände sig tvungna att göra vad som göras kunde. Min utslitne och sjuklige far, däremot, fick dö på sitt ålderdomshem utan att sändas till sjukhus. 

Ända sedan dess har jag verkat för patientens rätt att själv få bestämma, dvs utfärda livsslutsdirektiv som läkaren är skyldig att följa.  Det underliga är att kampen för denna rätt mött sådant motstånd.  

Partierna har drabbats av ren beröringsskräck för saken. Ytterst få riksdagsledamöter vågar verka för den. Men 2015 börjar tydligen något hända. Idétidskriften Liberal Debatt hade temat Döden i sitt första nummer.



En artikel behandlar dödshjälp som en frihetsfråga. Det är den verkligen. Förr uppfattades döden så att Gud bestämde när och hur. Människan kunde ju inte göra särskilt mycket. Nu gör medicinens och teknikens utveckling det möjligt för läkaren att uppehålla liv vare sig patienten vill eller inte. Det är läkaren som bestämmer, inte patienten. 

Inte underligt att en rätt-att-dö-rörelse uppstått och spritt sig till land efter land. I Sverige är det Rätten Till en Värdig Död. Desto underligare är partiernas skräck för tanken att människor som vill bestämma om sitt döende får göra det i stället för läkaren. Till slut har en av de aktiva i RTVD, Ada Salomón, försökt nå politikerna på ett nytt sätt.  

Sedan en tid har hon på bron mellan Riksdagen och Rosenbad varje torsdag satt upp skyltar och banderoller, anropat passerande och delat ut material. Hon har dessutom skrivit till alla riksdagsledamöter.


Här har Ada plåtat tre meddemonstranter. De är Berit Hasselmark, en nyckelperson i RTVD-styrelsen, jag själv som är en f d nyckelperson, och en medlem, Evelyn Gullestad, min hustru.


”Sätt döden på den politiska agendan” var en rubrik på SVT opinion 5 maj över ett inlägg av Björn Ulvæus och Stellan Welin, professor och ordförande i RTVD. Inlägget refererades omedelbart i DAGENS JURIDIK under rubriken Björn Ulvaeus: ”Det är dags att väcka liv i dödshjälpsfrågan”. 


Så träder Barbro Lindgren in på scenen, Almapristagaren 2014.  Det gör hon genom att bli intervjuad, stort, i M-magasin. Amelia Adamos tidning för ”mappies”, dvs ”mogna, självständiga kvinnor”.   

Welin och Ulvæus ger exempel på fasansfull dödskamp och pekar på att Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Oregon och Schweiz sedan länge tillåter dödshjälp. I Sverige har patienten fått mer att säga till om men i praktiken har läkaren makten i de flesta fall. Statens medicinsk-etiska råd och PC Jersild har föreslagit regeringen att tillsätta en utredning om dödshjälp. 

Barbro Lindgren berättar gripande om gamla hon talat med, gamla som inte vill leva men inte får dö. Hon själv närmar sig de 80, börjar känna av krämpor och vill inte hamna i samma situation. 

Kanadas högsta domstol har nyligen förklarat ett förbud mot dödshjälp som ogiltigt. I Tyskland utkom i november 2014 en bok som bör utgöra en utmärkt grund för partierna att ta ställning för dödshjälp: Selbstbestimmung im Sterben – Fürsorge zum Leben (Självbestämmande i döendet – omsorg för livet). Den har skrivits av toppexperter i fråga om palliativ medicin, medicinsk etik, bioetik och medicinsk rätt.  

Det behövs lagstadgad skyldighet för läkare 
dels att ta reda på om en döende eller obotligt sjuk vill fortsätta vårdas eller hellre avsluta livet, 
dels att sätta in åtgärder i enlighet med patientens vilja.

Dags för partierna, åtminstone något av dem, att börja utforma den skyldigheten!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 18 april 2015

”Mentala ålderstester” i skolan?



Ett brev väcker minnen hos mig. Skrivet av en tolvåring, sänt till riksdagsledamoten Robert Hannah och sedan publicerat i Folkpartiets tidning Nu nr 15 i år. 

Först dyker minnen upp från min skoltid. Då upplevde jag att pojkarna var så barnsliga. De glömde till exempel lätt regler. En del struntade i dem. Jag hade lättare att förstå mig på de vuxna och flickorna. 

Jag upplevde då dels skillnader mellan flickor och pojkar, dels skillnader mellan olika individer – med mig själv som en av de avvikande: Jag talade så ”vuxet” – kunde till och med använda Ni korrekt – att jag fick börja skolan när jag var sex år. 

Sedan dyker minnen upp från diskussioner på 50-talet om hur ”enhetsskolan” borde konstrueras för att minska klasskillnaderna. Då hade jag hunnit bli utredare och förundrade mig över hur entusiasm kunde tränga undan realism. 

De pådrivande, bland dem Gunnar Helén som senare blev Folkpartiets ordförande, verkade inte vilja se de stora skillnaderna i begåvning. Särskilt begåvade elever får inte ges särskilda utmaningar! De redan gynnade får inte gynnas!  

Pådrivarna för den nya skola som blev Grundskolan ville inte se att barnen som individer utvecklas i olika takt. Att de gör så är Thea ett exempel på, liksom jag själv. Dessutom tog inte pådrivarna hänsyn till att pojkar och flickor utvecklas i olika takt, räknat efter genomsnitt. Thea är ett exempel på den olikheten. Det är i det närmaste osannolikt att hennes brev skulle ha kunnat skrivas av en tolvårig pojke. 

Denna könsolikhet i utvecklingstakt har bekräftats i modern forskning men det har ännu inte påverkat skolan. Alltså misslyckas allt fler pojkar.  

”Mentala ålderstester”? Om de sätts in redan vid skolstarten, kan de hjälpa många individer att komma till sin rätt. Men att testa öppnar också en risk för fallgropar. Den som enligt ett test är ”mentalt yngre” kan i själva verket ha dåliga hemförhållanden och brist på förväntningar. Då riskerar ”ålderstestet” att bara bli ett klasstest. 

Fler minnen dyker upp från mitt långa iakttagande av skolan. Tyvärr passar de väl in bland symptomen på Svenska sjukan. Det är en sjukdom som jag steg för steg blev medveten om medan jag allt hårdare luttrades som utredare. 

Sjukdomens första stadium:
Något finns i direktiven som förutsätts vara självklart men som är obevisat och som styr slutsatserna i en viss riktning. 

Exempel från sjukdomens mellanstadium:
Reformen blir en skrivbordskonstruktion som inte testats i väl utvärderade pilotprojekt.

I svenska sjukans slutstadium:
Reformen fastställs rikstäckande och kan därmed inte utvärderas – det finns ju inget att jämföra med. 

Till sist ett ord till Thea:
Fastna inte i politiskt arbete! Många unga har varit så duktiga att få förtroende i ungdomsförbund att de sedan aldrig blir något annat än politiska. Politiker bör ha erfarenhet från annat än politik! 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA